HIRSAU ”Konstens ursprung” (1902) och ”Det estetiska livet” (1913). I en fängslande form har H. vidare skildrat madonnakulten och dess framträdande i konsten: ”Det heliga skrinet” (1909j, samt givit estetiskt kulturhistoriska skildringar av högt värde: ”Eremiter och pilgrimer” (1924), ”Den gamla postvagnen” (1927). Slutl. har H. skrivit ypperliga smärre biografier över Diderot, Samuel Johnson m.fl. världslitteraturens märkesmän. E.W. Hirohito, kejsare av Japan, son till Yoshi-hito (postumt namn Taisho) (f. 1901), regent 1921—26 under faderns sjukdom, kejsare från 23/i2 1926 (formell tronbestigning 1928); g.m. Nagako, dotter till prins Kuni. Regeringsnamn S h o w a. B.K. Hirosaki, stad på n. Hondo, Japan, s.v. om Aomori vid Mutsubukten; 43,338 inv. (1930). Silkesmaskavel. G.N. Hiroshige, A n d o, japansk målare (1797 —1858), verksam i Tokyo, bekant för sina Lr ”Vver av de 53 stationerna vid Tokaido”. Färgträsnitt av Hiroshige. Nationalmuseum. landskap i färgträsnitt, vilka, själva europeiskt påverkade, utövade stort inflytande på fransk 1870-talskonst. Hans i färgen grella blad förväxlas lätt med verk av två elever, som förde hans namn. H:s huvudverk är en serie på 53 utsikter från Tokaido (härvägen till Kyoto). G.S. Hiroshima, stad på s. v. Hondo, Japan, vid järnvägen Osaka—Shimonoseki; 270,365 inv. (1930). Tillverkning av brons- och lackarbeten; siden- och bomullsindustri. Ostronodling och -handel. Hamn: Ujina. G.N. Hirpi'ner, samnitisk folkstam i s. Samniums bergstrakter, mellan apuliska och kampanska slätterna, deltog på Hannibals sida i dennes krig mot Rom 216—209 f.Kr., spelade en stor roll i bundsförvantskrigen 90—89, uppdelades av Diocletianus på Apulien och Kampanien. N.V. Hirs, Pa'nicum, grässläkte, innefattande o. 300 arter med små, avrundade småax, innehållande en enda, av hårda, glänsande agnar Från v.: vanlig hirs, Panicum miliaceum, kolv-hirs, Panicum italicum, blodhirs, Panicum san-guinale. omsluten frukt, och med utbredning i tropikerna, en del även i tempererade zonerna. Flera arter äro viktiga kulturväxter. Vanlig h., vipp hirs (P. milia'ceum), sedan förhistorisk tid i kultur, har långskaftade, i gles, hängande vippa anordnade småax och härstammar sannolikt från Ostindien, där den allmänt odlas, liksom i Kina och Japan samt, i Europa, Sydryssland och Rumänien. Kolvhirs, ka-velhirs (P. ita'licum, Seta'ria ita'lica), med kortskaftade, i axlik blomställning samlade, borstbärande småax, odlas i stor skala i Japan, Kina, vissa delar av Ostindien och Transkau-kasien, var redan i förhistorisk tid en viktig näringsväxt och har i Europa anträffats i pål-byggnaderna m.m. Den anses utgöra en genom kultur förändrad form av en i Gamla världens tempererade länder inhemsk, även i Sverige förekommande art, g r ö n h i r s (P. vi'ride, Seta'ria vi'ridis). Blodhirs (P. sanguina'Ie, Digita'ria sanguina'lis), odlad för sina frukter på sandmarker i Böhmen och ss. foderväxt i U. S. A., har rödvioletta småax, sittande på långa, fingerlikt utspärrade axgrenar. Till h. hör även Guineagräs (P. alti'ssimum), ett i tropiska Afrika inhemskt, ända till 3 m. högt gräs, vilket odlas ss. foderväxt i tropikerna, särsk. Amerika. Jfr Andropogon, Durra, Eleusine och Negerhirs. O.Gz. Hirsau [-zau], by och luftkurort i Württem-berg, n. Schwarzwald vid Nagold; 1,219 inv. (1925). H. var fordom berömt för sitt benedik-tinkloster och sina talrika kyrkor, av vilka nu blott sparsamma rester återstå. Aureliuskyr-kan och Peterskyrkan voro de äldsta (av den senare västpartiet bevarat). ”Hirsaugruppen”, Uppslagsbok. XIII. ___ 33 __ 2 — 34 —