HIERTA nen i Frankrike gav den liberala rörelsen i Sverige en mäktig stöt framåt. H. ansåg då tiden vara mogen, och sedan han för sitt fäderne arv inköpt ett tryckeri, utkom N:r 1 av ”Aftonbladet” ®/i2 1830. Dess anmälan talade om ”värme utan passion och försiktighet utan fruktan” ss. de två egenskaper, redaktionen allra mest skulle söka eftersträva, och H. höll ord. Han ägde alla de egenskaper, som skapa en god journalist och dagbladsredaktör. Hans praktiska sinne visade sig redan i de yttre anordningarna: hans tidn. publicerade ett sammandrag av ”Post- och inrikes tidningars” officiella tillkännagivanden, den var redigt uppställd och meddelade alla nyheter med största möjliga snabbhet. Dessutom var dess innehåll i högsta grad allsidigt; korta notiser omväxlande med litterära meddelanden och utredande art. i dagens frågor. H:s tidn. var aldrig tråkig, den avtryckte aldrig som de andra bladen långrandiga juridiska inlagor med en utförlighet, som måste trötta; den var lättläst, vaken och pigg. Till största delen var detta huvudred^ förtjänst. Hans fyndighet, raskhet, outtröttliga ihärdighet, orubbliga lugn och oföränderligt goda humör ha givit hans tidn. dess särprägel i den äldre sv. pressens historia. Man har anmärkt på ”Aftonbladets” mindre goda ton, men i dessa tidningspressens slyngelår var den polemiska tonen ingenstädes finare, varken i övriga sv. tidn. el. i utlandets press. — ”Aftonbladets” politiska program sammanföll i stort sett med den borgerliga liberalismens. I för-fattningsfrågorna kämpade H. för att de konstitutionella principer, som präglat 1809 års grundlagar, skulle bli en verklighet i vårt statsliv. Oavlåtligt sysslade han med problemet ”konungamakt, ministär och ministrar”. Han kämpade för en fullt genomförd statsrådsan-svarighet, mot ”reservationsrätten” och det oansvariga sidoinflytandet, för ministärens beroende av riksdagens majoritet. Hans styrelseideal var den engelska parlamentarismen, men för dess genomförande hos oss krävdes först och främst den föråldrade fyrståndsrepresentationens avskaffande. I kampen för en representationsreform stod H. på oppositionens radikala flygel, vilken förkastade varje tanke på stånds-el. klassval och krävde allmänna val. Näst författningsfrågorna var tryckfrihetsfrågan H:s huvudintresse, och oavlåtligt kämpade han för folkets fria yttranderätt i tal och skrift. 8 åtal och 14 indragningar drabbade ”Aftonbladet” (se d.o.), men de senare hade ej annan effekt, än att tidn. utkom någon timme senare med obetydligt ändrat namn samt en ny ansvarig utgivare. Genom denna sega kamp övervann H. faktiskt indragningsmakten, redan innan den vid 1840 års riksdag avskaffades. Att ha skänkt vårt folk en fri press är H:s icke minsta förtjänst i vår historia. — F.ö. stred H:s tidn. i främsta ledet för alla de liberala och humanitära reformkrav, som rörde sig i tiden: för en ny civil- och strafflag samt ”husagans” avskaffande, för kvinnans myndighet och förfoganderätt över sin egendom, för utvidgad närings-och handelsfrihet, för sparsamhet och planmässighet i statsförvaltningen. För dessa reformer talade och motionerade också H. vid riksdagarna. Redan vid riksdagen 1834/35 inverkade han genom sitt blad mäktigt på opinionen, och 1840/41 intog han en av de mest bemärkta platserna bland riddarhusets talare och motionärer. Denna ställning bibehöll han under Oskar I:s riksdagar, och efter representationsreformen 1866 invaldes han i A.k., där han verkade till sitt sista levnadsår. — Under Oskar I:s tid ändrades H:s ställning till konungamakten. Redan under sin kronprinstid hade Oskar hyst liberala tänkesätt och försiktigt närmat sig oppositionen. H. hade i dec. 1838 kommit honom till mötes genom en ledande art., för vilken han blev häftigt angripen av oppositionens radikalaste och republikanskt sinnade element. När Oskar I 1844 uppstigit på tronen, räknades H. som ”konungamaktens självständige bundsförvant”. Han stödde lojalt Oskars första moderat-liberala ministär och beskylldes därför från yttersta vänstern för att gå ”de grås” ärenden. Men H. fann regeringens hållning många gånger vacklande och obestämd, och efter 1847 fick hans tidn. åter en i viss mån oppositionell tendens, icke som under Karl Johans tid mot ”systemet”, utan mot ”bristen på system”. Under åren efter 1848 visade H. sin självständighet gentemot sina egna genom att ej helt ansluta sig till de skandi-navistiska synpunkterna i den dansk-tyska konflikten. Han var alltför djupt genomträngd av nationalitetsgrundsatsen för att kunna bortse från den tyska befolkningens rätt i s. Slesvig. Hans hållning i såväl utrikes- som inrikespolitiska frågor präglades under 1840-talet av stor besinningsfullhet, och därför kommo angreppen mot honom nu vida häftigare från det radikala än från det konservativa lägret. 1849 startades den radikala skandaltidn. ”Folkets röst”, vars huvuduppgift var att smutskasta H. Denne blev nu så nedstämd och förbittrad, att han t.o.m. anställde tryckfrihetsåtal mot skandalskrivarna. Måttet rågades, när 1851 hans medarbetare C. J. L. Almquist avslöjades som en brottsling och H. både av det vanliga smäde-organet och av de konservativa bladen framställdes som medansvarig i Almqvists katastrof. Djupt nedstämd och bruten av olyckan, läm — 1241 — — 1242 —