Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hegel, 1. Friedrich - Hegel, 2. Karl von - Hegel, 1. Frederik Vilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEGEL
för sin andliga egenart. Hans eg.
genom-brottsskrift var ”Phänomenologie des Geistes”
(1807), vars företal riktade sig mot den
romantiska filosofiens godtyckliga
improvisationer och innebar en
självständighetsför-klaring gentemot Schelling. — Efter en tids
journalistisk verksamhet blev H. 1809 rektor
vid gymnasiet i Nürnberg, där han verkade
under 8 år och utarbetade sitt stora verk ”System
der Logik” (1812—16). Hans vetenskapliga
insatser blevo alltmera uppmärksammade;
han kallades först till prof, vid univ.
i Heidelberg och 1818 till Berlins univ.
Hegelianismen blev nu en betydande
social maktfaktor icke minst på gr. av H:s
nära förbindelser med den preussiska
regeringen, vilka gåvo honom en ställning av
officiell statsfilosof. Men framförallt verkade
H. genom sin förmåga att framställa ett
utomordentligt rikt tankeinnehåll i en arkitektoniskt
fulländad form. Hans lärjungar ha ofta vittnat
om den intellektuella entusiasm, som hans
föreläsningar framkallade; man upplevde, hur alla
motsättningar förenades till allt högre synteser,
hur alla problem löstes med den dialektiska
metodens precisionsinstrument. Bland dessa
trogna lärjungar, som sutto i hans auditorium
sida vid sida med generalstabsofficerare och
högre statsämbetsmän, befunno sig studerande
från de mest skilda nationer, överallt i
europeiskt tankeliv från Ryssland till
Storbritannien, från de skandinaviska länderna till
Italien, finner man, att hegelska idéer på olika
sätt påverkat ledande andar.
Vill man förstå H:s tänkesätt, kan man
lämpligen utgå från den metod, som han
genomgående tillämpar, det s.k. dialektiska
förfaringssättet med de tre stadierna tes, antites
och syntes. Enl. H. måste varje tanke, som
fattas i sin isolering el. för sig, upphäva sig
själv och slå över i sin motsats. Men de
motsatta begreppen förenas med varandra i en
högre enhet. Tesen är t.ex. det rena varat. När
detta fattas utan några som helst bestämningar,
går det över i sin motsats, det rena intet
(antitesen). Men båda förenas i vardandets begrepp,
i vilket de ingå som moment (syntesen). De
”upphävas” men ”uppbevaras” på samma
gång. Varje vunnen syntes blir i sin tur
utgångspunkt för nya helhetsbildningar enl. det
dialektiska schemat; tänkandet blir sålunda
en fortskridande utvecklingsprocess, där varje
stadium innesluter de föregående i sig. Nu
hävdar H. liksom Schelling enheten av tanke
och vara; han erkänner intet ”ting i sig”
oberoende av tänkandet. Det dialektiska
schema, som tänkandet följer, gäller även för
världsprocessen. I sin logik ger H. på samma
gång en teori om verklighetens allmännaste
bestämningar Den kulminerar i läran om
idén el. det förnuftiga som all sedlig el.
naturlig verklighets innersta väsen. Naturfilosofien
visar oss idén i sitt ”annatvara”, en värld, där
tingen falla utanför varandra i rummet och
där tillfälligheterna driva sitt spel. I systemets
3:e huvuddel, andens filosofi, skildras idéns
mödosamma återvändande till sig själv som
”subjektiv ande” i det individuella själslivet,
som ”objektiv ande” i det sociala livet och som
”absolut ande” i konstens, religionens och
filosofiens utvecklingsprocesser, överallt söker
H. uppvisa det förnuftiga i det verkliga och
att hävda varje stadiums relativa värde som
moment i framåtskridandet. Som
samhälls-filosof hävdar han en konservativ ståndpunkt
med bestämd front både mot liberala doktriner
och mot restaurationsfilosofer av K. L. v.
Hallers typ. I sin religionsfilosofi söker han
att genom en spekulativ tolkning av de
kristna troslärorna visa deras överensstämmelse
med sitt filosofiska system. Djupast når han
måhända i sin historiefilosofi, ett stort
anlagt drama om staternas och folkens öden,
där strider och motsatser, erövrarnas
maktvilja, rikenas storhet och sammanbrott,
bilda moment i förnuftets eviga
självförverkligande, Guds gång genom världen.
Världshistorien blir innerst ett fortskridande mot
ett allt högre, frihetsmedvetande. Orientens
envåldsriken, de antika
medborgarsamfun-den, grundade på slavarbete, och den
krist-ligt-germanska kulturvärlden, som erkänner
allas frihet, äro huvudstadierna i denna
utvecklingsprocess. — Den senaste uppl. av H:s
skrifter är utg. av G. Lasson (1905 ff.). Litt.
om H. är utomordentligt omfångsrik. Bland
mera sammanfattande arbeten kunna nämnas-.
K. Rosenkranz, ”H:s Leben” (1844); R. Haym,
”H. und seine Zeit” (1857); K. Fischer, ”H:s
Leben, Werke und Lehre” (2 bd, 1901); W.
Dilthey, ”Die Jugendgeschichte H:s” (1905)
och Th. Haering, ”H.” (1929). G. A.
2) Karl von H., den föregåendes son,
historiker (1813—1901), 1841 prof, i Rostock, 1856
i Erlangen, utgav bl.a. ”Chroniken der
deutsch-en Städte” (1862 ff.), ”Städte und Gilden der
germanischen Völker im Mittelalter” (2 bd,
1891), ”Die Entstehung des deutschen
Städte-wesens” (1898) samt ”Leben und
Erinnerung-en” (1900). [B.]
Hegel. 1) Niels Frederik Vilhelm H.,
dansk bokförläggare (1817—87), son till en
dansk flicka, senare g.m. en invandrad tysk
snickare, enl. traditionen brorson till filosofen
F.W.H., vars namn H. erhöll. 1833 lärling hos
J. Deichmann i dennes bokhandel i Köpen-
— 903 —
— 904 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
