Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Halogen - Haloider - Haloidsalter, Haloidsyror - Halonen, 1. Pekka - Halonen, 2. Emil - Halonen, 3. Heikki - Halorrhagaceæ - Haloscias - Haloxylon - Halphen, Georges Henri - Hals
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HALOIDER
syra, CH3.COOH, triklorättiksyra, CC13.COOH.
Härigenom blir syrans elektrolytiska
dissocia-tion (styrka) vanligtvis avsevärt förhöjd. Wk.
Haloi’der (eg.: saltliknande, till grek, hals,
salt, och besläktat med eidos, utseende),
ha-loidsalter, se Halogen.
Haloi’dsalter, Haloi’dsyror, se Halogen.
HaTonen. 1) Pekka H., finländsk
landskaps- och folklivsmålare (f. 1865). H.
studerade i Helsingfors samt under längre vistelser i
Frankrike och Italien, bl.a. (1894) hos Gauguin
i Paris. I sina tidigare arbeten ansluter sig H.
till fransk impressionism men övergår kring
Pekka Halonen: Vägbrytare i Karelen.
sekelskiftet alltmera till ett koloristiskt
dämpat, monumentalt uppfattat figurmåleri med
motiv ur finskt folkliv (”Vägbrytare i Karelen”,
1900, Ateneum; fresker i det numera förstörda
Juseliusska gravkapellet i Björneborg, 1902,
”Vilostund”, 1905, Ateneum). Under de senaste
två decennierna har H. huvudsaki. målat lyriskt
subtila landskap, vilkas dekorativa hållning
och ljusa, fint nyanserade färg på ett
utomordentligt harmoniskt sätt förenar hans tidigare
strävanden. H. erhöll 1925 prof:s titel. B.H-e.
2) E m i 1 H., den föregåendes kusin,
skulptör (f. 1875). Urspr. snickarelev, blev H. 1895
lärjunge till Emil Wikström samt studerade
sedan i Frankrike och Italien. Med sina
uttrycksfulla, folkligt arkaiserande skildringar av
allmogetyper -— till stor del skurna i trä, på
vilket område han varit en banbrytare —
förvärvade H. tidigt en beaktad ställning. Senare
har han alltmera övergått till en lyriskt
betonad, starkt idealiserande stil. B.H-e.
3) Heikki H., bror till H.l), violinist (f.
1882), tog efter fullbordade studier
(Helsingfors orkesterskola, Marteau och v. Auber)
anställning vid nuv. Helsingfors stadsorkester;
sedan 1913 lärare vid konservatoriet. O.A-n.
Halorrhaga’ceæ el. Halorrhagida’ceæ,
dikoty-ledon växtfam. med o. 160 arter, en del
spridda över hela jorden, de flesta inskränkta till
s. halvklotet. Hithörande växter äro på land
el. i vatten förekommande örter av mycket
växlande utseende; några få äro halvbuskar.
Av de 8 släktena böra nämnas: Myriophy’llum,
Gu’nnera och Hippu’ris (se d.o.). A.V-e.
Halo’scias, växtsläkte, se Strandfloka.
Halo’xylon, växtsläkte av fam. mollväxter
med 10 i Spanien, Nordafrika, Väst- och
Centralasien inhemska arter, utgörande buskar el.
små träd med tunna, ledade, cylindriska
grenar. H. Ammode’ndron, saxaulträdet, på
saltstäpper och i öknar från Ural och Altai till
Persien och Turkestan, har tjock och knotig,
ända till 8 m. hög och 1 m. tjock stam;
veden är hård, tung och spröd. O.Gz
Halphen [alfa’], Georges Henri, fransk
matematiker (1844—89), officer, var en tid
anställd vid École polytechnique men återvände
sedan till militärtjänsten. H. intresserade sig
mest för en viss gren av den nyare
geometrien (s.k. antalgeometri), där man genom
allmänna betraktelser över ekvationer (utan
att lösa dem) härleder vissa egenskaper hos
kurvor och ytor. I samband härmed har H.
företagit en klassifikation av de algebraiska
rymdkurvorna, varför han av Berlinakad.
erhöll det Steinerska priset. H.D.
Hals. 1) Anat., det parti av
människokroppen, som förenar huvudet med bålen. H.
karakteriseras som anatomisk helhet av att
livsviktiga organ i stort antal ligga samlade på ett
jämförelsevis litet område och i ett för yttre
skadligheter utsatt läge. H:s stomme utgöres
av halskotpelaren, uppbyggd av 7 kotor och i
ryggmärgskanalen inneslutande ryggmärgens
h.-parti med dess hinnor. Bakom
h.-kotpela-ren befinner sig nackmuskulaturen, framför
h.-kotpelaren fram-h. el. h. i inskränkt
(vanligare) bemärkelse. Den senare domineras
centralt av de olika h.-organen (svalget med
matstrupen, struphuvudet med luftstrupen,
sköldkörteln med bisköldkörtlarna). Bakom dessa
ligger den djupa h.-muskulaturen, som
bekläder h.-kotpelarens framsida, och framför
h.-organen den ytligare h.-muskulaturen, som fäster
sig på tungbenet och utspringer dels uppifrån
kranium och underkäke, dels nedifrån
bröstkorg och skulderblad. Utom dessa två
muskelgrupper finnas å fram-h. dels huvudets s.k.
nickmuskel, dels och allra ytligast platysmans
tunna muskelplatta. H. erhåller sitt blod dels
genom grenar från nyckelbenspulsådern, som
gå uppåt, dels genom grenar från yttre
huvudpulsådern, vilka gå nedåt, däremot ej från
den stora h.-pulsåderns huvudstam. Blodet
— 395 —
— 396 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
