Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hildebrand, 1. Bror Emil - Hildebrand, 2. Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HILDEBRAND
arkivarie 1845—46; medl. av Sv. akad. 1866,
dess ständige sekreterare 1881—83. — En
vistelse i Köpenhamn blev för H. av grundläggande
betydelse genom bekantskapen med J. Chr.
Thomsen och av honom erhållna lärdomar i
numismatiskt och musealt avseende,
framförallt om det av denne tillämpade
treperiodsyste-met. 1833 kom H. till Stockholm, där han
blev den arbetstyngde J. G. Liljegrens högra
hand och snart även efterträdare. H. fick
även tid för tjänstgöring i Riksarkivet under
Hans Järtas ledning, och sedan denne bosatt
sig i Uppsala, var han realiter chef till 1846.
Med Järta delar han förtjänsten om verkets
reorganisation. Det huvudmål, som H.
uppsatt för sig, var emellertid omordnandet och
utbyggandet av de under Vitterhetsakad.
ställda samlingarna: myntkabinettet och den ringa
stommen till en förhistorisk och
medeltids-avd. Genom okuvlig energi lyckades H. skaffa
ökade anslag (1841) och ökade lokaler (1846
det Ridderstolpeska huset vid Skeppsbron, 1866
nuv. utrymmen i Nationalmusei byggnad).
Samtidigt började han ett målmedvetet
insamlingsarbete och sammanbragte på kort tid ett
föremålsbestånd värdigt namnet Statens hist.
museum. Även den yttre fornvården var
föremål för H:s omsorger. 1840 genomdrev han en
förordning om skyldighet att underställa
kyrkorestaureringar o.d. Vitterhetsakad :s
prövning, och 1860 fick han medel beviljade för
anställandet av en antikvitetsintendent med
fornminnesinventering som tjänsteåliggande.
Även i fältarbetet var H. en föregångsman och
utförde t.ex. givande gånggriftsundersökningar
i Västergötland. H:s stora flit och
arbetsförmåga satte honom i stånd att vid sidan om
tjänsten utveckla en omfattande och
betydelsefull editions- och förf.-verksamhet. Han utgav
på ett mönstergillt sätt ”Svenskt
diplomatari-um”, 3—5 (1842—63) och ”Sv. sigiller från
medeltiden” (1862). Av hans rent numismatiska
arbeten kunna framhållas ”Numismata
anglo-saxonica” (1829), ”Upplysningar till Sveriges
mynthistoria” (1831—32) samt de
grundläggande materialpublikationerna ”Anglosaxiska mynt
i Kungl. Myntkabinettet” (1846; 2 uppl. 1881),
”Minnespenningar över enskilda sv. män och
qvinnor” (1860) och ”Sveriges och sv.
konungahusets minnespenningar” (2 bd, 1874—75).
Betydelsefull var H:s uppdelning av de
förhistoriska myntfynden i 4 klasser. H. tog initiativet
till och utgav början av ”Antikvarisk tidskr.”
(från 1864). Av i denna och akad:s
”Månadsblad” av H. publicerade avh. i förhistoriska
och konsthistoriska ämnen märkes ”Till
hvilken tid böra de sv. hällristningarna hänföras?”
(1869). Hans där framlagda datering till brons-
åldern har av forskningen allmänt godtagits.
— Litt.: biogr. av C. Th. Odhner (i ”Sv. akad:s
handlingar”, 1885) och O. Montelius (i
”Veten-skapsakad:s handlingar”, 1915); H:s
Lunda-minnen i E. Wrangel, ”Gamla studentminnen
från Lund” (1918). N.L.R.
2) Hans Olof Hildebrand H., den
föregåendes son, förhistoriker och
medeltidsforska-re (1842—1913), fil
d:r i Uppsala 1866,
e.o. amanuens vid
Vitterhets-
historie-och antikvitetsakad.
1865, l:e amanuens
1871, riksantikvarie
1879—1907; medl. av
Sv. akad. 1895. — H.
är jämte O. Montelius
grundare av den
moderna förhistoriska
forskningen i Sverige
och intager en
rang
plats även inom europeisk arkeologi. I sin
gradualavh. ”Sv. folket under hednatiden”
(1866; omarb. uppl. 1872) — numera till
väsentliga delar föråldrad men för sin tid
av stor betydelse — framhåller han
otillförlitligheten hos de skriftliga källorna och
grundar i huvudsak sin framställning på
studiet av fornfynden, därmed visande vägen för
den följ, forskningen. Genom att på
fornsaks-materialet tillämpa den naturvetenskapliga
utvecklingsläran skapade H. — och Montelius,
samtidigt och oberoende av varandra — en ny
arbetsmetod för arkeologien (se Ty po logi).
På denna metod bygger den viktiga avh.
”Bidrag till spännets historia” (i ”Antikvarisk
tidskr.”, 1872—1880), resultatet av en 1870
företagen studieresa till kontinenten; den uppdelning
av Centraleuropas förromerska järnålder i en
Hallstatt- och en La-Tène-kultur, som H. här
införde, har allmänt antagits (se
Förhistoriskarkeologi). I ”De förhistoriska
folken i Europa” (1880) gav han en översikt av
dåtidens arkeologiska vetande. Bland övriga
arbeten från H:s tidigare år märkas hans övers,
av ”Heimskringla” (1869—71), de populära
framställningarna ”Lifvet på Island under sagO’
tiden” (1867; omarb. uppl. 1883), ”Folkens tro
om sina döda” (1874), ”Fynden i Troas och
Homeros’ Troja” (1878) samt ”Från äldre
tider” (1882), en samling arkeologiska och
konsthistoriska uppsatser. Jämte H.l) utgav han
”Teckningar ur Sv. statens hist. museum” (1873
—83). Vid den internationella
arkeologkongressen i Stockholm 1874 var H.
generalsekreterare och redigerade som sådan dess
handlingar. — 1875 utgav H. ”Den kyrkliga konsten
— 1247 —
— 1248 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
