Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Heiankyo - Heiberg, släkt - Heiberg, 1. Peter Andreas (författare) - Heiberg, 2. Johan Ludvig (författare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEIBERG
794—858 (den kejserliga regimens
blomstrings-tid) i Japans historia för Heianperioden. B.K.
Heiberg [hai’-], norsk släkt, utgrenad även
till Danmark. Förutom nedannämnda
släkt-medl. märkas bröderna Christen H. (1799
—1872), från 1836 prof, vid Kristiania univ.
och överkirurg vid Rigshospitalet, och Johan
Fritzner H. (1805—83), generalkirurg vid
norska armén, fäder till resp. Hjalmar H.
(1837—97) och Jacob Munch H. (1843—88),
båda med. professorer vid Kristiania univ.;
vidare den sistn:s bror konsul Axel H. (1848—
1932), som frikostigt understött bl.a. flera
norska arktiska exp. och grundlagt F. Nansens
fond til videnskabens fremme. — Litt.: G. F.
Heiberg, ”Slægten H.” (1907). C.
1) PeterAndreasH., dansk förf. (1758
—1841), f. i Vordingborg, där fadern var
rektor. Student 1774,
Cand. philol. 1777,
kom H. efter ett
kringflackande
ungdomsliv i Sverige och
Norge 1785 till
Köpenhamn, blev
medhjälpare hos notarius
publicus och gjorde
sig oumbärlig genom
sina sällsynta
språkkunskaper. Genom en
omfattande
förf.-verksamhet blev han
snart namnkunnig som talesman för det
liberala borgerskapet. I en rad satiriska skådespel,
t.ex. ”Virtuosen n:r 2”, ”De Vonner og
Vänner”, ”Indtoget”, ”Chinafarerne” hudflängde
han tidens missbruk. En annan riktning tog
hans satir med resebeskrivningen
”Rigsdaler-sedlens Hændelser”, som utkom som
periodisk skrift. Farligare voro hans bitande
ironiska politiska visor, artiklar och flygskrifter,
som utan omsvep angrepo regeringen: ”Suum
cuique”, ”Politisk Dispache”,
”Sproggransk-ning”, ”Læsning for Publicum” m.fl. H.
lyckades snart skaffa sig regeringens onåd och
många personliga ovänner genom sin
hänsynslösa polemik och sin något kverulanta
läggning; han skilde icke på sak och person, och
särsk. angrep han hätskt den då allsmäktige
ministern C. Colbjörnsen. Processerna började
hagla över honom, och sedan man förbigått
honom vid tillsättandet av det vakanta
notarieämbetet, blev hans ton ytterligare bitter och
oförsiktig. Katastrofen uteblev icke; 31/i2 1799
blev han av Höjesteret dömd till
landsförvisning. H. hade icke tänkt sig, att denna skulle
bli för livstid, men nya svåra sorger gjorde
snart vistelsen i fäderneslandet omöjlig för
honom. Hans hustru (se Thomasine G y 1
lembo u r g) ville icke arbeta för hans sak utan
önskade skilsmässa och i stället äktenskap
med C. F. Ehrensvärd-Gyllembourg, vilket hon
också verkligen fick till stånd. H. tog nu
anställning i franska undervisningsministeriet och
följde Talleyrand på hans resor. 1817 fick han
avsked med pension. Hans landsflykt
upplivades genom besök av sonen, slutl. också av
svärdottern. H:s senare politiska skrifter och
memoarer utkommo i Norge. — Litt.: H.
Schwanenflügel, ”P. A. H.” (1891). P.R-w.
2) Johan Ludvig H., den föregåendes
son, förf. (1791—1860), tillbragte sina
barndomsår i
föräldrarnas kosmopolitiska
hem men blev efter
deras skilsmässa 1801
uppfostrad hos
främlingar, bl.a. hos
Rah-beks i Bakkehuset (se
d.o.), detta ehuru han
tillbad modern och i
smyg uppsökte
henne. 1809 blev han
student, varefter han
slöt sig till det
Gyl-lembourgska hem
met. 1812 gjorde han en resa i Sverige,
och de högre kretsarnas sällskapsliv i
Stockholm kom alltid att stå för honom som
mönstret för ett distingerat levnadssätt. Han
ägnade sig under dessa år åt allehanda
intressen: litterära studier, matematik, astronomi,
entomologi, med utpräglad förkärlek för
formella och klassificerande vetenskaper; än ville
han bli läkare, än landskapsmålare, än
diplomat, än estetiker, lärd el. förf. Hans ungdoms
förf.-skap var amatörarbete:
”Marionetthea-ter” (2 skådespel, 1814), ”Dristig vovet balvt
er vundet” (skådespel i Calderöns stil), ”Tycho
Brahes Spaadom” (romantiskt lustspel, 1819),
”Digte” (el. ”Poetisk Kalender”, 1819) samt en
d:r-avh. om Calderon 1817; mest betydande är
komedien ”Julespög og Nytaarslöjer” (1816),
en forts, av Oehlenschlägers ”S:t Hans Aften
Spil”. 1819—21 uppehöll han sig i Paris hos
fadern, var därefter lektor i danska i Kiel men
vantrivdes och bosatte sig åter i Köpenhamn
som teaterförf. och tidskr.-utg. Betydelsefull
för H. blev bekantskapen med den hegelska
filosofien, som präglar hans inlägg i den
deterministiska fejden, ”Om den menneskelige
Frihed” (1824). De följ, åren författade han
under inflytande av tyska och franska sångspel
och Bellmans diktning sina vådeviller ”Kong
Salomon og Jörgen Hattemager”,
”Aprilsnarre-ne”, ”Recensenten og Dyret” m.fl., som bilda
— 909 —
— 910 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
