Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Henrik av Lancaster (engelsk hertig) - 1. Henrik (Henri) I (konung av Frankrike) - 2. Henrik II (konung av Frankrike) - 3. Henrik III (konung av Frankrike) - 4. Henrik IV (konung av Frankrike)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRIK
där han vann flera uppmärksammade segrar,
efterträdde sin far som earl av Lancaster och
Leicester och upphöjdes 1351 till förste
hertig av Lancaster. H. var engelsk representant
vid Bretignyfredens förhandlingar. Han var
svärfar till John av Gaunt och berömd för
ridderliga dygder. E.Lö.
Frankrike. 1) H.I (fra. Henri), konung
(d. 1060), son till Robert II och Constance av
Akvitanien, tillträdde regeringen 1031. H.
företrädde de tidiga kapetingernas energiska och
i längden vinstgivande kamp för den franska
konungamaktens höjande. Gentemot de
furstliga vasallerna lyckades han ej hävda sin
ställning. Däremot vann han framgångar i
utrikespolitiken och gentemot påvens kyrkliga
överhöghetssträvan. E.Lö.
2) H. II, konung (1519—59), son av Frans
I och Claudia, blev tronföljare vid sin äldre
broders död 1536 och
efterträdde 1547 sin
fader. Under sin
tronföljartid stod H.
i ganska skarp
motsats till fadern och
behärskades helt av
sin älskarinna, Diane
de Poitiers, och
kon-netabeln Montmoren-cy (se dessa). Efter
H:s trontillträde föll
makten i händerna
på dessa och
släk
ten Guise, då H. var en svag och
medelmåttigt begåvad man. Lika ivrigt som
fadern hävdade H. i det inre sin kungliga
myndighet och gick hårt fram mot de franska
protestanterna, men han understödde de
tyska och förvärvade därigenom biskopsdömena
Metz, Toul och Verdun. Genom freden i
Ca-teau Cambrésis 1559 erhöll H. även Calais
men måste uppgiva sina anspråk på italienska
områden. H. närmade sig nu Spanien, hans
Henrik II såras dödligt i tornering 1559.
Radering av Tortorel och Périssin.
dotter Elisabet förmäldes med Filip II, och
man väntade, att de franska protestanternas
utrotande skulle bli följden. Vid en tornering
under bröllopsfestligheterna träffades
emellertid H. dödligt i ögat av greve Montgomerys
lans. H. var sedan 1533 förmäld med
Katarina av Medici och hade med henne 7
efterlevande barn, av vilka sönerna Frans (II),
Karl (IX) och Henrik (III) efter varandra
blevo franska konungar. P.S
3) H. III, konung (1551—89), son av H.2)
och Katarina av Medici, var sin moders
älsklingsson, stod under
hugenottkrigen troget
vid hennes sida och
hjälpte henne bl.a.
att organisera
Barto-lomeinattens blodbad. Sedan några
förhandlingar om att
uppsätta H. på
Sveriges tron strandat,
valdes han 1573 till
konung i Polen, men
1574 flydde han vid
nyheten om broderns
död därifrån för att övertaga Frankrikes
krona. Ej utan begåvning, men förvekligad
och degenererad, utsvävande och bigott,
kunde H. ej göra sin myndighet gällande.
Hugenotterna slöto sig till Henrik av
Na-varra, katolikerna till Henrik av Guise,
och H:s försök att tränga undan denne och
själv göra sig till ligans ledare misslyckades
fullständigt. Då H. därpå lät mörda Henrik
och Ludvig av Guise (dec. 1588), tvangs han
av katolikernas harm över dådet att sluta sig
till Henrik av Navarra. Jämte denne
belägrade H. Paris, men blev 1/s 1589 mördad av en
fanatiker, munken Jacques Clément. Med H.
utslocknade huset Valois på manssidan. P.S.
4) H. IV, konung (1553—1610), var son
till Anton av Bourbon och Jeanne d’Albret,
drottning av Navarra. H. fick en
protestantisk uppfostran, blev 1569 hugenotternas
åtminstone nominelle ledare och 1572 vid
moderns död konung av Navarra. Hans
förmätning med Margareta av Valois s.å. skulle bli
inseglet på försoningen mellan partierna men
gav i stället tillfälle till Bartolomeinatten el.
parisiska blodsbröllopet. Genom att övergå till
katolicismen räddade H. sitt liv men hölls i
fångenskap vid hovet till 1576, då han
lyckades fly och åter trädde i spetsen för
hugenotterna. Från 1584 närmaste arvinge till
franska tronen men som kättare utestängd därifrån
genom fördraget i Nemours 1585 och bannlyst
av påven, sökte H. med vapen göra sin rätt
— 1075 —
— 1076 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
