Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hierta, 5. Lars Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HIERTA
nen i Frankrike gav den liberala rörelsen i
Sverige en mäktig stöt framåt. H. ansåg då tiden
vara mogen, och sedan han för sitt fäderne
arv inköpt ett tryckeri, utkom N:r 1 av
”Aftonbladet” ®/i2 1830. Dess anmälan talade om
”värme utan passion och försiktighet utan
fruktan” ss. de två egenskaper, redaktionen allra
mest skulle söka eftersträva, och H. höll ord.
Han ägde alla de egenskaper, som skapa en
god journalist och dagbladsredaktör. Hans
praktiska sinne visade sig redan i de yttre
anordningarna: hans tidn. publicerade ett
sammandrag av ”Post- och inrikes tidningars”
officiella tillkännagivanden, den var redigt
uppställd och meddelade alla nyheter med största
möjliga snabbhet. Dessutom var dess innehåll
i högsta grad allsidigt; korta notiser
omväxlande med litterära meddelanden och utredande
art. i dagens frågor. H:s tidn. var aldrig
tråkig, den avtryckte aldrig som de andra bladen
långrandiga juridiska inlagor med en
utförlighet, som måste trötta; den var lättläst, vaken
och pigg. Till största delen var detta
huvudred^ förtjänst. Hans fyndighet, raskhet,
outtröttliga ihärdighet, orubbliga lugn och
oföränderligt goda humör ha givit hans tidn. dess
särprägel i den äldre sv. pressens historia. Man
har anmärkt på ”Aftonbladets” mindre goda
ton, men i dessa tidningspressens slyngelår var
den polemiska tonen ingenstädes finare, varken
i övriga sv. tidn. el. i utlandets press. —
”Aftonbladets” politiska program sammanföll i stort
sett med den borgerliga liberalismens. I
för-fattningsfrågorna kämpade H. för att de
konstitutionella principer, som präglat 1809 års
grundlagar, skulle bli en verklighet i vårt
statsliv. Oavlåtligt sysslade han med problemet
”konungamakt, ministär och ministrar”. Han
kämpade för en fullt genomförd
statsrådsan-svarighet, mot ”reservationsrätten” och det
oansvariga sidoinflytandet, för ministärens
beroende av riksdagens majoritet. Hans styrelseideal
var den engelska parlamentarismen, men för
dess genomförande hos oss krävdes först och
främst den föråldrade
fyrståndsrepresentationens avskaffande. I kampen för en
representationsreform stod H. på oppositionens radikala
flygel, vilken förkastade varje tanke på
stånds-el. klassval och krävde allmänna val. Näst
författningsfrågorna var tryckfrihetsfrågan H:s
huvudintresse, och oavlåtligt kämpade han för
folkets fria yttranderätt i tal och skrift. 8 åtal
och 14 indragningar drabbade ”Aftonbladet”
(se d.o.), men de senare hade ej annan effekt,
än att tidn. utkom någon timme senare med
obetydligt ändrat namn samt en ny ansvarig
utgivare. Genom denna sega kamp övervann H.
faktiskt indragningsmakten, redan innan den
vid 1840 års riksdag avskaffades. Att ha skänkt
vårt folk en fri press är H:s icke minsta
förtjänst i vår historia. — F.ö. stred H:s tidn. i
främsta ledet för alla de liberala och
humanitära reformkrav, som rörde sig i tiden: för en
ny civil- och strafflag samt ”husagans”
avskaffande, för kvinnans myndighet och
förfoganderätt över sin egendom, för utvidgad
närings-och handelsfrihet, för sparsamhet och
planmässighet i statsförvaltningen. För dessa
reformer talade och motionerade också H. vid
riksdagarna. Redan vid riksdagen 1834/35
inverkade han genom sitt blad mäktigt på
opinionen, och 1840/41 intog han en av de mest
bemärkta platserna bland riddarhusets talare och
motionärer. Denna ställning bibehöll han
under Oskar I:s riksdagar, och efter
representationsreformen 1866 invaldes han i A.k., där
han verkade till sitt sista levnadsår. — Under
Oskar I:s tid ändrades H:s ställning till
konungamakten. Redan under sin kronprinstid
hade Oskar hyst liberala tänkesätt och
försiktigt närmat sig oppositionen. H. hade i dec.
1838 kommit honom till mötes genom en
ledande art., för vilken han blev häftigt angripen
av oppositionens radikalaste och republikanskt
sinnade element. När Oskar I 1844 uppstigit
på tronen, räknades H. som ”konungamaktens
självständige bundsförvant”. Han stödde lojalt
Oskars första moderat-liberala ministär och
beskylldes därför från yttersta vänstern för att
gå ”de grås” ärenden. Men H. fann regeringens
hållning många gånger vacklande och
obestämd, och efter 1847 fick hans tidn. åter en i
viss mån oppositionell tendens, icke som under
Karl Johans tid mot ”systemet”, utan mot
”bristen på system”. Under åren efter 1848
visade H. sin självständighet gentemot sina egna
genom att ej helt ansluta sig till de
skandi-navistiska synpunkterna i den dansk-tyska
konflikten. Han var alltför djupt genomträngd av
nationalitetsgrundsatsen för att kunna bortse
från den tyska befolkningens rätt i s. Slesvig.
Hans hållning i såväl utrikes- som
inrikespolitiska frågor präglades under 1840-talet av stor
besinningsfullhet, och därför kommo angreppen
mot honom nu vida häftigare från det
radikala än från det konservativa lägret. 1849
startades den radikala skandaltidn. ”Folkets röst”,
vars huvuduppgift var att smutskasta H. Denne
blev nu så nedstämd och förbittrad, att han
t.o.m. anställde tryckfrihetsåtal mot
skandalskrivarna. Måttet rågades, när 1851 hans
medarbetare C. J. L. Almquist avslöjades som en
brottsling och H. både av det vanliga
smäde-organet och av de konservativa bladen
framställdes som medansvarig i Almqvists katastrof.
Djupt nedstämd och bruten av olyckan,
läm
— 1241 —
— 1242 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
