HIPPOGLOSSOIDES form av framstammen på ett skepp (prora) med särsk. anordningar för hästarnas uppställning. Kapplöpningarna omfattade flera omlopp i h., 12 för fullvuxna hästar. Jfr Cirkus. — Numera brukas benämningen h. ofta om ridhus (se d.o.). W.N. Hippoglossoi'des, fisksläkte, se L e r s k ä d-d a. Hippoglo'ssus, fisksläkte, se Helgeflund-r a. Hippogry'f, fabeldjur med griphuvud och bevingad hästkropp; förekommer hos renässansens epiker i Italien, t.ex. Ariosto, och även i senare diktning (och konst). E.W. Hippoka'mp (grek, hippo' kampos), grek, myt., havsvidunder med hästhuvud och fiskkropp, på vilka nereiderna tänktes rida. W.AT. Hippo'koon, grek, myt., son till Oibalos i Sparta, fördrev sina halvbröder Tyndareos och Ikarios från Sparta och härskade sedan här, tills han dödades av Herakles. W.N. Hippo'krates från C h i o s, en av de tidigaste grekiska matematikerna, kom o. 430 f.Kr. till Aten, där han genom beröring med lärjungar till Pytagoras erhöll kännedom om matematik. Han verkade som lärare och uppges ha förf, den första läroboken i elementargeo-metri. Vidare har han sysslat med de berömda geometriska problemen ang. kubens fördubbling, cirkelns kvadratur samt spec. med kvadratur av sådana av cirkelbågar begränsade ytor (efter honom kallade ”H:s’ halvmånar”), som äro likytiga med rätlinjiga figurer. H-r. Hippo'krates från Kos, grekisk läkare (o. 400 f.Kr.), ett av historiens mest frejdade läkarenamn. Kring H:s’ person och liv ha under tidernas lopp bildats åtskilliga legender, vilka länge gällt som autentiska. Vad vi faktiskt veta om honom är huvudsaki., att han var f. på ön Kos vid Mindre Asiens kust i en askle-piadfamilj, levde och verkade o. 400 f.Kr., var en framstående läkare och medicinsk lärare samt författade skrifter. De hippokratis-ka skrifterna, ”Corpus hippocraticum”, är en saml. medicinska skrifter från antiken, bestående av 53 verk i 72 böcker. De enskilda arbetena äro mycket olikartade, behandla skilda områden av medicinen, äro avfattade som studier över enskilda sjukdomar, läroböcker, tal, notiser. Somliga polemisera mot varandra. Det är tydligt, att de ej härstamma från en förf. Frågan om vilka som verkligen utgått från H:s’ hand, har vållat de lärda mycket huvudbry från antiken ända till vår tid. Vi ha inga bevis för att H. är upphovsman till något av verken, men man har alltid betraktat en viss grupp som ”äkta”, hippokratiska i anda och mening. — Den nya lära, som dessa framföra, är, att medicinen måste frigöra sig från magi, religion, osund spekulation och bygga på kritiskt omdöme, iakttagelser, erfarenhet. Resultatet av detta tänkesätt visar sig i en serie utmärkta sjukhistorier. Läkaren tager kännedom om den sjukes yttre förhållanden, gör en grundlig undersökning samt yttrar sig om prognosen (se d.o.). Naturen helar. Läkarens uppgift, när det gäller behandlingen, är att understödja naturen. I främsta rummet kommer reglering av levnadssätt och diet. Droger användas sparsamt. Om det är nödvändigt, griper man till kniv och brännjärn. I den hippokratiska kirurgien öppnar man ab-scesser, opererar empyem, bränner hemorroj-der, gör trepanationer. Benbrott och luxa-tioner diagnostiseras och behandlas på förtjänstfullt sätt. — Den hippokratiska teorien grundar sig på äldre åskådningar. När kroppens 4 vätskor, blod, svart och gul galla, slem, äro blandade i rätta proportioner (krasis), råder hälsa; vid förskjutning i deras förhållanden (se D y s k r a s i) uppstår sjukdom. Denna lära om vätskorna, systematiserad av Galenos, kom att spela en oerhörd roll i medicinen under årh. framåt och har med orätt betraktats som kärnpunkten i H:s’ verk. — När H. för alla tider framstår som den ideale läkaren, beror detta icke minst på den vördnad för läkekonsten, den allvarliga uppfattning av läkarens kall, den djupa levnadsvisdom, som genomandar skrifterna. Den hippokratiska läkareden är ett uttryck härför. Ett annat är den kända aforismen: ”Livet är kort, konsten lång, rätta tillfället flyktigt, erfarenheten bedräglig, omdömet svårt.” — Enda fullst. uppl. av skrifterna av É. Littré (10 bd, 1839—61). Under bearbetning är en ny, kritisk uppl. i ”Corpus medi-corum græcorum” (1927 ff.). övers.: M. K Löwegren, ”De hippokratiska skrifterna” (2 bd, 1909). — Litt.: E. Nachmanson, ”H. och hans tid” (1921). B.S-ll. Hippokre'ne (grek., hästkällan), grek, myt., en åt muserna helgad källa på berget Helikon, skall ha sprungit fram ur en av Pegasos' hovar träffad klippa. W.N Hippola'is, fågelsläkte, se Bastardnäk t e r g a 1. Hippolog [-å'g], hästkännare. — Hippo-logi', hästlära. HippoTytos, grek, myt., son till Theseus och amasonen Antiope, försmådde Afrodites kär lek, varpå denna lät H:s’ styvmor Faidra upptändas av en likaledes obesvarad lidelse till H. Efter Faidras självmord blev H. släpad till döds av sitt eget spann, skrämt av en från Poseidon sänd tjur. H:s’ saga har bl.a. behandlats av Euripides i tragedien ”H.” W.N. — 27 — — 28 —