Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hallström, Per - Hallström, 1. Gunnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HALLSTRÖM
verts roman” (1902) den ömtålige idealisten,
som har svårt att komma till rätta med
verkligheten, och i ”En skälmroman” (1906) den
oförbrännelige sangvinikern. ”Döda fallet”,
som till hjälte har en historisk person,
Magnus Huss, kallad ”Vild-Hussen”, vilken 1796
föranstaltade den katastrofala sänkningen av
Ragundasjön i Indalsälven, och ”En
skälmroman”, som med stor humor skildrar en
uppfinnare, en sv. motsvarighet till Hjalmar
Ekdahl i Ibsens ”Vildanden”, höra till H:s bästa
skapelser. Betydande äro också de båda
no-vellsaml. ”De fyra elementen” (1906) och ”Nya
noveller” (1912). — H. har även odlat dramat
och därvid liksom i sin novellistik gärna tagit
sina ämnen ur historien och sagan. En grupp
för sig bilda sagodramat ”Grefven af
Antwer-pen” (1899, uppfört 1905), skrivet på
shake-spearesk blankvers, och de båda
renässansskådespelen ”Bianca Capello” (1900, uppfört 1901),
med motiv ur medicéernas historia, och ”En
venetiansk komedi” (1901, uppförd 1904), med
uppslaget hämtat från en novell av Bandello.
I ”Erotikon” (1908, uppfört 1909), ett modernt
lustspel i Stockholmsmiljö, gycklade han med
det estetiska snobberiet och drivhuserotiken i
tongivande kulturella kretsar. Till sagan och
legenden återvände han i ”Två legenddramer”
(”Alkestis” och ”Ahasverus”, 1908) och ”Två
sagodramer” (”önskningarna” och ”Tusen och
en natt”, 1910). Ur den sv. historien hämtade
han senare ämnen till de två kungadramerna
”Gustaf III” (1918) och ”Karl XI” (s.å.). De
vittna om hans dragning till Shakespeare, vars
dramer han under de följ, åren översatte (12
bd, 1922—31). Denna tolkning, som
framkommit i tävlan med Hagbergs o. 75 år äldre övers.,
har sina företräden särsk. inom de lyriska
partierna. — H. har även bakom sig ett
betydande kritiskt förf.-skap, utmärkt för skarp
psykologi och omfattande kunskaper, särsk. i
engelsk litteratur. Hans litterära essayer äro
samlade i ”Skepnader och tankar” (1910),
”Levande dikt” (1914) och ”Konst och liv”
(1919). Ett värdefullt litteraturhistoriskt
arbete är den akad. minnesteckningen ”C.V.A.
Strandberg” (1915). Som kritiker har H.
också strövat in på det politiska fältet och, sedan
han avlägsnat sig från den radikalism, han
hyllade i ungdomen, förfäktat kulturkonservativa
synpunkter. Under världskriget tog han häftigt
parti för Tyskland, varom bl.a. broschyren
”Folkfienden” (1915) vittnar. Märkbart
gripen av den tyska katastrofen, sökte han
tydligen i arbetet med Shakespeare-tolkningen
glömska av samtiden. I senare tid har han
återvänt till novellformen och utg. de två saml.
”Händelser” (1927) och ”Leonora” (1928).
H:s diktvärld är mindre brokig och mera
ensartad, än det kan synas. I skiftande
former och kostymeringar behandlar han ofta
samma tema: fantasimänniskans möte med
verkligheten. Titeln ”Vilsna fåglar” täcker
icke endast innehållet i den första
berättelse-saml. utan kan också tjäna till att ange
innebörden av novellerna i ”Purpur” och av det
mesta i H:s följ, förf.-skap. I sin dragning
till historisk konst, sin böjelse för det färgrika
och exotiska, sin lust för estetiska experiment
är han den utpräglade nittiotalisten. Den
moraliska tendensen (t.ex. i ”Våren”) visar
däremot hans samband med åttiotalet och även
med den o. 1910 inträdande reaktionen mot
nittiotalsesteticismen. H:s diktning är av
mycket sammansatt karaktär; han äger en
vidsträckt beläsenhet och har tagit intryck från
många håll. Sin fantasi har han närt hos
engelska romantiker (Shelley, Keats m.fl.), som
berättare har han skolat sig hos italienska
renässansnovellister, och sin livsåskådning har
han bildat under studier i Carlyles heroiska
och Schopenhauers pessimistiska filosofi.
Pessimism och medkänsla utmärka honom som
förf.; han har blick för allt det fattiga och
förkrympta hos människor, för livets
tragi-komik och bräckliga illusioner, för det
löje-väckande såväl som för det sublima. H. är
en skeptisk och på sig själv o.a. vaksam natur.
Hans diktning har mer av nerver än av blod,
mer av grubbel och kritik än av spontan känsla.
Detta jämte hans säregna stil, vilken är mer
sinnrik än klar, har gjort honom mindre
populär än övriga förf, av nittiotalsgenerationen.
Såväl H:s berättelser som hans dramer bäras
ofta av lyrisk stämning och äga däri sin
största tjuskraft. Som lyriker på vers har H. dock
föga framträtt; utom den diktbok, varmed han
debuterade, har han utg. ”Skogslandet” (1904).
— H:s noveller och romaner ha utkommit i
ny, saml. uppl. (12 bd, 1922—23), försedda
med korta inledningar, vari redogöres för de
olika verkens tillkomst. Sin
ungdomsutveckling har H. skisserat i ”En sparf i tranedans”
(i ”När vi började”, 1902). — Litt.: F. Böök,
”Verklighetsproblemet i H:s tidigare
novellistik” (i ”Sv. studier”, 1913). A.W-n.
Hallström. 1) Gunnar August H., målare (f.
2/s 1875). Efter studier vid Konstakad. 1894
—97 har H. större delen av sitt liv varit
bosatt på Björkö i Mälaren, om vars
fornmin-nens vård han nedlagt ett energiskt och
fruktbärande arbete, i det att han lyckades få
Staten att 1912 inköpa området. Ett
genomgående drag i H:s konst är känsla för
hembygden, dess natur och fäderneärvda kultur,
vilka skildras i starkt dekorativt hållna tavlor,
— 375 —
— 376 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
