HAMMARSKJÖLD Samtidigt uppmärksammade han vår äldre, förbisedda litteratur (t.ex. Stiernhielm), studerade Fichte och Schiller samt hänfördes av Fr. Schlegels verk om den grekiska poesien. H:s egna vitterhetsförsök äro synnerligen medelmåttiga. Utom några övers, av antika skalder publicerade han ”Kärlekskväden” (1811), tragedien ”Prins Gustaf” (1812) samt sina samlade ”Poetiska studier” (1813). Betydelsefullare är hans ”Försök till en kritik öfver Fr. Schiller” (1808), där han efter Schleglarnas mönster angriper den tyske diktaren. Alltid ivrig att låta tryckpressen förmedla sina idéer, blev H. själen i Nya skolans första tidn. ”Polyfem” (1809— 12, se d.o.), vari hans mest kända bidrag är serien ”Ur sjökapten Baggfots papper”, parodiska angrepp, icke utan komisk kraft. Mindre lycka hade H. med de kortvariga och obetydliga tidskr. ”Lyceum” och ”Läsning i hvarjehanda” (1810). Han utgav s.å. sina ”Kritiska bref rörande herr canzli-rådet C.G. af Leopolds Sami, skrifter”, ett ensidigt och hätskt anfall mot Gamla skolans främste. H. deltog vidare flitigt som prosaförf., recensent och polemiker i Nya skolans tidskr. ”Phosphoros” och ”Sv. littera-turtidn.” Hans viktigaste bidrag är en i ”Phosphoros” införd övers, av Plotinos, jämte inledning, där han bl.a. söker finna beröringspunkter mellan den antike tänkaren och Swe-denborg. När H. skarpt kritiserat Tegnérs ”Nore”, blev han föremål för dennes vrede; särsk. ofördelaktigt för hans rykte blev Teg- nérs kvicka, men hänsynslösa och orättvisa poem ”Hammarspik” (1815). H:s främsta verk är ”Sv. vitterheten” (1819), vår första verkliga litteraturhistoria, ett visserligen polemiskt och partiskt, men fortfarande bibliografiskt värdefullt arbete. För sin tid förtjänstfull är också H:s ”Historiska anteckningar rörande fortgången och utvecklingen af det historiska studium i Sverige” (1821). H. var den ledande kraften i fosforisternas slutliga satiriska fejd med motståndarna i ”Markalls sömnlösa nätter” (1820—21, se d.o.). Bland hans övriga skrifter må nämnas: ”Utkast till de bildande konsternas historia” (1817), ”E.J. Stagnelius, ett kors på hans graf” (1823), ”Förteckning på de i Sverige från äldre till närvarande tider ut-komne schole- och undervisnings-böcker” (1817) och ”Repertorium för sv. bokhandeln” (1823). — H. hör icke till romantikens djupaste andar, men det löjets skimmer, som vilat över honom, är i mycket orättvist. Han var stridsman och polemiker, fick tåla många hugg och var ej sen att giva igen, men hans idealism var ärlig och äkta. Som forskare kunde han göra misstag, men det var en pioniärgär-ning han utförde. Han var den förste att påvisa vår äldre diktnings skatter, och han upptäckte Stagnelius’ storhet. Framförallt var han en glödande fosterlandsvän; den sv. odlingens storhet och framgång låg honom varmt om hjärtat. Han var oavlåtligt flitig, fri från allt estetsnobberi och nöjd i sin fattigdom. Personligen var han gästfri, vänfast och osjälvisk. — H:s ”Valda humoristiska och poetiska skrifter” utgåvos av B. Norling, jämte ”Lefnads-teckning” (1882). — Litt.: G. Ljunggren, ”Fos-foristiskt ungdomssvärmeri” (i ”Smärre skrifter”, 3, 1881); G. Frunck, ”Bref rörande Nya skolans hist.” (1886—92); E. Fahlbeck i ”Sv. tidskr.”, 19, 1929. E.E-k. H. 8) H. 9) Släktöversikt och vapen för ätten Hammarskjöld. — 475 — — 476 —