Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hertwig, 1. Oscar - Hertwig, 2. Richard von - Hertz, Henrik (Heymann) - Hertz, Wilhelm - Hertz, 1. Heinrich Rudolph
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERTZ
Zelle und die Gewebe” (1892—98) och
”Allge-meine Biologie” (flera uppl.). Mot slutet av sitt
liv bekämpade H. darwinismen och dess
till-lämpning på sociala och politiska områden i
”Das Werden der Organismen” (1916), ”Zur
Abwehr des ethischen, des socialen und des
politischen Darwinismus” (1918) och ”Der
Staat als Organismus” (1922). H. redigerade
”Archiv für mikroskopische Anatomie und
Entwicklungsgeschichte” och ”Handbuch der
Entwicklungsgeschichte der Wirbeltiere”.
O.C-n.
2) Richard von H., den föregåendes
broder, zoolog (f. 1850), prof, i Jena 1878, i
Kö-nigsberg 1881, i Bonn 1883, i München 1885—
1925, adlad 1910, har i sina skrifter huvudsaki.
behandlat urdjur, ss. radiolarier, soldjur och
infusorier, särsk. deras utveckling samt
växelförhållandet mellan kärna och plasma hos
cellerna, vilket föranledde uppställandet av hans
kärnplasmateori. H. var även den förste, som
framkallade konstgjord partenogenes genom
inverkan av stryknin på sjöborrägg. Utom
arbeten över sexuella differentieringsproblem har
H. bearbetat Challenger-exp:s aktinier och
jämte H.l) (se denne) utg. utom de under denne
nämnda arbetena ”Die Nerven und die
Sinnes-organe der Medusen” (1878). I
”Abstammungs-lehre und neuere Biologie” (1927) söker H.
samarbeta darwinismens resultat med de nyare
ärftlighetsforskningarnas. H. har även förf, en
”Lehrbuch der Zoologie” (1891; flera uppl.).
O.C-n.
Hertz, Henrik (eg. Heymann),
danskjudisk förf. (1798—1870), jur. kand. 1825. H.
vann sina första
lagrar med anonyma
vådeviller och lustspel.
Stor uppmärksamhet
väckte hans
rimmade ”Gengangerbreve”,
vilka, under
fiktionen att vara avsända
från paradiset av
den nyl. avlidne J.
Baggesen, framställa
den heibergska
skolans poetik. 1832 lät
H. döpa sig,
upp
gav anonymiteten och anträdde en resa
till Italien. Tiden 1830—40 är hans
glansperiod som diktare och skådespelsförf., men ända
till sin död förblev han den produktivaste
teaterdiktaren i Danmark, statsscenens trofasta
stöd. H. började med att ganska slaviskt
efterlikna den holbergska komedien i ”Herr
Burck-hardt og hans Familie”, senare friare i
”Flyttedagen” och i helt modern form i ”Sparkas-
sen”. En liknande utveckling kan påvisas i
hans vådeviller, där han till en början
efterbildade J. L. Heiberg i ”Kjærlighed og Politie”,
senare uppnådde större självständighet i
”Debatten i Politivennen” och slutl. med full
originalitet framträdde som realistisk
samtidsskild-rare i pjäser som ”De Fattiges Dyrehave”. Av
intresse äro också hans små enaktare, t.ex.
”Indqvarteringen” och ”Audiensen”, fina
psykologiska analyser. Mera föråldrade äro H:s
romantiska skådespel: ”Tonietta”, ”Den
yngste”, ”Advokaten og hans Myndling”, ”Tre
Dage i Padua”. Sin största berömmelse som
diktare vann H. med sina rimmade lustspel:
”Amors Geniestreger”, ”Den eneste Feil”, ”En
Dag paa öen Als”, och med sina tragedier:
”Svend Dyrings Hus”, ”Valdemar Atterdag”
och ”Ninon”. Hans finaste pjäs är det lilla
trubadurdramat ”Kong Renés Datter”. På
äldre dagar skrev han moderna dramer som
”Et Offer” och ”En Cuurmethode”, som
förebåda realismens skådespel. Inalles har H. förf,
ett 50-tal pjäser för Det kongelige Teater.
Hans fina, intima dikter, sånger och rimbrev
äro samlade i ”Digte” (4 bd, 1851—62). Av
mindre betydelse äro hans romaner och
noveller. — Litt.: H. Kyrre, ”H. H.” (1916); P.
Ru-bow, ”Dansk litterær Kritik” (1921), ”Saga og
Pastiche” (1923). P.R-iv.
Hertz, Wilhelm, tysk förf. (1835—1902),
tillhörde den krets av senfödda romantiker,
som vid 1880 talets mitt samlades i München.
H:s originaldiktning är föga märklig; bäst
anses ”Bruder Rausch” (1882). Med rätta
berömda äro hans övers, av medeltidspoesi, ss.
”Ro-landslied” (1861), Marie de Frances ”Poetische
Erzählungen” (1862), Gottfrieds ”Tristan und
Isolde” (1877), Wolframs ”Parzival” (1898) och
antologien ”Spielmannsbuch” (1886). H:s
”Ge-sammelte Dichtungen” utkommo 1900. — Litt.:
R. Weltlich, ”W. H.” (1902). A.Bd.
Hertz. 1) Heinrich Rudolph H., tysk
fysiker (1857—1894), ägnade sig först åt
ingen-jörsbanan men
övergick sedan, under
påverkan av
Helm-holtz, till studiet av
fysik, blev docent i
Kiel 1883, prof, i
Karlsruhe 1885 och i
Bonn 1889. I
Karlsruhe utförde H. sina
berömda
undersökningar över de
elektriska vågorna,
teoretiskt förutsagda av
Maxwell (se
Elekt
riska svängningar, sp. 325, och E 1 e k t-
— 1179 —
— 1180 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
