Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hierapolis - Hierark - Hierarki - Hieratisk - Hierochloë - Hieroduler - Hierofant - Hieroglyfer - Hieron - Hieronymos - Hieronymus (Eusebius Sopronius) - Hieronymus av Prag - Herosolyma el. Hierusalem - Hierro - Hierta, ätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HIERTA
Kalessi. H. var centrum för kulten av
guda-modern Leto och omtalas i N.T. (Kol. 4:13)
som säte för en kristen församling, antagl.
grundad av Epafras. G.Bsm.
Hiera’rk (av grek. hiero’s, helig, och archo’s,
anförare, ledare), anhängare av prästvälde.
Hierarki’ betecknar 1) kyrkligt system med
ledningen i andliga (och så långt som möjligt
även världsliga) angelägenheter förlagd till
prästerskapet, prästvälde; 2) strängt
organiserat prästerskap med stor rangskillnad, särsk.
vad dess högre grader angå; 3) i överförd
betydelse: varje markerad rangordning, t.ex.
äm-betsmannahierarki. A.M-n.
Hiera’tisk (jfr grek. hieratiko’s, prästerlig,
helig), som hör till den religiösa kullen. —
Hieratisk skrift, se Egyptisk
skrift, sp. 68. — Hieratisk stil
betecknar en av kulten präglad och av den
beroende, gammaldags högtidlig och avmätt
konst, d.v.s. vad som huvudsaki. utmärker den
arkaiska konsten (se Grekisk konst), som
därför stundom kallas h. E.W.
Hierochlo’e (Hierochlo’a), växtsläkte, se
Myskgrässläktet.
Hierodu’ler (till grek. hiero’s, helig, och
dulos, slav) kallades i antiken tempeltjänare av
båda könen, förrättande till kulten hörande
lägre sysslor. I sht nyttjas ordet om de
slavinnor, som stodo i den med vissa, särsk.
orientaliska, kulter förenade tempelprostitutionens
tjänst. Av sistn. slag voro h. (över 1,000 till
antalet) vid Afrodites tempel i Korint,
besjungna av Pindaros. H.Sj.
Hierofa’nt (till grek. hiero’s, helig, och
fal’-nein, visa), ”förevisare av det heliga”, titel för
de eleusinska mysteriernas överstepräst,
liksom ämbetet ärftlig inom eumolpidernas släkt.
Jfr E 1 e u s i s. H.Sj.
Hierogly’fer (grek. hiero’s, helig, och gly’
fein, inrista), urspr. de antika förf:s beteckning
för den monumentala gammalegyptiska
bildskriften (se Egyptisk skrift), numera
även om andra liknande skriftsystem, t.ex.
hetti-ternas och de mellanamerikanska folkens
bildskrifter. O.K.-P.
Hi’eron, namn på flera grekiska tyranner
(se d.o.): 1) H. i Gela (d. 467), senare i
Syra-kusa (478 f.Kr.), lade hela Syditalien under
Syrakusas välde, räddade Kampanien från
etruskerna 474 och grundade militärkolonien
Aitnai (Katane). H. råkade i konflikt med sin
broder Polyzalos och måste fly till sin
svärfader Theron i Akragas. Liksom övriga
tyranner omhuldade H. konst och litteratur. Vid
hans hov vistades Aischylos (se denne). I Delfi
stiftades votivskänker till minne av hans segrar.
2) H. i S y r a k u s a, ”konung av Sicilien,
deltog i Pyrrhuskrigen 278 f.Kr., anslöt sig
senare till kartagerna mot romarna men
övergick till slut till dessa. H. dog 214. N.V.
Hiero’nymos, tyrann i Syrakusa (d. 214 f.
Kr.), Gelons son. H., som 215 blev tyrann i
Syrakusa, var svag för prakt och ståt,
övermodig och godtycklig. Då en sammansvärjning
bildades mot honom, anslöt han sig till
kartagerna, vilket ledde till krig med Rom. N.V.
Hiero’nymus (Eusebius Sophronius
H.), teolog, kyrkofader, (o. 340—419 el. 420).
H. studerade retorik och grammatik i Rom och
blev härunder döpt, tog senare djupa intryck
av det då framträngande eremit- och
munkväsendet, varefter han övergick till teologiska
studier, prövade en tid eremitlivet i Kalkiska
öknen och vigdes o. 378 i Antiokia till
pres-byter. I Rom vann han påven Damasus’
förtroende och blev en inflytelserik förespråkare
för det asketiska munkidealet men ådrog sig
prästerskapets och massans hat. Då han 385
nödgades lämna Rom, följde honom två
förnäma damer, Paula och hennes dotter
Eustoch-ium; deras förmögenhet användes till
klosterstiftelser i trakten av Betlehem. Här ägnade
sig H. till sin död åt studier och förf.-skap.
Främst bland H:s’ verk står den nya latinska
bibelövers. Vulgata (se Bibel), vidare
kommentarer till stora delar av bibeln,
helgonbiografier, den kyrkohistoriskt viktiga ”De viris
illustribus” (en katalog över kristna förf, fram
till H. själv) samt polemiska skrifter. Hans
elegant stiliserade brev röja en viss
lärdomshögfärd, hätskhet och brist på sanningskärlek.
I lärdom överträffade H. sina samtida men
saknade förmåga av självständigt teologiskt
tänkande och underkastade sig i allt påvens
avgörande. En uppl. av H:s’ skrifter
utgavs av D. Vallarsi (11 bd, 1734—42), urval
i övers, i ”Bibliothek der Kirchenväter”, 15
(1914). — Litt.: G. Grützmacher, ”H.” (3 bd,
1901—08); F. Cavallera, ”Saint Jéröme” (1922).
— Typisk framställning av H. i sin studerkam
mare se pl. vid Heminredning. A.M-n
Hiero’nymus av Prag, bömisk reformator
(o. 1365—1416). Under studietiden bl.a. i
Oxford påverkad av Wyclifs reformatoriska
läror, spred H. dessa i sitt hemland och kom
ss. J. Hus’ vän till Konstanz för att bistå denne
men blev liksom Hus bränd ss. kättare. S.N.
Hieroso’Iyma el. H i e r u s a 1 e’m, grekiska
namnet på Jerusalem.
Hierro [jä’rå], geogr., se F e r r o.
Hierta [jä’r-], adlig ätt, enl. uppgift urspr.
stammande från Norge, inkommen till Sverige
med Bengt H., som 1565 tillfångatogs av
svenskarna och senare gick i sv. tjänst. Två
sonsöner till H.2), översten, sedermera
general
— 1237 —
— 1238 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
