Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hermansson, 2. Johan von - Hermansson, Gustaf - Hermanson, Robert - Hermant, Abel - Hermanubis - Hermas - Hermelin - Hermelin, ätt - Hermelin, 1. Olof (Skragge)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERMANSSON
2) Johan von H., den föregåendes bror,
militär (1726—93), kapten vid
forlifikationssta-ten 1751, major 1756, överstelöjtnant 1765,
överste för finska brigaden av fortifikationen
1766 och för skånska 1767, generalmajor 1779,
generalkvartermästare och direk’ör för
fortifikationen 1784, avsked 1791. H. var från 1746
en tid i fransk tjänst och deltog sedan i
österrikiska armén i sjuåriga kriget. P.S.
Hermansson, Per Frans Gustaf, arkitekt,
ämbetsman (1864—1931), var under 1890-talet
verksam i Sundsvall, senare i Stockholm samt
1918—25 intendent i Byggnadsstyrelsen. H.
har utfört ritningar till ett flertal kyrkor, bl.a.
Oscars- och Sofia-kyrkorna i Stockholm,
kyrkorestaureringar samt ritningar till andra
offentliga och enskilda byggnader i olika delar av
landet. G. W. W
Hermanson, Robert Fredrik, finländsk
rättslärd (1846—1928), fil. kand. 1867, jur. d:r
1881 (”Om lagstiftningen”), docent i
encyklo-pedi och statsrätt s.å., prof, i kameral och
pohtilagfarenhet samt statsrätt 1884—1908. H.
tillhörde Lantdagen 1897—1906 samt var led.
av kyrkomöten 1886—1903 och åtskilliga
juridiska kommittéer. Som tjänsteman vid finska
statssekretarialet i Pelersburg 1906—09 och i
sitt vetenskapliga författarskap sökte H. värna
Finland mot förryskningssträvandena vid och
efter sekelskiftet. Bland hans skrifter märkas
”Om Finlands ständer” (1884), ”Finlands
stats-rättsliga ställning” (1890), ”Svensk
konungamakt” (1915), ”Finlands statsförfattningsrätt
(1924). E.K.
Hermant [ärmä’]> Abel, fransk förf. (f.
1862). Medarbetare i ”Le Temps” och ytterligt
produktiv skribent (hans böcker övergå ett
hundratal), är H. en av dem, vilka,
kameleon-tiska till sin natur, alltid kunna påräkna en
stor läsekrets, men hör samtidigt till de mera
diskuterbara. Många se i honom en ytlig
skribent, andra en otvivelaktigt mångsidig och
rik formell begåvning. Ingen har full tillit
till honom. Möjl. skall hans samlade
livsgärning uppvisa, att hans mångfrestande och i
första hand som dilettantmässig dömda
litterära gärning ej blott är ett typiskt utslag av
den skiftande tidsatmosfären utan även av en
begåvad naturs behov att förstå och tidvis
anpassa sig efter starkt skiftande moderiktningar.
Bland hans böcker märkas: ”La carrière”
(1894), ”Le sceptre” (1896), ”Le char de l’État”
(1900), ”Le frisson de Paris” (1895), ”Les
grands bourgeois” (1906), den stora serien
”Cycle de lord Chelsea” med skildringar av
Oxford och minnen från Swinburne, ”Les
épaves” (1927). G.Lw.
Hermanu’bis, myt., se A n u b i s.
Hermas, en romersk kristen, känd för en
o. 150 författad skrift, H:s* ”Herde”, vilken en
tid åtnjöt kanoniskt anseende i kyrkan.
Boken består av 5 ”syner”, 12 ”bud” och 10
”liknelser”, förmedlade dels av en kvinnogestalt,
som representerar kyrkan, dels av en botängel
i herdegestalt (därav namnet). Syftet är att
varna den kristna kyrkan mot synd och slöhet
och mana till bot och kristna dygder.
Framförallt behandlas frågan om botens och
syndaförlåtelsens möjlighet. — Litt.: M. Dibelius,
”Der Hirt des Hermas” (i ”Handbuch zum
N.T.,” utg. av H. Lietzmann, Erg. Bd 1923).
A.J.F.
Hermeli’n, art av vesselsläktet (se d.o.), även
om pälsverk, berett av denna sorts skinn. —
Herald., pälsverk el. foderverk, som
framstäl-les med i rader ställda små figurer, liknande
kors med tredelad fot. Användes på samma
sätt som de heraldiska färgerna. Jfr H e r a
1-d i k. G.W.F.
He’rmelin, ätt utgrenad från släkten S k r a
g-g e, vilken på 1400-talet uppträder i Värmland
och kan följas från 1500-talets mitt; från
samma släkt stamma adliga ätterna Skraggensköld,
Skraggenstierna och Lagerborg. Nedannämnde
H. 1) adlades 1702, hans ätt utgick 1797; H. 2)
blev friherre 1766. — Litt.: R. Lagerborg, ”En
Värmlandssläkts öden” (1919); J. Hermelin,
”Släktsägner och minnen” (1927). C.
1) O 1 o f H. (tidigare Skragge),
ämbetsman (1658—trol. 1709), anställdes efter
studier i Uppsala och
utlandet 1685 i
Riksarkivet, 1689 prof, i
Dorpat, 1699 kungl.
sekreterare och
histo-riograf, 1705
kansliråd och
statssekreterare. H. gjorde sig
tidigt känd för sina
stora kunskaper,
framför allt i latin,
som han ansågs
skriva ovanligt väl. Ur
hans penna flöto de
officiella sv. svaren ] ;
Augusts manifest vid d
gets början, och även senare togs den i bruk
för liknande ändamål. Som sekreterare i
fältkansliet fick H. snart ett ganska betydande
inflytande, framför allt som mellanhand i
befordringsfrågor, och var högt skattad av Piper.
Även konungen värderade honom. Huruvida
denne haft reda på den fronderande hållning,
som H. liksom så många andra i konungens
omgivning intog i fråga om dennes polska
politik, är osäkert. H:s slutliga öde är höljt i
— 1139 —
— 1140 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
