HINDUISM under medeltiden, och bestämmelser ang. h. finnas i k.br. 1454. T.E-r. Hindhede, M i k k e 1, dansk läkare (f. 1862), Cand. med. 1888, sysselsatte sig tidigt med födans sammansättning och blev 1910 chef för statens laboratorium för närings-undersökningar i Köpenhamn. Förutom studier över kostens sammansättning i olika samhällslager m. m. har H. vid ämnes-omsättningsförsök studerat det minimum av äggvita och fett, som kräves för organismens uppehälle. På grundval av dessa försök har H. gjort sig till talesman för en enklare, mindre sammansatt, i huvudsak vegetabilisk kost. För dessa sina åsikter för H. en av ärlighet och sann övertygelse präglad agitation. Å.Ch. Hindi, sammanfattande beteckning för de inbördes nära sammanhängande dialekterna i det centrala Indien, från Punjab och Rajpu-tana i v. till Bihar i ö. H. sönderfaller i två tydligt skilda dial.-grupper, västligt och östligt h.; gränsen bildas ung. av en linje Luck-now—Cawnpore—Allahabad. De viktigaste dial. av det västliga h. äro hindustan i, b a n g a r u i trakten v. om Delhi, b r a j med Agra som medelpunkt, k a n a u j i i mellersta Doab och b u n d e 1 i i Bundelkhand och Gwa-lior. Det östliga h. omfattar a w a d h i i Oudh med Lucknow och Allahabad som centra, b a g h e 1 i i Baghelkhand och c h a 11 i s-g a r h i i Chattisgarh. Bland de övriga nyindiska dial. står h. närmast punjabi, gujarati och rajasthani, vilka i sin tidigast belagda form endast förefalla ss. dial. av h.; sammanhanget med de ö. dial. (bihari, bengali etc.) är täml. nära; till den s. (marathi) är däremot avståndet större. — Bortsett från hindustani (se d.o.) ha av h.-dial. endast braj och awadhi utvecklat en litteratur av mera betydande mått. På den förra föreligger den berömda ”Prithiraj Ra-sau”, vari Cand Bardai besjungit den siste in-hemske konungens av Delhi, Prithiraj, bedrifter och död i kampen mot muhammedanerna (1193); desslikes en såväl till innehåll som omfattning betydande Krishna-epik. På braj har den nyindiska litteraturens store mästare, Tulsi Das (d. 1624), diktat; på denna dial. föreligger också den över hela det moderna Indien spridda nyindiska bearbetningen av ”Mahab-harata”. C.F. Hindosta'n, se Hindustan. Hindsgavl, gods på Fyn, 2 km. n. om Mid-delfart, som 1921 inlöste större delen av jorden. Huvudbyggnaden från början av 1700- Hindsgavl. talet. H. är en kungsgård från tidig medeltid. 1657 erövrades H. av svenskarna och förstördes i grund 1659. Från 1815 stamhus för släkten Föns, övergick H. 1921 till den danska avd. av föreningen Norden, som upplåter det till möten m.m. Th.P. Hindsholm, halvö på n.ö. Fyn, mellan St. Bält och Odensefjorden. N. delen utgöres till stor del av ljunghedar; s. delen är delvis skog-beväxt. O.P. Hindsted, hd i Aalborg amt, Jylland, på n. sidan av Mariager fjord och vid Aalborg bugt; 439 kvkm.; 18,244 inv. (1930). S. Hindu' (pers, hindü), urspr. från persiskan stammande beteckning för det indoariska folkelementet i Indien; även beteckning för invånarna där över huvud. C.F. Hindufsm, sammanfattande benämning på ett antal religionsbildningar i Indien, som ha sin utgångspunkt i den senare, genom upptagande av och kompromisser med folkliga re-ligionsströmningar starkt modifierade brama-nismen. H. har upptagit bramanismens väsentliga element, men den utgör å andra sidan resultatet av den i den indiska religiösa litteraturen endast antydningsvis belagda folkliga religionsutvecklingen alltifrån vedisk tid. Därav härleder sig också h:s egenart med filosofiskt orienterade religiösa konceptioner sida om sida med rent folkliga föreställningskom-plex. — H. synes i den form, som blivit bestämmande för den senare utvecklingen, väsentligen ha utbildats i Sydindien under den tid, då buddismen var förhärskande i Nord-indien, c:a 250 f.Kr.—600 e.Kr. Denna utveckling får sin prägel av uppkomsten av två nya religiösa riktningar, q i v a i s m e n och v i s h-nu i s m e n (se Giva och V i s h n u), av vilka den förra är den tidigare belagda; redan c:a — 17 — — 18 —