Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Halleluja - Hallen - Hallén, Andreas - Hallén, Harald - Hallenberg, Jonas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HALLENBERG
Dylika kultrop äro mycket ålderdomliga,
betygade även från andra religioner. G.Bsm.
Hallen, s:n i Sunne, Ovikens och Hallens
tingslag, Jämtlands län, sträcker sig västerut
från Storsjön upp på Anarisfjällen; 896,so
kvkm., därav 742,10 land; 1,407 inv., därav
90 lappar (1931; 2 inv. pr kvkm.); 13,43 kvkm
åker (1927; 1,8% av landarealen), 216,89 kvkm.
skogsmark. — Pastorat: H. och Marby,
Undersåkers kontrakt, Härnösands stift. J.C.
Hallén, Johan Andreas, tonsättare (1846—
1925), blev efter studier i Tyskland (främst
Leipzig) dirigent för
Musikföreningen i
Göteborg 1872,
verkade 1879—83 som
sånglärare och
musikskribent i Berlin,
kom hösten 1884 till
Stockholm, där han
1885—95 ledde
Filharmoniska sällskapet, var 1892—97 2:e
kapellmästare vid
Kungl. teatern och
1909—19 lärare i
komposition vid Musikaliska akad., ledde
1902—07 Sydsv. filharmoniska sällskapet i
Malmö; verkade även som musikkritiker
i ”Nya dagligt allehanda” och utgav
”Musikaliska kåserier” (1894). — Medan H. i
tidigare körverk anslöt till äldre polyfon stil i
Mendelssohns anda, kom han under
Berlin-vistelsen i närmare beröring med den
nyromantiska skolan, vilket blev av avgörande
betydelse för hans vidare tonskapande. Sålunda
upptog han i sina symfoniska dikter, bl.a.
”Toteninsel” och ”Sphärenklänge”, Liszts idéer,
medan han på musikdramats område,
”Harald Viking” (1884) — det första sv.
musikdramat i Wagnerstil — ”Häxfällan” (1896,
omarbetad 1902, ”Valborgsmässa”) och
”Valde-marsskatten” (1899), anknöt till Wagner. I
övrigt märkas körverken ”Juloratoriet”,
”Re-quiescat” och ”Missa solemnis” (komponerad
på 1870-talet, omarbetad på 1920-talet),
ballader för solo, kör och orkester, ss. ”Vineta”,
”Trollslottet” och ”Styrbjörn Starke”, 4 sviter
(bl.a. ”Ur Gustav Vasas saga”, ”Sten Sture”)
och 2 rapsodier för orkester, solosånger m.m.
— Som tonsättare visar H. ej någon större
originalitet. Han är närmast Wagnerepigon,
vilket bl.a. träder i dagen i hans förkärlek
för en praktfull orkestrering. Hans verk ha
kanske just därför mottagits med särsk.
förståelse i Tyskland. H. intog på sin tid en
ledande ställning inom sv. tonkonst och banade
på 1880-talet i vårt land väg för den nyro-
mantiska skolan. — Litt.: P. Vretblad, ”A.H.”
(1918). G.M.
Hallén, Harald Martin, präst (f. 2% 1884),
teol. kand, i Lund 1908, kyrkoherde i
Arvika 1926. H. har bl.a. ss. socialdemokratisk
led. av A.k. 1912—21, 1925 ff. varit politiskt
och socialt verksam. S.N.
Hallenberg, Jonas, historiker (1748—1834),
fil. mag. 1776, docent i historia i Uppsala s.å.,
e.o. tjänsteman i
Riksarkivet, Kungl.
bibi, och Svea
hovrätt 1781,
rikshisto-riograf 1784,
därjämte riksantikvarie
1803, kansliråds
namn 1812, adlad
1818. Efter Sven
La-gerbring, som H. i
fråga om kravet på
omutlig sanning och
objektivitet i den
historiska framställ
ningen, i forskningsiver och lärdom ej så litet
erinrar om, är H. den sv. upplysningstidens väl
främste historieskrivare. I ”Nya allmänna
historien ifrån början af 16:e seklet” (3bd, 1782
—85; ofullbordad) vill H., här som även eljest
påverkad av Voltaires lärjunge, skotten W.
Ro-bertson, ge en skildring, som, långt mer än i
allm. var brukligt, hade händelsernas
internationella sammanhang till ledtråd. Ofullbordat
blev även H:s förnämsta verk ”Swea rikes
historia under Konung Gustaf Adolph den Stores
regering” (5 bd, 1790—96; går till 1626),
kännetecknat av grundlig arkivforskning, men
bristfälligt i fråga om kompositionen och tröttande
i sm detaljrikedom. Med ”Historisk afhandling
om mynt och warors wärde i Swerige, under
konung Gustaf I:s regering” (1798) slutar H:s
eg. historiska verksamhet. Sårad av den
likgiltighet, varmed hans arbeten ofta mottagits,
vände han sig i stället till numismatisk,
arkeologisk, språkhistorisk och exegetisk forskning.
Värdefull är därvid hans ”Historiska
anmärkningar öfver Uppenbarelseboken” (3 bd, 1800).
Någon gång återgick han till historien, ss. i
”Anmärkningar öfver första delen av Sven
La-gerbrings Svea rikes historia” (2 bd, 1819—22),
där han visserligen visar prov på lärdom och
skarpsinne men där hans inställning till de
behandlade problemen är i hög grad föråldrad
och hans kritik ofta skjuter över målet. —
Litt.: B.E. Hildebrand, ”Minnesteckning öfver
J. H.” (1880); N. Ahnlund i ”Sv. tidskr.” 1923;
G. Gihl i ”Rig”, s.å.; A.B. Carlsson i ”Uppsala
univ.-bibl:s minnesskrift 1621—1921” (1921).
E.Blp
Uppslagsbok. XII. ___ 353 ___
12
— 354 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
