Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hesselman, 2. Bengt - Hesselman, 3. Jonas - Hessen (Hessen-Darmstadt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HESSEN
2) Bengt H., den föregåendes bror,
språkforskare (f. 21/i2 1875), fil. d:r och docent i
nordiska språk i
Uppsala 1902, prof, i
Göteborg 1914, i
Uppsala 1919, ordf, i
Ort-namnskommittén
från 1926. I sina
skrifter har H.
framförallt behandlat sv.
språkhistoria, varvid
han alltifrån sitt
första arbete ”Skiss
öfver nysv.
kvanti-tetsutveckling” (1901;
i den av H. jämte
R. G. Berg och O. östergren grundade tidskr.
”Språk och stil”, numera med namnet ”Nysv.
studier”) byggt på ett omfattande
dialektstudium och låtit skriftspråk och talspråk,
gammalt och modernt ömsesidigt belysa
vartannat. Här må nämnas: ”Stafvelseförlängning
och vokalkvalitet” (1902), ”Sveamålen och de
sv. dialekternas indelning” (1905),
”Uppländskan som skriftspråk” (1908), ”De korta
vokalerna i och y i sv.” (1910), ett i sv.
ljudhistoria redan klassiskt arbete, ”Studier i sv.
formlära”, 1—2 (1911—31). I den fina och
som vanligt hos H. metodiskt intressanta avh.
”Giöta kiämpawisa” (1908) löste han genom
användning av såväl dialektgeografiska som
stilistiska kriterier en omtvistad författarfråga.
Av stort värde för vår språkhistoria är också
H:s språkliga inledning till den uppl. av
”Swänska Argus” som han jämte M. Lamm
ombesörjt (1910—19). Bland språkhistoriska
arbeten utanför svenskans område märkes
”Västnordiska studier” (2 bd, 1910—13). På
senare år har H. visat livligt intresse för
ety-mologiska undersökningar, särsk. av växtnamn
(t.ex. den briljanta avh. ”Gråbo” i ”Nysv.
studier”, 1922). Betecknande för H:s
mångsidighet, friska syn och numera ypperliga
framställningskonst är ortnamnsstudien ”Långheden och
Hälsingskogen” (i ”Namn och bygd”, 1930). —
H:s alltid originella, stundom geniala
forskning, där lingvistik och filologi på ett sällsynt
sätt förenas, har utövat djupgående inflytande
på den moderna nordiska språkforskningen i
Sverige. E.No.
3) Knut Jonas Elias H., den
föregåendes bror, ingenjör, uppfinnare (f. % 1877),
utexaminerades 1899 från Tekniska högsk:s
avd. för mekanik och erhöll 1900 anställning
vid A.-b. Diesels motorer, där han 1906 blev
överingenjör. Sedan han 1917 lämnat detta
företag, har han utövat enskild
uppfinnarverksamhet. Denna har huvudsaki. omfattat
kon
struktioner på dieselmotorområdet. På senare
år har H. fått internationell berömmelse
genom konstruktionen av en
lågtrycks-råoljemo-tor, som äger förutsättningar att användas som
bilmotor. Den karakteriseras av att
bränsletillförseln sker med insprutningspump, ss. vid
en dieselmotor, men tändningen sker med
tänd-stift som vid en förgasarmotor. Genom denna
kombination har uppnåtts, att motorn kan
förbränna oljor, som ej kunna förgasas i en
bensinmotor, men samtidigt har den
bensinmotorns goda egenskaper, ss. lätt att starta vid
alla väderleksförhållanden, mjuk gång till följd
av det lägre kompressionstrycket (jämfört med
dieselmotorn) och förmåga att gå med
synnerligen varierande belastning och varvantal,
vilket allt kräves av en bilmotor. Omnibussar och
lastvagnar ha i ett flertal länder byggts med
denna motor och drivas sålunda mycket
ekonomiskt med billig råolja. Lämnar motorn
sitt nuv. försöksstadium och kommer till
allmän användning, innebär detta en
revolutionerande nyhet på bilteknikens område. För
uppfinningens exploatering bildades i London
1930 H. motor Corporation, limited
(aktiekapital 275,000 pr.st.). v.S.
Hessen, före 1866 H e s s e n-D armstad t,
till 1918 storhertigdöme, nu Land i s.v.
Tyskland; 7,692 kvkm.; 1,347,279 inv. (1925; 175 pr
kvkm.), varav 66,2 °/o protestanter, 30,8 °/o
romerska katoliker och 1,5 °/o judar. H. består av två
från varandra skilda huvuddelar; den n. bildar
prov. Oberhessen, den s. delas i prov.
Rhenhessen och Starkenburg;
dessutom 11 mindre delar. — H. bildar geografiskt
övergången mellan n. och s. Tyskland och
tillhör med sina morfologiskt och orografiskt
olika områden Tysklands två huvudbergsystem.
Oberhessen är till största delen bergigt, i ö.
höjer sig Vogelsberg, en basaltkägla (högsta
punkt Taufstein, 772 m.ö.h.). Mellan
Vogelsberg och Taunus ligger det backiga, av tertiära
avlagringar bestående, fruktbara landskapet
Wetterau. Detta utgör både till form och
uppkomst en forts, av övre Rhens gravsänka, till
vilken H:s s. huvuddel hör. ö. randen utgöres
av det skogklädda Odenwald, vars v., mot Rhen
brant fallande del består av granit; i s.ö. delen
sandsten. V. randen av Rhenslätten utgöres av
ett vågigt, fruktbart backlandskap, där lössjord
täcker de tertiära lagren. — H. avvattnas till
Rhen med undantag av ö. Vogelsberg, som
tillhör Wesers flodområde. — H. hör till
Tysklands mest betydande åkerbruksområde, och
62,28 °/o av arealen utnyttjas av lantbruket. 1927
upptog åker 3,515 kvkm., trädgårdar 54,51
kvkm., äng och betesmark 1,031,52 kvkm.,
fruktodling 37,9 kvkm., vinberg 147,58 kvkm., skog
— 1199 —
— 1200 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
