Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hals
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HALS
föres till kraniet och dess organ dels genom
den senare artären, dels genom den bredvid
kotpelarens ryggmärgskanal genom
tvärutskotten gående s.k. vertebralisartären, som i viss
utsträckning kan vikariera för stora
h.-puls-ådern, om denna skulle bli blockerad. Ang.
h.-kärlen se f.ö. Halspulsådror och
Halsvener. H:s nerver utgöras dels av
från h.-ryggmärgen utgående, för h.-hud och
h.-muskler avsedda nervgrenar, dels av vissa
av kranialnerverna, näml, den 10 :e för de inre
organen, den ll:e för nickmuskel och
kappmuskel och den 12 :e, som är
tungmuskulaturens nerv. Talrika lymfkörtlar finnas å h.,
de flesta belägna under nickmuskeln och
mottagande lymfa från huvudets och h:s olika
organ. Den på h. mestadels luckra bindväven
inbjuder till snabb spridning av en i h:s stora
bindvävsrum (framför, bakom och vid sidan
av det centrala systemet av h.-organ)
uppkommen inflammatorisk process. Kring de stora
venerna kan likväl bindväven vara betydligt
stram; om den i vissa fall ödesdigra
betydelsen härav se Halsvener och E m b o 1 i.
A.-U.
Hos djuren är h. benämning på partiet
mellan huvudet och bogen. H. har h.-kotorna och
dessas muskler samt nackbandet till underlag.
Exteriört uppdelas h. i högra och vänstra
sido-ytan, övre och undre randen samt främre och
bakre ändan. H:s sidor begränsas framtill av
huvudet, baktill av bogarna, upptill av övre
randen el. h.-kammen, som hos hästen vanl.
kallas mankammen, nedtill av undre randen,
den s.k. strupranden. Främre delen av
h.-kammen, som har l:a och 2:a h.-kotan till
underlag, kallas nacken. Främre delen av varje
sido-yta mellan ganaschen och l:a h.-kotans vinge
bildar ett s.k. öronkörtelparti. Längs
h.-sidorna förekomma i närheten av undre randen mer
el. mindre rännformiga fördjupningar, som
kallas strupfåror. Vid exteriörbedömning av h.
tar man hänsyn till dess längd, bredd, d.v.s.
avståndet mellan sidoytorna, samt djup och
riktning. Hondjuren ha i regel relativt längre,
smalare och grundare h. än handjuren.
Rid-och vagnshästar skola ha lång och smal h. med
rak och tunn h.-kam, medan en god arbetshäst
bör ha lång och kraftig h. Ofta är längden
otillräcklig i förhållande till bredd och djup.
Hos nötkreaturen varierar h:s utseende
betydligt hos olika raser och produktionstyper.
Låglandsraserna ha längre h. och svagare
utvecklad dröglapp (se d.o.) än bergraserna.
Mjölktypen karakteriseras av lång, smal och
grund h., medan göd- och arbetstyperna ha
kort, bred och djup h. Hos göddjur av såväl
nötkreatur som får och svin bör h. framtill
vara fin. Hos nöt och hästar skall h.-randen
vara rak, men är ofta nedåt- el. uppåtböjd.
I sistn. fall kan böjningen bero på fettinlagring,
vilket givit upphov till benämningen späck-h.
Om denna blir så tung, att halskammen viker
sig åt sidan, talar man om häng-h. Vanliga
exteriörfel hos hästen äro hjort-h. och svan-h
Den förstn. (fig. 1) är kort och lågt ansatt med
Fig. 1 (t.v.) och 3.
konkav mankam och konvex stuprand. Svan-h.
(fig. 2) däremot är lång, smal och högt ansatt
med hög resning och den övre h.-randen
båg-formig. övre h.-kammen är hos hästen beklädd
Fig. 2.
med tagel, som bildar den s.k. manen. Denna
är i allm. fin hos varmblodiga och grov hos
kallblodiga raser. I allm. ligger manen åt ena
sidan, men om den är mycket riklig, kan den
dela sig åt båda sidorna. Genom kortklippning
får man fram ståndman, som anses klädsam
för en del raser, t.ex. nordsvenska hästen. Vid
hästens rörelser spelar h:s riktning en mycket
stor roll. Om h.-kammen är hög och huvudet
högburet, så att nosen kommer i jämnhöjd
med manken, säges hästen ha hög resning (fig.
3). Hos hästar med låg h.-kam förekommer
ofta en tydlig avsats omedelbart framför
manken, det s.k. yxhugget el. lansmärket. Denna
typ är vanlig bland ridhästar, då man hos dem
eftersträvar hög och lång manke. H.Fqt.
— 397 —
— 398 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
