HISINGERIT bruk och införde på dem stora förbättringar. Även trädgårdsskötseln o.a. näringar främjade han. 1778 fick han bergsråds titel. K.A.G. 2) Wilhelm H., den föregåendes brorson, kemist, mineralog och bruksägare (1766— 1852), studerade vid Uppsala univ. och inträdde i Bergskollegium, men flyttade snart till sina egendomar i Västmanland, Skinnskatteberg och Baggå, samt ägnade sig där åt bergs-och bruksverksam-het. Han idkade här vetenskapliga studier inom olika grenar av den kemiska, mi neralogiska och paleontologiska vetenskapen. I kemien samarbetade han med Berzelius, särsk. vid undersökningar av sällsynta jordarter, vilka ledde till upptäckten av det nya grundämnet cerium (1804), samt vid studiet av den elektriska strömmens kemiska verkningar (1803), varvid grunden lades till Berzelius’ elektrokemiska teorier. Under sina vidsträckta resor i Sverige och Norge gjorde H. stora insamlingar av mineral, bergarter och fossil samt lämnade rika bidrag till kännedomen om Skandinaviens geologi och paleontologi. H. utgav ett flertal stora arbeten, av vilka de viktigaste äro: ”Anteckningar i fysik och geognosi under resor i Sverige och Norge” (7 bd, 1819—39), ”Geognostisk karta öfver mellersta och s. delarna af Sverige” (skala 1:800,000; 1832) och ”Lethæa suecica, seu petrificata Sueciæ iconibus et characteribus illustrata” (med 2 suppl., 1837—41). — Sina betydande samlingar donerade H. till Vetenskapsakademien. K.A.G. Hisingeri'1 är ett vid sv. järngruvor, Lång-ban, Riddarhyttan etc., förekommande vatten-haltigt järnsilikat, innehållande såväl järnoxid som järnoxidul, en gel, som bildar amorfa, glänsande, vanl. njurformiga aggregat. K.A.G. Hisings härad, se Västra Hisings härad och östra Hisings härad. Hiski'a, konung i Juda (o. 715—696 f.Kr.), omnämnes 712 f.Kr. i en av Sargon H:s inskrifter bland de mot Assyrien upproriska. Senare härjade Sanherib Judéen och belägrade Jerusalem, varvid H. blott genom en stor tribut kunde lösköpa sig. H. företog vissa kultiska reformer, förstörde den sedan urgammal tid dyrkade kopparormen (se d.o.) och förberedde Josias reformation. Han anlade även en vattenledning, omtalad i Siloainskriften (se d.o.). G.Bsm. Hislop, J o s e p h Dewar, operasångare, tenor (f. i Edinburgh 1887), utbildades först vid Art school i Edinburgh, sedan hos G. Bratt, Stockholm, och i Italien; var engagerad vid Operan i Stockholm 1914—18, där han med lysande framgång utförde tenorpartierna i italiensk och fransk repertoar; har sedermera lika framgångsrikt uppträtt i London, Milano, Paris, Bryssel, Chicago och Buenos Aires; har även företagit konsertresor i Europa, U.S.A., Sydafrika, Australien och Nya Zeeland. Med ett musikaliskt, på italiensk bel canfo-grund vilande sångsätt förenar H. en av intelligens och dramatisk verv präglad scenisk framställningskonst. Förtjänsterna ha måhända i ännu starkare grad framträtt vid H:s romansaftnar. F.S-l. Hispa'ner, inv. i Hispania. Hispa'nia, av grekerna kallat I b e r i a, latinskt namn på den pyreneiska halvön, som indelades i H. cite'rior, n.ö. delen från Ebro-floden räknat (senare kallad H. Tarracone'n-sis), och H. ulte'rior, s. och v. delen (senare benämnd Lusita'nia och Bæ'tica). N.V. Hispani'ola, spa. Isla Espanola, ”lilla Spanien”, Columbus’ benämning på Haiti. Hiss, ital. si diesis, fra. si dièse, eng. b sharp, mus., den med en halvton höjda tonen h; betecknas med ett $ framför noten för denna ton. H. är enharmoniskt (se d.o.) identiskt med c. F.S-l. Hiss, transportanordning i vertikal led för personer el. gods, kännetecknad av en hisskorg el. ett lastplan, som vanl. styres av vertikala styrlister el. gejder. H.-korgen hänger i en bärlina. vilken över en lin skiva, anbragt ovanför h:s översta läge, går till ett drivmaski-neri. För att minska kraftåtgången an ordnas vanl. en motvikt, som även löper i h.-schaktet. Den är vanl. så tung, att den motväger h.-korgen och stundom en del av lasten. Små hissar, Schematisk bild av en våningshiss. — 43 — — 44 —