HIRAM Hiram, konung av Tyros i 10 :e årh. f.Kr., samtidig med David och Salomo. H. uppehöll livlig handelsförbindelse med de israelitiska konungarna och levererade virke och arbetare för deras byggnadsföretag (2 Sam. 5:11, 1 Kon. 5:10 m.fl.). G.Bsm. Hirata Atsutane, japansk lärd och förf. (1776 —1843), var en av de ivrigaste förkämparna för en renässans av den fornjapanska religionen (shinto) och för kejsarens rätt till den högsta makten, ss. varande av gudomligt ursprung. H. bidrog genom sina skrifter (flera hundra häften) starkt att undergräva shogun-väldets makt och förbereda den ”kejserliga restaurationen” 1868. B.K. Hird (fsv. hirp, isl. hird, från angelsax. hir(e)d, formellt samma ord som ty. Heirat, eg.: husligt förhållande; se f.ö. Hjon), i Norden gängse, från England lånad benämning på de krigiska följen, vilka omgåvo forntidens germanhövdingar och ss. medl. av deras hushåll där njöto beklädnad, mat och husrum och genom avgivande av edbesvuret löfte trädde i personligt trohetsförhållande till sin herre. Själva institutet är urgammalt och skildras redan i Tacitus’ ”Germania” (100 e.Kr.). Det är välkänt även från kelterna i Gallien samt utgör en av feodalväsendets (se d.o.) rötter. H. var på en gång furstens livvakt, militärstab, hovstat och härens kärntrupp. I den äldre germanska diktningen (Beowulf, Heliand, Nibelungenlied, de karolingiska och brittiska hjältesagorna) be-sjunges och förhärligas det forna livet i h. Rättsligen kunde varje tillräckligt rik hövding hålla sig med h., men endast furstarnas blev av betydenhet, och konungens vart den helt dominerande. Redan Tacitus omtalar olika klasser inom h.: å ena sidan unga furstesöner för egen utbildning, å andra sidan beprövade kämpar av enklare men dock fri härkomst. I Norden skildes mellan eg. hirdmän, huskarlar (likaså i England) och gäster; hela skaran benämndes drott. Den främste inom h. och dess ledare var drotsen (se d.o.). I Norge erhöll h. en utförlig rättslig reglering genom Magnus Lagaböters på äldre källor vilande ”Hirdskrå” (1274—77; utg. i ”Norges gamle love”, 2, 1848), men redan Olof den helige omtalas som lagstiftare för h. Denna delades av Magnus i flera klasser och blev ett viktigt led vid landets styrelse, i det att medl. av h. sattes att förvalta vissa landsdelar ss. län. Upptagandet i h. skedde under ceremonier, som efterlikna gallisk-frankiska förebilder: kommendationen. Genom att lägga händerna i konungens blev hirdmannen hans ”handgångne man”, ”gick konungen till handa”. Med den gamla norska adelns och kungahusets utdöende på 1300-talet försvann också h. i Norge. Även från Danmark kännes h. väl. Knut den stores (1018—35) berömda veder-lagshär el. tinglid om 3,000 man i England är en utvidgad h. För den gällde en särsk. ve-derlagsrätt (vederlag=strafflag), upptecknad på slutet av 1100-talet i 3 redaktioner (konung Knut VI :s och Absalons, Sven Aggesens och Saxo Grammaticus’; utg. av J. L. A. Kolderup-Rosenvinge i ”Samling af gamle danske Love”, 5, 1827). Med h. hölls ting, huskarla-stämma (i Norge h.-stämma), för avdömande av uppkomna tvister inom h. Från o. 1200 uppstod genom sammansmältning mellan h. och bondehövdingar ute i bygderna Danmarks medeltida adel. De historiska källorna nämna endast i förbigående h. i Sverige, men att sådana funnos, även enskilda, är säkert, och inst. fördes av svenskar över till Ryssland (se Druzjina). De sv. el. nordiska väringarna hos kejsaren i Miklagård (Konstantinopel) voro ock eg. en utvidgad h., liksom i sina huvuddrag redan den germanska livvakten hos senantikens kejsare i Rom. — Litt: L. M. Larson, ”The king’s household in England before the Norman conquest” (1904); E. Hjärne, ”Vederlag och sjöväsen” (i ”Namn och bygd”, 1929). E.K. Hirdman, Maj, författarinna (f. 25/t 1888), har bl.a. utg. novellsaml. ”Människoträsket” (1922), ”Kamp” (1928) och ”Maja i Dalarna” (1930) samt romanerna ”Anna Holberg” (1921), i viss mån av självbiografisk karaktär, och ”Kämpande liv” (1925), samtliga med motiv ur arbetarnas klass. H. är g.m. studieledaren Gunnar H. B.Lz. Hire [ir], P h i 1 i p p e de la, fransk matematiker (1640—1718), prof, vid Collège de France. H. deltog jämte Picard i den franska gradmätningen. Han har utg. ett arbete om kägelsnitten, ”Sectio conicæ” (1685). H-r. Hirmos, se Bysantinsk musik. Hirn, Gustav Adolf, fransk ingenjör och fysiker (1815—90). Ehuru H. aldrig studerat vid någon högre bildningsanstalt, förmådde han erövra en ställning i främsta ledet av sin samtids fysiker. Hans förnämsta arbeten falla inom värmelära och termodynamik; särsk. böra nämnas hans noggranna undersökningar över vätskors utvidgning, över vätskors spec. värme och värmets mekaniska ekvivalent. A.B.L. Hirn, Yrjö, finländsk estetiker, konst- och litteraturhistoriker (f. 1870), 1890—1910 anställd vid univ.-bibl. i Helsingfors, fil. d:r 1896, docent 1898, prof, i estetik och nyare litteratur vid Helsingfors univ. 1910. Sina estetiska studier grundläde H. med psykologisk och etnografisk utgångspunkt och har sedan utvecklat dem på ett självständigt sätt i arbetena — 31 — — 32 —