HIERTA Kalessi. H. var centrum för kulten av guda-modern Leto och omtalas i N.T. (Kol. 4:13) som säte för en kristen församling, antagl. grundad av Epafras. G.Bsm. Hiera'rk (av grek. hiero's, helig, och archo's, anförare, ledare), anhängare av prästvälde. Hierarki' betecknar 1) kyrkligt system med ledningen i andliga (och så långt som möjligt även världsliga) angelägenheter förlagd till prästerskapet, prästvälde; 2) strängt organiserat prästerskap med stor rangskillnad, särsk. vad dess högre grader angå; 3) i överförd betydelse: varje markerad rangordning, t.ex. äm-betsmannahierarki. A.M-n. Hiera'tisk (jfr grek. hieratiko's, prästerlig, helig), som hör till den religiösa kullen. — Hieratisk skrift, se Egyptisk skrift, sp. 68. — Hieratisk stil betecknar en av kulten präglad och av den beroende, gammaldags högtidlig och avmätt konst, d.v.s. vad som huvudsaki. utmärker den arkaiska konsten (se Grekisk konst), som därför stundom kallas h. E.W. Hierochlo'e (Hierochlo'a), växtsläkte, se Myskgrässläktet. Hierodu'ler (till grek. hiero's, helig, och dulos, slav) kallades i antiken tempeltjänare av båda könen, förrättande till kulten hörande lägre sysslor. I sht nyttjas ordet om de slavinnor, som stodo i den med vissa, särsk. orientaliska, kulter förenade tempelprostitutionens tjänst. Av sistn. slag voro h. (över 1,000 till antalet) vid Afrodites tempel i Korint, besjungna av Pindaros. H.Sj. Hierofa'nt (till grek. hiero’s, helig, och fal'-nein, visa), ”förevisare av det heliga”, titel för de eleusinska mysteriernas överstepräst, liksom ämbetet ärftlig inom eumolpidernas släkt. Jfr E 1 e u s i s. H.Sj. Hierogly'fer (grek. hiero's, helig, och gly' fein, inrista), urspr. de antika förf:s beteckning för den monumentala gammalegyptiska bildskriften (se Egyptisk skrift), numera även om andra liknande skriftsystem, t.ex. hetti-ternas och de mellanamerikanska folkens bildskrifter. O.K.-P. Hi'eron, namn på flera grekiska tyranner (se d.o.): 1) H. i Gela (d. 467), senare i Syra-kusa (478 f.Kr.), lade hela Syditalien under Syrakusas välde, räddade Kampanien från etruskerna 474 och grundade militärkolonien Aitnai (Katane). H. råkade i konflikt med sin broder Polyzalos och måste fly till sin svärfader Theron i Akragas. Liksom övriga tyranner omhuldade H. konst och litteratur. Vid hans hov vistades Aischylos (se denne). I Delfi stiftades votivskänker till minne av hans segrar. 2) H. i S y r a k u s a, ”konung av Sicilien, deltog i Pyrrhuskrigen 278 f.Kr., anslöt sig senare till kartagerna mot romarna men övergick till slut till dessa. H. dog 214. N.V. Hiero'nymos, tyrann i Syrakusa (d. 214 f. Kr.), Gelons son. H., som 215 blev tyrann i Syrakusa, var svag för prakt och ståt, övermodig och godtycklig. Då en sammansvärjning bildades mot honom, anslöt han sig till kartagerna, vilket ledde till krig med Rom. N.V. Hiero'nymus (Eusebius Sophronius H.), teolog, kyrkofader, (o. 340—419 el. 420). H. studerade retorik och grammatik i Rom och blev härunder döpt, tog senare djupa intryck av det då framträngande eremit- och munkväsendet, varefter han övergick till teologiska studier, prövade en tid eremitlivet i Kalkiska öknen och vigdes o. 378 i Antiokia till pres-byter. I Rom vann han påven Damasus’ förtroende och blev en inflytelserik förespråkare för det asketiska munkidealet men ådrog sig prästerskapets och massans hat. Då han 385 nödgades lämna Rom, följde honom två förnäma damer, Paula och hennes dotter Eustoch-ium; deras förmögenhet användes till klosterstiftelser i trakten av Betlehem. Här ägnade sig H. till sin död åt studier och förf.-skap. Främst bland H:s’ verk står den nya latinska bibelövers. Vulgata (se Bibel), vidare kommentarer till stora delar av bibeln, helgonbiografier, den kyrkohistoriskt viktiga ”De viris illustribus” (en katalog över kristna förf, fram till H. själv) samt polemiska skrifter. Hans elegant stiliserade brev röja en viss lärdomshögfärd, hätskhet och brist på sanningskärlek. I lärdom överträffade H. sina samtida men saknade förmåga av självständigt teologiskt tänkande och underkastade sig i allt påvens avgörande. En uppl. av H:s’ skrifter utgavs av D. Vallarsi (11 bd, 1734—42), urval i övers, i ”Bibliothek der Kirchenväter”, 15 (1914). — Litt.: G. Grützmacher, ”H.” (3 bd, 1901—08); F. Cavallera, ”Saint Jéröme” (1922). — Typisk framställning av H. i sin studerkam mare se pl. vid Heminredning. A.M-n Hiero'nymus av Prag, bömisk reformator (o. 1365—1416). Under studietiden bl.a. i Oxford påverkad av Wyclifs reformatoriska läror, spred H. dessa i sitt hemland och kom ss. J. Hus’ vän till Konstanz för att bistå denne men blev liksom Hus bränd ss. kättare. S.N. Hieroso'Iyma el. H i e r u s a 1 e'm, grekiska namnet på Jerusalem. Hierro [jä'rå], geogr., se F e r r o. Hierta [jä'r-], adlig ätt, enl. uppgift urspr. stammande från Norge, inkommen till Sverige med Bengt H., som 1565 tillfångatogs av svenskarna och senare gick i sv. tjänst. Två sonsöner till H.2), översten, sedermera general — 1237 — — 1238 —