Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hatt, Gudmund - Hattar, hattpartiet - Háttatal - Hatter - Hatteras, Kap - Hatteria - Hattfabrikation - Hattfjelldal - Hatti - Hatt-i-humajun, Hatt-i-scherif - Hattin (Hattim) - Hatting - Hattmurkla - 1. Hatto I (ärkebiskop) - 2. Hatto II (ärkebiskop) - Hattorm - Hattpartiet - Hattsvampar, hymenomyceter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HATTAR
nalmuseet, för vilket han företagit talrika
utgrävningar, 1923 lektor vid univ. i Köpenhamn,
1929 e.o. prof, i kulturgeografi där. H. har
företagit talrika studieresor och exp., bl.a. till
U.S.A., Canada, Lappland, Västindien och
senast (1932) en arkeologisk-geografisk exp till
s. Grönland. Han har särsk. sysslat med
arktiska kulturformer (bl.a.
”Rensdyrnomadis-me”), arkeologiska och kulturgeografiska
problem (konstbevattning) och bl.a. under de
sista åren påvisat spår av äldre
järnåldersåker-bruk i jylländska hedar. Jämte M. Vahl har
H. utg. ”Jorden og Menneskelivet” (4 bd, 1923
—28). E.S.
Hattar, hattpartiet, sv. politiskt parti
under 1700-talet, se Sv e r i g e, historia.
Håttatal, se Edda, sp. 1152.
Hatter, germanskt folk, se C h a 11 e r.
Hatteras [hä’taras], Kap, udde på en låg
sandrevel utanför Pamlico sound,
Nord-Caro-lina, U.S.A., på 35°15’ n.br. och 75°31’ v.lgd.
Mycket farlig för sjöfarten. Fyr. J.C.
Hatte’ria, se Bryggödla.
Hattfabrikation har förekommit nästan
industrimässigt åtm. sedan medeltiden, och den
började även organiseras tidigt, redan på
1200-talets slut i Frankrike och samtidigt här och
där i Italien, men de egentliga h.-skråen där
tillkommo under 1400-talets lopp. Tidigare var
h. ansluten till andra skrån, ss. ylle- och
filtmakarna. — Hattar göras dels av djurhår, dels
av växtfibrer, förutom de som tillverkas av
tyger, läder o.a. redan beredda ämnen.
Filthattar måste göras av djurhår, som filta sig
bra. De finaste hattarna göras av hår från
bäver, utter, nutria, myskråtta, hare, men även
kaninskinn är bra. Bäver användes på gr. av
sin dyrbarhet sällan ensamt, utan blandas med
andra ämnen. Även sådana hår som de av
lamm, angoraget, vikunja och lama samt flera
andra djurslag komma till användning inom
h. Håren måste först rensas från föroreningar
samt sorteras efter längd, grovlek o.s.v., vilket
allt sker med sinnrika maskiner. De kardas
därpå med fina kardor och förarbetas kemiskt
för att bli luckra och filtbara samt torkas på
varma valsar. Sedan bildas i maskiner ett
långt band av hårmassa, som sönderkapas i
lämpliga stycken, vilka pressas lätt och
hopläggas i högar om 4 el. 6 med papper el. tyg
emellan. Dessa högar filtas sedan genom att
upprepade gånger rullas och ältas under ofta
skeende omläggning. De utbredas sedan och
samlas till lösa travar av påsform. De enskilda
styckena valkas och behandlas kemiskt på
olika sätt, för att filten skall bli tät och fast,
varefter de färgas, formas och stofferas.
Filthattar förekomma i många länder. Bäst anses
de italienska hattarna vara (”Borsalino”), men
även de engelska ha världsrykte. Även i
Sverige finnas stora fabriker för h., t.ex. i
Karlskrona. — Halm- och stråhattar äro
liksom filthattai kända sedan antiken. Denna
gren av h. har dock länge bedrivits som
hemslöjd och organiserades ej förrän på 1700-talet
i Italien, där de bästa europeiska hattar göras.
Materialet är olika slags halm, alfa- och
espar-togräs, palmfibrer o.s.v. De äkta
panamahat-tarna göras av Cardulovica palmata och
tillverkas i trakterna kring Panamakanalen,
Ecuador och Peru H. av denna art är en långsam
och svår procedur, och hattarna betinga därför
höga pris, men imiteras ofta i billigare och mer
lättarbetat material. I.
Hattf jelldal, hd i Nordland fylke, Norge,
omfattar fylkets s.ö. hörn från Okstindene i n.;
3,007,07 kvkm.; 1,437 inv. (1930). S.
Hatti, detsamma som Chatti (se d.o.).
Hatt-1-huma’jun, Hatt-i-scheri’f, se Hatt.
Hattin (Hatt im), berg i Palestina, se
H i 11 i n.
Hatting, hd i Vejle amt, Jylland, invid
gränsen mot Aarhus amt och från Horsens fjord
i n. till Vejle fjord i s.; 179 kvkm.; 10,997 inv.
(1930). S.
Hattmurkla, Helve’lla, svampsläkte av ordn.
disksvampar, fam. Helvella’ceæ, med
sadelfor-migt hoptryckt, flikad och i kanten nedvikt
hatt samt jämn, sporbildande yta. Bland
arterna, vilka växa på jord, ofta i skog el. å
gräsmark, må nämnas Helvella crispa (vit h.,
krusig h.), H. lacuno’sa (svart h.) och H. i’nfula
(brun h.), särsk. den senare även benämnd
biskopsmössa. Svamparna äro ätliga efter
för-vällning. O.Gz.
Hatto. 1) H. I, ärkebiskop av Mainz (d. 913),
blev ärkebiskop 891 och hade under kungarna
Arnulf, Ludvig Barnet och Konrad V
avgörande inflytande på det ostfrankiska (tyska)
rikets styrelse. B.
2) H. II, ärkebiskop 968—970, understödde
kungamakten gent emot upproriska stormän.
Sagan om råttornet vid Bingen i Rhen har
knutits till bägge dessa biskopar H. Jfr
Bingen. B.
Hattorm, se Glasögonormsläktet.
Hattpartiet, se Hattar.
Hattsvampar, Hymenomyce’tes, h y men
o-m y c e t e r, ordn. av gruppen Basidiomyce’test
undera vd. Autobasidiomyce’tes. H:s bål är
uppbyggd av greniga, ledade hyfer, vilka
genomväxa substratet (jord, mossa, trädstammar,
stubbar m.m.) och bilda ett luckert, trådlikt
förgrenat mycelium, i regel av vit färg,
stundom till en del med form av grövre strängar.
Från detta utgår hos typiska h. en av mera
— 755 —
— 756 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
