Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hertha (tidning) - Herthas flak - Hertig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERTHAS FLAK
det, fortsatte 1914 den året förut nedlagda
tidskr. ”Dagny” (se d.o.), utkommer med 10 h.
årl. Utom meddelanden från förbundet och
dess kretsar innehåller H. artiklar om
kvinnofrågor i in- och utlandet samt uppsatser i
aktuella sociala, konstnärliga och litterära
spörsmål. Nuv. redaktör är Ellen Kleman. — ”H.”,
roman av Fredrika Bremer (se denna). C.H.-E.
Herthas flak, en 9 m:s grundklack i
Kattegatt, o. 10 sjömil s.o. om Skagen och 24
sjömil v. om Vinga, god fiskeplats. Våren 1918
visade det sig, att stora delar av farvattnet
mellan sv. västkusten och H.f., utan att någon
notifikation härom ingått, voro minerade dels
med engelska minor på o. 10 m. djup, dels
med tyska minor på 3 m. Protester avgåvos i
London och Berlin, och ett 20-tal sv.
min-svepare sattes att undanröja de rättsstridigt
utlagda mineringarna. Under sommaren och
hösten 1918 sveptes ett område av närmare 8,000
kvkm. och förstördes o. 1,000 minor.
Kanonbåten ”Gunhild” minsprängdes under det svåra
och farliga arbetet 24/» 1918, varvid
fartygschefen och 16 man omkommo. H.S-k.
Hertig (från mlty. Hertoch, jfr ty. Herzog, eg.:
härförare, till subst. här och besläktat med och
motsvarande lat. dux, fra. duc, eng. duke o.s.v.),
numera titel för högsta adelsklassen i flera av
Europas länder samt för några smärre,
självständiga furstar. Hos forngermanerna var h. en
för ett tillfälligt krigsföretag vald anförare för
krigarskaran, hären (jfr vikingatidens
sjökonungar i Norden). Anslutande sig dels till detta
bruk, dels till den senromerska
militärorganisationen, insatte de merovingiska
frankerkonung-arna h. ss. militärbefälhavare över större
områden (2—12 grevskap). Under 600-talet
förvandlades dessa h., som genom
omständigheternas makt gärna utsågos ur folkstammens
ledande hövdingafamilj, till ärftliga stam-h. över
de stora tyska folkstammarna franker,
thy-ringar, bajrare, alemanner, vidare i Elsass,
Akvitanien, Bretagne samt, med ung. likartat
uppkomstsätt, i langobardriket i Spoleto,
Be-nevent, Friaul och intogo en halvt kunglig
ställning, särsk. de bajerska agilolfingerna. Karl den
store krossade dock stam-h :s maktställning,
slutligt 788, och upphävde h.-värdigheten.
Endast i gränstrakterna (Marken) bibehöllos
ämbetsmän med större militärbefogenhet. Detta
gav upphov till nya stam-h. i Sachsen, Bajern,
senare även i Schwaben, Lothringen och
Franken under de sista karolingerna o. 900. De
tyska kejsarna sökte dock stävja dessa farliga
medtävlares makt, främst genom att höja dem
underlydande grevar och biskopar, vilket ock
lyckades så väl, att många grevskap blevo
kärnan för nya statsbildningar, de tyska fursten-
dömena och landen, och hertigdömena
sprängdes. Dessa splittrades även genom arvskiften
och avskiljande av gränsområden i
Nordalbin-gien och Ostmark, det senare Österrikes
länder. Nya, mindre hertigdömen uppstodo ock
ss. självständiga bildningar, särsk. det gamla
Sachsen splittrades så. H. förlorade tidigt all
ämbetsmannakaraktär och blev endast en titel
för större landsfurstar, slutl. även titel för tyska
högadelns högsta klass. — I senromerska riket
var h:s motsvarighet, dux, militärbefälhavare
med viss civil myndighet i rikets
gränsprovinser. 25 sådana duces uppräknas i en romersk
statskalender från o. 400. Titeln dux upptogs
sedan i de romanska delarna av frankerriket
för dettas högsta vasaller, t.ex. i Normandie, och
ordet duc el. dess avläggare (duca, duce, duque)
har med tiden blivit den högsta adelstiteln i
Frankrike och Spanien, medan den i Italien på
gr. av för flitigt utdelande sättes efter principe;
även styresmannen i Venedig och i Genua,
d o g e n, var urspr. anförare i krig. — De
anglosaxiska hövdingar, som på 400-talet
erövrade England, kallades h. i ordets urspr.
bemärkelse. Sedermera blir dux i diplomen från
detta land den latinska övers, av ealdorman
och jarl samt infördes på 1300-talet som en
självständig titel, numera duke, för den högsta
engelska adeln. — I Norden förekommer ordet
h. först om försvararen av Danmarks s.
gränstrakter, Knut Lavard, o. 1125, och titeln
fästes sedan vid Sönderjylland, som senare jämte
Holstein i Danmarks historia går under
beteckningen hertigdömena, och där yngre grenar av
kungaätterna till in på 1800-talet residerade
med titeln h., intill 1713 halvt suveräna.
Tillfälligt funnos danska h. även i Estland och
s. Halland. — I Sverige användes h. först
som en från tyska hämtad övers, av lat. dux,
med vilket det sv. jarl sedan gammalt återgavs,
t.ex. för Birjer Jarl. Dennes näst äldste son
Magnus blev den förste ”Svea h.”, medan den
yngre sonen Bengt 1284 blev h. över Finland.
Magnus’ yngre söner innehade sedan ss.
h.-dömen stora områden av riket, men våldsdådet
i Nyköping 1317 gjorde ett brått slut på
h.-värdigheterna. Sedan kungagunstlingarna Knut
Porse och Bengt Algotsson kortare tider på
1300-talet burit h.-titeln, upplivades den åter
av Gustav Vasa för hans söner 1556—60. Stora
delar av riket bortförlänades till dem ss.
furs-tendömen (se d.o.). Johan fick omfattande län
(se d.o.) i Finland, Magnus i Östergötland, Kar)
i Södermanland, Närke, Värmland. Erik
innehade ss. kronprins Kalmar och ö. Småland.
Liksom under de medeltida folkungarna
uppkom-mo svåra och för riksenheten farliga slitningar
mellan kungamakten och h., helst som de
sist
— 1175 —
— 1176 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
