Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Herodianska dynastien - Herodianos (filolog) - Herodianos (historiker) - Herodias - Herodias - Herodotos från Halikarnassos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERODIANOS
A n t i p a s, även han känd för sina
byggnadsverk, framförallt grundandet av en
hellenistisk huvudstad Tiberias v. om Gennesaret.
Urspr. förmäld med nabaléerkonungen Aretas
lV:s dotter, skilde han sig från henne för alt
äkta H e r o d i a s, en sondotter till Herodes
den slore och tidigare g.m. Anlipas’
halvbroder Herodes. Denna händelse föranledde
Johannes Döparens straffpredikan och
avrättande (Mark. 6:17 ff.). Herodias förorsakade
sin gemåls fall genom att uppegga honom att
hos Caligula begära konungatitel. Då Antipas
samtidigt hos kejsaren beskylldes för
förräderi, blev han förvisad till Gallien 38 e.Kr.
F i 1 i p p u s (se denne) fick de n.ö. delarna
av faderns rike. — Herodes Agrippa I,
Herodes den stores sonson, Herodias’ broder,
av Caligula 37 e.Kr. utnämnd till konung över
Filippus’ lelrarki, erhöll år 40 genom intriger
Anlipas’ furstendöme och år 41 av Claudius
Judéen och Samarien. H.A. sökle vinna
fariséernas bevågenhet och förföljde därför den
kristna urförsamlingen (Apg. 12:1 ff.), varvid
aposteln Jakob avrättades. Efter H.A:s död
år 44 lades Palestina omedelbart under Rom
och styrdes av prokuratorer. — Herodes
Agrippa II, den föregåendes son, konung
över Chalkis, innehade från år 50 e.Kr.
uppsikten över templet i Jerusalem och rätten alt
utnämna överstepräst, erhöll år 53 i st.f.
Chalkis Filippus’ gamla lelrarki och vissa andra
områden. Gentemot judarna förde han en
försiktig politik men stod i judiska kriget på
romarnas sida. H.A. II omtalas jämte sin syster
Berenice i Apg. 25:13 ff. G.Bsm.
Herodia’nos, grekisk filolog, verksam i Rom
c:a 160—180 e.Kr. H:s’ flitiga och mångsidiga
alstring synes ha gått ut på att samla och
systematisera tidigare vunna
forskningsresultat. Huvudverket ”Allmän prosodi” kom att
gälla som den grekiska vetenskapens sista ord
inom stavelsemätningens område. l.H.
Herodia’nos, grekisk historiker (c:a 240 e.
Kr.), förf, till en romersk kejsarhistoria i 8
böcker (fram t.o.m. kejsar Maximinus Thrax,
d. 238). Det lättillgängliga men föga
vederhäftiga verket, som mera fullföljer skönlitterära
än vetenskapliga syften, blev flitigt använt av
senare populärhistoriker och krönikörer. Uppl.
av L. Mendelsohn (1883). l.H.
Hero’dias, se Herodianska
dynasti-e n.
Hero’dias, se Ägretthäger.
Hero’dotos från Halikarnassos, grekisk
forskare och berättare (c:a 485—425 f.Kr.),
till språket jonier, möjl. av karisk släkt, med
litterärt påbrå (morbrodern Panyassis var en av
de sista episka diktarna). H. lämnade tidigt
sin fädernestad, kanske av politiska skäl;
efter ett mångårigi reseliv, som spände över
hela den kända världen — en tid med Samos
som operationsbas —, blev han bofast j Aten,
där han hörde till Perikles’ krets och stod
Sofokles nära. Som ”adoplivatenare” deltog
han i grundandet av den allhellenska kolonien
Thurioi i Sydilalien, där han dog. — H:s’
livsverk, ”Forskningar” (”Hislories apodexis”)
i 9 böcker, är frukten av hans reseliv men har
utformats i Alen under omedelbart intryck av
tidens stora händelse, perserkrigen. I
anslutning till den joniska forskaretradilionen (t.ex.
Hekataios, se denne) vill H. ge en allsidig
framställning av sina rön om världens skapnad
och folkens öden, om gudarna, naturen och
människorna, men stoffet är samlat under en
enhetlig synpunkt — motsatsen mellan
hellenerna och barbarerna, d.v.s. de österländska
folk, som kommit alt uppgå i perserriket;
världshistoriens kulmen blir Orientens
nederlag i perserkrigen, som skildras med en
bestämd tendens att förhärliga Atens insats
och tyda till det bästa den omstridda roll,
som spelats av Perikles’ ätt Alkmeoniderna.
Verkets ram hålles emellertid, avsiktligt,
ytterst elastisk. Egna iakttagelser och
betraktelser (historie i trängre mening) omväxla
med hörsägner (logoi), vilka återges i
flödande ymnighet med enastående
berältarhu-mör. Som iakttagare är H. vaken, skarpsynt
och omättligt nyfiken, vilket ger t.ex. de
elnc-grafiska partierna av verket mycket högt
källvärde; av vad han hört berättas i andra hand,
meddelar han programmässigt likt och olikt,
som han funnit roligt el. tänkvärt, vilket ofta
missuppfattats som naiv lätlrogenhet. Ett
älsklingslema är relativitelen i alla mänskliga
sedvänjor, även de religiösa. Här röjes
inflytande från sofisliken, liksom över huvud i den
nyktra, ibland cyniska rationalism, som i H:s’
starkt personliga livssyn förenas med bävan
och undran inför makternas dunkla spel i
tillvaron. Bäggedera härflyta ur en mörkt
pessimistisk grundstämning: för människolivets
vansklighet och fåfänglighet reagerar Sofokles’
vän i tragisk anda. — Genom föreningen av
vetenskapliga ambitioner och konstnärlig
helhetssyn gör H. skäl för hedersnamnet
”historiens fader”. Innehållets rikedom och stilens
otvungna behag ha gjort hans verk läst och
nyttjat genom alla tider. Den hävdvunna, ännu
dominerande bilden av kampen mellan Hellas
och östern är i sista hand skapad av H., och
en mångfald av hans berättelser ha ingått i
allmänna medvetandet (t.ex. Solon och konung
Kroisos). — Uppl. av C. Hude (1912), A. H.
Sayce (1883), R. W. Macan (4 bd, 1895—1908,
— 1151 —
— 1152 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
