HERMOPOLIS stora H. (nuv. Aschmunen), huvudstad i 15:e övreegyptiska nomos, hette i egyptisk tid Khen-nu, ”de åtta(s stad)”, efter åtta där urspr. dyrkade urgudar. H. parva, det lilla H., är det nuv. Damanhür. O.K.-P. Hermo'polis, se Hermoüpolis. Hermos, flod i Mindre Asien, se G e d e s. Hermoüpolis, Hermopolis, stad på ön Syra och huvudstad i nomos Kykladerna, Grekland; 21,156 inv. (1928). H. har betydande handel och sjöfart. O.P. Hermundu'rer, germansk stam, om vars urspr. boplatser i det inre av Tyskland knappast full klarhet kan vinnas. Man har ofta antagit, alt de bott i Thüringen. I samband med de romersk-germanska krigen omkr. vår tideräknings början förflyttade en romersk fältherre en del av folket till landet kring Böhmerwald och Moldaus källor. Endast denna del av folket omtalas i fortsättningen. H. voro medl. av Marbods germankoalition; under sin kung Vibilius spelade de under tiden 19 e.Kr.—o. 50 en betydande roll. De tyckas i allm. ha stått i gott förhållande till romarna; 58 utkämpade de ett segerrikt krig mot chat-ternas romarfienlliga slam. Tacitus omtalar dem ss. av gammalt vänligt sinnade mot Rom samt ss. talrika och kärkomna gäster i prov. Rhætiens huvudstad. Den livliga handel mellan h. och romare, som han omtalar, bestyrkes dock ej av arkeologiska fynd. Efter år 200 omtalas ej vidare h. — Litt.: S. Bolin, ”Fynden av romerska mynt i det fria Germa-nien” (1926). B. Hernåd, ty. Kundert, flod i Tjeckoslovakien och Ungern, 190 km. lång, upprinner på Nizna Tatra, flyter först åt ö. sedan åt s. och mynnar vid Onod i Sajo (biflod till Theiss). O.P. Herne, stad i prov. Westfalen, Preussen, i Ruhrområdet, mellan Bochum och Reckling-hausen; 91,297 inv. (1925). H. är slutpunkt för Rhen-Hernekanalen och står i förbindelse med Dortmund-Emskanalen. Stor stenkolsbrytning, omfattande 5 företag med 15,500 arbetare. Kemisk- och maskinindustri, tillverkning av järnkonstruktioner, linbanor m.m. O.P. Herner, Sven, teolog (f. 22/a 1865), fil. d:r i Lund 1893, teol. kand. 1898, docent i exe-getik 1899, e.o. prof. 1902, teol. d:r 1907, ord. prof. 1909—30. H. är en av banbrytarna i Sverige för modern bibelforskning med en förmedlande ståndpunkt mellan en ensidigt lit-terärkritisk och en extremt religionshistorisk skola. Hans huvudintresse har varit att utforska den israelitiskt-judiska religionens egenart. Även på det rent filologiska området har H. utfört betydelsefulla textkritiska undersökningar, präglade av måttfullhet och sans. För- utom fackvetenskapliga arbeten, ss. ”Syntax der Zahlwörter im Alten Testament” (1893), ”Den mosaiska tiden” (2 bd, 1899— 1900), ”Verbesserung-en zu Mandelkerns grosser Konkordanz” (1909), ”Gamla testamentets religion” (1927), ”Första moseboken” (1931), har H. även utg. populärvetenskapliga arbeten och skolböcker, ss. ”Israels historia i kort sammandrag” (1907, flera senare uppl.), ”Israel” (1922), ”Israels historia, Jesu liv och bibeln” (1929, 2 uppl. 1930) samt utger ”Bibeln.... med förklaringar” (1931 ff.). H. har även varit led. av Kyrkomötet och tillhör redaktionen för ”Kristendomen och vår tid.” G.Bsm He'rnia, med., se Bråck. Herni'ker (”klippinvånare”), fornitaliskt folk av sabinskt ursprung, bosatt omkr. Trerus (Sacco), 306 underkuvat av romarna i samni-tiska kriget. Deras mest betydande stad var Anagnia (Anagni). [B.] Herning, stad i Ringköbing amt, n. Jylland, 54 km. ö. om staden Ringköbing; 10,866 inv. (1930). H. har växt fram längs den gamla landsvägen, som nu är stadens huvudgata. Järnvägsknulpunkt. Betydande textil- och maskinindustri; slakteri, margarin-, cement-, ler-varufabriker m.m. O.P. Hcrnlund, Carl Ferdinand, målare (1837—1902), utbildades hos P. D. Holm och under studieresor till Düsseldorf, Karlsruhe och Paris. H. skildrade med kärlek och lyrisk värme motiv från Kalmartrakten, Kolmården och Östgötaslätten. G.V. Hernlund, Carl Hugo, skolman (1848—1914), rektor vid Nya elementarskolan i Stockholm 1884—1914. Under H:s ledning utbyttes den fria flyttningen mot fast klassystem, försöktes språkliga och organisatoriska reformer samt förbereddes genom en praktisk avslutnings-klass och en nyspråklig linje realskolornas 6:e klass och den nyspråkliga gymnasielinjen. För dessa o.a. kulturella stridsfrågor verkade H. även genom uppsatser i skolans årsredo-görelser samt ss. stadsfullmäktig och riksdagsman (höger). Sin doktorsavh. 1882 om svenska skollagstiftningens historia 1718—60 fortsatte H. med en värdefull volym avtryck och referat av urkunder rörande frihetstidens lä-rov. (1892) samt utgav ”Skolordningsförslaget — 1147 — — 1148 —