Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hermandad - Hermann, Gottfried - Hermann, Ludimar - Hermann, Georg - Hermannsburgmissionen - Hermannstadt - Hermannställningen - Hermansson, von, ätt - Hermansson, 1. Mattias von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERMANSSON
och penningmedel, för att rensa landet från
orosstiftare. Lokala h. stiftades stundom för
att genomföra skilda politiska krav. E.Lö.
Hermann, Johan Gottfried Jakob, tysk
filolog (1772—1848), e.o. prof, i Leipzig 1797,
ord. 1803. H. har
utg. förträffliga
kritiska uppl. av bl.a.
Aristofanes (1790),
Aristoteles’ poetik
(1825) och Aischylos
(postumt 1852) samt
det epokgörande
metriska arbetet
”Elementa doctrinæ
met-ricæ” (1816). En av
den
grammatisk-kri-tiska riktningens
främste, hävdade H.
sin ståndpunkt gentemot bl.a. A. Boeckh i
stridsskriften ӆber Herrn Prof. Boeckhs
Be-handlung griechischer Inschriften” (1826). H:s
”Opuscula” utgåvos i 8 bd 1827—76. — Litt.:
H. Köchly, ”G.H.” (1874). W.N.
Hermann, L u d i m a r, tysk läkare (1838—
1914), med. d:r 1859, prof, i fysiologi 1868 i
Zürich, 1884 i Königsberg, sysselsatte sig i sht
med musklernas och nervernas fysiologi. H.
utgav bl.a. ”Grundriss der Physiologie des
Menschen” (1863; talrika senare uppl.),
”Hand-buch der Physiologie” (6 bd, 1879—83),
”Lehr-buch der experimentellen Toxicologie” (1874)
och redigerade 1894—1913 ”Jahresbericht über
die Fortschritte der Physiologie”. Å.Ch.
Hermann, Georg, pseud. för tyske förf.
G.H. Borchart (se denne).
Hermannsburgmissionen [-bork-], har utgått
från den av L. Harms (se denne) grundade
missionsskolan i Hermannsburg på
Lüneburghe-den och uppbäres av den strängt luterska
bondebefolkningen där. De första missionärerna
utsändes 1853. Flera missionsfält upptogos, av
vilka nu kvarstår endast Betsjuanaland i
Sydafrika, sedan även Indien under världskriget
uppgivits. Missionen var till en början
”kolo-niahnission”, d.v.s. man sökte efter
hemlandets mönster grunda åkerbrukskolonier. Denna
metod har sedan uppgivits, men missionen,
som i Sydafrika haft betydande framgångar,
har alltid hafi en folklig prägel och lämnat
åsido det högre kulturarbetet. G. W.L.
Hermannstadt [-flat], stad i Rumänien, se
S i b i u
Hermannställningen, under världskriget (se
d.o.) bakre tysk ställning på västfronten,
ofullständigt utbyggd; besattes under reträtten 1918
av 2:a och 18 :e arméerna (9/io) och av 4:e och
6:e arméerna (17/io); utrymdes i början av nov.
Ställningen utgick från trakten av Gent, följde
Lys och Schelde och övergick vid Marie i
Hunding-Brunhilde-ställningen (se d.o.). T.H-m.
Hermansson, von, från en borgare i Vadstena
stammande ätt. H.l) och 2), söner till prof,
skytteanus i Uppsala Johan H. (1679—1737),
adlades på gr. av faderns förtjänster 1744.
H.l) blev 1762 friherre, 1771 greve, hans ätt
utslocknade på svärdssidan 1906, H.2) :s 1834. C.
1) Mattias von H., greve, riksråd
(1716—89). Inskriven i Kanslikollegium 1734,
kanslist vid v.
Nolc-kens beskickning till
Ryssland 1738, 2:e
sekreterare vid
fredsunderhandlingarna i
Äbo 1742,
uppmärksammades H. tidigt
på gr. av sin lysande
begåvning. Energisk,
vältalig och i
besittning av stilistisk
talang. fann han ett
tacksamt arbetsfält i
riksdagspolitiken.
Anhängare av hattarna, började han sin
politiska karriär vid 1751/53 års riksdag,
då han blev medl. av Sekreta utskottet och
Mindre sekreta deputationen; vid följ, riksdag
blev han red. för ”Riksdagstidningen”; hans
polemiska förmåga utnyttjades bl.a. för
författandet av ständernas skarpa skrivelser i den
s.k. juvelsaken och instruktionen för
kronprinsens guvernör. H. var fortfarande knuten
till kansliet, från 1747 som kanslisekreterare,
från 1756 som kansliråd; 1759 blev han
statssekreterare för utrikesärenden. Han var nu
en av hattpartiets ledande män; det var H.,
som skötte underhandlingen med drottningen,
då det försvagade partiet började närma sig
hovet (1762). Vid mössegern följ, riksdag
förflyttad till Kammarrevisionen, var han en av
de hattledare, som erhöll pension från
Frankrike. En av mössornas hätskaste motståndare,
framdrev han genom sabotage och i intimt
samarbete med hovet, varvid han förband sig
att verka för en ändring i R.F., den strid, som
ändade med konungens abdikation 1769 och
hattsegern vid riksdagen i Norrköping. Från
1767 president för Kammarkollegium, inträdde
han 1769 i rådet. Avsatt av mössorna 1772, blev
han efter revolutionen åter inkallad i rådet,
där han kvarstod till deltas upplösning. 1777
utnämndes han åter till president för
Kammarkollegium; 1786 blev han en av de aderton.
Han tillhörde oppositionen 1789 och nedlade
då sina ämbeten. P.N-m
— 1137 —
— 1138 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
