Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Helig - Heliga, De sista dagarnas - Heliga alliansen - Heliga elden, Den - Heliga familjen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELIGA FAMILJEN
Heligheten avser ej en egenskap hos Gud vid
sidan av ändra utan betecknar gudsbilden i dess
helhet, från viss synpunkt sedd. H. säges Gud
vara ss. den suveräne Herren, annorlunda än
allt mänskligt och härskare över allt. Ss. sådan
kan han aldrig adekvat beskrivas med
mänskliga begrepp utan är outgrundlig, fördold för
mänsklig uppfattning. Att Gud är h. innebär,
att kristendomens gudsbild blir motsatsen till
ett gudsbegrepp, som är uttryck för människans
önskningar el. produkt av hennes
självbevarelsedrift (jfr L. Feuerbach). Heligheten
omöjliggör även varje försök till ett mystiskt
uppgående i gudomen, ledande till identitet
mellan människa och Gud. Helighetens motsats är
synden (se d.o.), men icke närmast i dess
moralistiska betydelse utan ss. avseende
människans naturliga, egocentriska, emot Guds
ge-menskapsvilja och kärlek fientliga
viljeinställ-ning. — Människan blir h. ss. helgad av Gud
(jfr Helgelse), d.v.s. då hennes tillhörighet
till Gud förverkligas så, att hon blir upptagen
i livsgemenskap med honom. — Inom den
ritschlska teologien (jfr A. R i t s c h 1) har man
tenderat att ant. identifiera h. med sedligt god
el. stryka begreppet ur teologien. R. Otto (se
denne) har däremot i sitt arbete ”Das Heilige”
(1916, 1927, sv. övers. 1924) framhållit h. ss.
det centrala och typiskt religiösa begreppet.
R.Br.
Heliga, De sista dagarnas, se
Mormoner.
Heliga alliansen. Efter Napoleons fall
yppade sig ett behov att politiskt och socialt
grund-fästa den nya ordningen i Europa genom ett
förbund, som samtidigt skulle bevara freden.
Något sådant kom t.v. icke till stånd; i dess
ställe framlade 26/» 1815 tsar Alexander I en
urkund, som visserligen skulle betraktas som
förbundspakt, men genom sin ofullst.
avfattning aldrig gällt för annat än ett
programuttalande. Deklarationen, som väsentligen var
avfattad av tsaren, var präglad av dennes
ro-mantiskt-religiösa åskådning: höga tankar om
självhärskaren som rättvisans verktyg parades
med frisinne, sådant tsaren fattade det.
Fredrik Vilhelm III av Preussen och Frans I av
Österrike undertecknade dokumentet — Frans
mest av artighet mot Ryssland —, och 1816
offentliggjordes det; de tre suveränerna
förkunnade, att de vid styrandet av sina riken
utåt och inåt som den Högstes förtroendemän
skulle taga till rättesnöre Skriftens bud om
rättfärdighet, kärlek och fridsamhet, betrakta
varandra som bröder, sig själva som
familjefäder gentemot undersåtarna samt alltid och
allestädes bistå varandra. Pakten slutade med
uppmaning till alla kristna furstar att ansluta
sig, vilket i stort sett också skedde;
prinsre-genten av England kom dock icke med, ej
heller påven. Detta politiskt betydelselösa
”förbund” var h.a. i eg. mening; i det allmänna
språkbruket har detta begrepp utsträckts till
att gälla också den verkliga allians, som till
stor del på initiativ av den engelske
utrikesministern Castlereagh bildades 20/ii 1815
mellan Österrike, Preussen, Ryssland och England
och till vilken 1818 Frankrike anslöt sig.
Denna var noga organiserad genom kongresser
med vissa mellanrum och arbetade för reella
mål. Den blev reaktionens vapendragare i
Europa; Alexander I:s deklaration var endast
dess sinnebild. På kongressen i Aachen 1818
beslöts, att om uppror bröt ut i Frankrike,
skulle de förbundna återställa den gamla
ordningen; på kongressen i Troppau utsträcktes
interventionsprincipen att gälla också andra
land, och den kom till flitig tillämpning: 1821
i Italien, 1822 i Spanien. Då den sistn.
interventionen beslöts vid kongressen i Verona
1822, bröt England med förbundet och
motarbetade det sedan både i Portugal och genom att
1825 erkänna de förutvarande spanska
kolonierna i Amerika som fria republiker. Sin
djupaste svaghet röjde h.a. vid grekiska
frihetskrigets utbrott: här stod ett kristet folk
mot ett muhammedanskt, men här stodo också
upproriska undersåtar mot sin laglige suverän.
Var och en tolkade h.a:s principer på sitt sätt:
Österrike, som önskade ett starkt Turkiet som
motvikt mot Ryssland, tog parti mot grekerna;
de andra understödde el. sympatiserade med
dessa. Efter julirevolutionen 1830 förlorade
Metternich, förbundets starke man, allt verkligt
inflytande i Europas storpolitik, och då
England förband sig med Frankrikes nye konung,
Ludvig Filip, upphörde h.a. att existera mer
än till namnet. — Litt.: W. Alison Phillips,
”The confederation of Europé” (1914); G.
Landberg, ”Fredsorganisation och
maktpolitik” (1928); E. Forssberg, ”Sveriges accession
till h.a.” (i ”Hist. tidskr.” s.å.). P.Dhl.
Heliga elden, Den, kallades elden på
brännofferaltaret i Jerusalem, vilken aldrig fick
slockna (3 Mos. 6:9). Detsamma gällde h.e. i de
fornpersiska eldtemplen (jfr Elddyrkan).
Heliga familjen är en framställning av
jungfru Maria med Jesusbarnet och Josef, den
senare vanl. framställd i åldrig gestalt. Jesu
födelse är en sådan scen mot bakgrund av
”krub-ban” med oxen och åsnan. En särsk. typ, som
genom den hel. Birgittas uppenbarelser blev
mycket populär, framställer Maria knäböjande
framför barnet och Josef med avtagna skor.
Under renässansen tillkom ofta den lille Johan
nes ss. lekkamrat till Jesus; Josefsgestalten
— 965 —
— 966 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
