Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hiram - Hirata Atsutane - Hird - Hirdman, Maj - Hire, Philippe de la - Hirmos - Hirn, Gustav Adolf - Hirn, Yrjö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HIRAM
Hiram, konung av Tyros i 10 :e årh. f.Kr.,
samtidig med David och Salomo. H. uppehöll
livlig handelsförbindelse med de israelitiska
konungarna och levererade virke och arbetare
för deras byggnadsföretag (2 Sam. 5:11, 1 Kon.
5:10 m.fl.). G.Bsm.
Hirata Atsutane, japansk lärd och förf. (1776
—1843), var en av de ivrigaste förkämparna
för en renässans av den fornjapanska
religionen (shinto) och för kejsarens rätt till den
högsta makten, ss. varande av gudomligt
ursprung. H. bidrog genom sina skrifter (flera
hundra häften) starkt att undergräva
shogun-väldets makt och förbereda den ”kejserliga
restaurationen” 1868. B.K.
Hird (fsv. hirp, isl. hird, från angelsax.
hir(e)d, formellt samma ord som ty. Heirat,
eg.: husligt förhållande; se f.ö. Hjon), i
Norden gängse, från England lånad benämning på
de krigiska följen, vilka omgåvo forntidens
germanhövdingar och ss. medl. av deras hushåll
där njöto beklädnad, mat och husrum och
genom avgivande av edbesvuret löfte trädde i
personligt trohetsförhållande till sin herre. Själva
institutet är urgammalt och skildras redan i
Tacitus’ ”Germania” (100 e.Kr.). Det är
välkänt även från kelterna i Gallien samt utgör
en av feodalväsendets (se d.o.) rötter. H. var
på en gång furstens livvakt, militärstab, hovstat
och härens kärntrupp. I den äldre germanska
diktningen (Beowulf, Heliand, Nibelungenlied,
de karolingiska och brittiska hjältesagorna)
be-sjunges och förhärligas det forna livet i h.
Rättsligen kunde varje tillräckligt rik hövding hålla
sig med h., men endast furstarnas blev av
betydenhet, och konungens vart den helt
dominerande. Redan Tacitus omtalar olika klasser
inom h.: å ena sidan unga furstesöner för egen
utbildning, å andra sidan beprövade kämpar
av enklare men dock fri härkomst. I Norden
skildes mellan eg. hirdmän, huskarlar (likaså i
England) och gäster; hela skaran benämndes
drott. Den främste inom h. och dess ledare var
drotsen (se d.o.). I Norge erhöll h. en utförlig
rättslig reglering genom Magnus Lagaböters
på äldre källor vilande ”Hirdskrå” (1274—77;
utg. i ”Norges gamle love”, 2, 1848), men redan
Olof den helige omtalas som lagstiftare för h.
Denna delades av Magnus i flera klasser och
blev ett viktigt led vid landets styrelse, i det
att medl. av h. sattes att förvalta vissa
landsdelar ss. län. Upptagandet i h. skedde under
ceremonier, som efterlikna gallisk-frankiska
förebilder: kommendationen. Genom att lägga
händerna i konungens blev hirdmannen hans
”handgångne man”, ”gick konungen till
handa”. Med den gamla norska adelns och
kungahusets utdöende på 1300-talet försvann också
h. i Norge. Även från Danmark kännes h. väl.
Knut den stores (1018—35) berömda
veder-lagshär el. tinglid om 3,000 man i England är
en utvidgad h. För den gällde en särsk.
ve-derlagsrätt (vederlag=strafflag), upptecknad på
slutet av 1100-talet i 3 redaktioner (konung
Knut VI :s och Absalons, Sven Aggesens och
Saxo Grammaticus’; utg. av J. L. A.
Kolderup-Rosenvinge i ”Samling af gamle danske
Love”, 5, 1827). Med h. hölls ting,
huskarla-stämma (i Norge h.-stämma), för avdömande
av uppkomna tvister inom h. Från o. 1200
uppstod genom sammansmältning mellan h.
och bondehövdingar ute i bygderna Danmarks
medeltida adel. De historiska källorna nämna
endast i förbigående h. i Sverige, men att
sådana funnos, även enskilda, är säkert, och
inst. fördes av svenskar över till Ryssland (se
Druzjina). De sv. el. nordiska väringarna
hos kejsaren i Miklagård (Konstantinopel) voro
ock eg. en utvidgad h., liksom i sina
huvuddrag redan den germanska livvakten hos
senantikens kejsare i Rom. — Litt: L. M.
Larson, ”The king’s household in England before
the Norman conquest” (1904); E. Hjärne,
”Vederlag och sjöväsen” (i ”Namn och bygd”,
1929). E.K.
Hirdman, Maj, författarinna (f. 25/t 1888),
har bl.a. utg. novellsaml. ”Människoträsket”
(1922), ”Kamp” (1928) och ”Maja i Dalarna”
(1930) samt romanerna ”Anna Holberg” (1921),
i viss mån av självbiografisk karaktär, och
”Kämpande liv” (1925), samtliga med motiv ur
arbetarnas klass. H. är g.m. studieledaren
Gunnar H. B.Lz.
Hire [ir], P h i 1 i p p e de la, fransk
matematiker (1640—1718), prof, vid Collège de France.
H. deltog jämte Picard i den franska
gradmätningen. Han har utg. ett arbete om
kägelsnitten, ”Sectio conicæ” (1685). H-r.
Hirmos, se Bysantinsk musik.
Hirn, Gustav Adolf, fransk ingenjör och
fysiker (1815—90). Ehuru H. aldrig studerat
vid någon högre bildningsanstalt, förmådde han
erövra en ställning i främsta ledet av sin
samtids fysiker. Hans förnämsta arbeten falla inom
värmelära och termodynamik; särsk. böra
nämnas hans noggranna undersökningar över
vätskors utvidgning, över vätskors spec. värme
och värmets mekaniska ekvivalent. A.B.L.
Hirn, Yrjö, finländsk estetiker, konst- och
litteraturhistoriker (f. 1870), 1890—1910
anställd vid univ.-bibl. i Helsingfors, fil. d:r 1896,
docent 1898, prof, i estetik och nyare
litteratur vid Helsingfors univ. 1910. Sina estetiska
studier grundläde H. med psykologisk och
etnografisk utgångspunkt och har sedan
utvecklat dem på ett självständigt sätt i arbetena
— 31 —
— 32 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
