Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Histologi - Histolys - Histoner - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HISTORIA
männen H o o k e och G r e w, men
framförallt italienaren M a 1 p i g h i samt holländarna
Swammerdam och Leeuwenhoek.
Genom dessa forskares arbeten blevo en del
finare byggnadsförhållanden beträffande
såväl människan som djuren och växterna kända
och uppmärksamheten riktad på den
mikroskopiska anatomiens stora betydelse. Det följ,
årh. medförde också viktiga framsteg på detta
område. Emellertid voro dock fortfarande de
optiska hjälpmedlen alltför svaga för att
tilllåta ett djupare inträngande i organismernas
finare mikroskopiska byggnad. Först med
1800-talet blev detta möjligt, och ss. den eg.
grundläggaren av h., en benämning, som först
infördes av den tyske anatomen C. M e y e r
(1819), måste fransmannen Bichat anses,
enär han var den förste, som planmässigt och
målmedvetet upptog studiet av vävnaderna och
därigenom förberedde en ny epok i den
mikroskopiska anatomien. De uppslag Bichat gav,
fullföljdes av en mängd forskare på h:s
område, bland vilka de mest betydande voro
Sch w ann, Köllik er, Max Schultze,
V ir c h o w, Leydig och RamonyGajal.
Av genomgripande vikt för h:s vidare
utveckling voro de av Robert B r o w n, S c h 1 e
i-d e n och S c h w a n n utförda
undersökningarna, som slutgiltigt fastslogo, att cellen (se
d.o.) utgör byggnadsmaterialet inom både
växt-och djurriket. Efter cellärans genombrott och
sedan mikroskopet under 1800-talet i hög grad
förbättrats, genomgick h. en snabb och lysande
utveckling. Härtill bidrog även i väsentlig grad
den samtidigt alltmera förfinade och
specialiserade histologiska tekniken. Urspr. hade man
endast undersökt döda el. i bästa fall
överlevande vävnader och organdelar, men nu lärde
man sig att med olika kemiska lösningar
behandla objekten, så att de även i dött tillstånd
i görligaste mån bevarade sin levande struktur
(se Fixering). För att kunna ingående
mikroskopiskt undersöka materialet är det
nödvändigt att därav förfärdiga mycket tunna
snitt. Detta uppnådde man genom att inbädda
objekten i paraffin, celloidin m.m. och sedan
snitta dem med mikrotom (se d.o. och I
n-bäddning). Vidare underkastades
preparaten en färgning enl. olika metoder, så att
strukturförhållanden, som annars icke
framträda, bli synliga i mikroskopet. Den moderna
h. förfogar nu över en mycket omfattande och
för olika ändamål utarbetad teknik, som
alltjämt förfinas i olika riktningar. Förutom
redan nämnda framstående forskare på h:s
område må från senare tiden framhållas F 1 e
m-m i n g, F r e y, R. och M. H e i d e n h a i n,
Stöhr, v. Ebner, Golgi, Schaffer
samt av sv. histologer G. R e t z i u s och
A u g. Hammar. H. har emellertid förutom
uppgiften att söka utforska vävnadernas och
organens byggnad i friskt tillstånd,
normal h., också den att söka lära känna de
förändringar, som inträda vid sjukdom o.a.
anormala tillstånd, patologisk h. Denna
senares grundläggande betydelse för flertalet
medicinska vetenskaper behöver ej närmare
framhållas (se Patologi). De, som först
beträdde detta område, voro engelsmannen
G o o d s i r och tysken H e n 1 e, men dessa
följdes snart av Rudolf V i r c h o w, vilken
framför andra var banbrytare inom den
patologiska h. — Under senare tider har h.
utvidgat sitt område och gripit in på närliggande
vetenskaper, ss. på embryologi och
ärftlighets-lära, samt även upptagit den experimeniella
forskningsmetoden (se Vävnadsodling).
— I Sverige finnas numera professurer i h.
inom de medicinska fakulteterna vid univ. i
Uppsala och Lund samt vid Karolinska mst.
i Stockholm. Växt- och djur-h. ingå i ämnena
botanik och zoologi och patologisk h. i
patologien. T.H-n; H.W.
Histoly’s, vävnadsupplösning, inträder i all
vävnad efter döden. Men även under livet är
h. en rätt vanlig företeelse. Så inträder t.ex.
hos vissa insekter efter deras förpuppning en
betydlig h., varigenom vissa larvala organ
försvinna, och hos grodlarverna tillbakabildas
svansen genom histolytiska processer. Hos
högre djur, t.ex. hos människan, uppträder h.
flerstädes, särsk. under embryonalstadiet, ss.
vid emaljpulpans försvinnande (se T a n d
utveckling), vid ögonkamrarnas utbildning
o.s.v. Även under patologiska förhållanden
förekommer h., så t.ex. i vissa svulster, där
vävnaden kan upplösas till en slemmig massa.
T.H-n.
Histo’ner äro starkt basiska äggviteämnen
med hög kvävehalt, vilka mestadels
förekomma ss. nucleoproteider i förening med
nuclein-syra. Från de närstående protaminerna skiljas
h. genom sin svavelhalt och större halt av
monoaminosyror. De förekomma i lymfkörtlar,
vita blodkroppar m.fl. ställen. Wk.
Historia i vidsträckt mening är vetenskapen
om det mänskliga samhälls- och kulturlivets
utveckling. Den innefattar en mångfald
specialvetenskaper, som behandla olika former av
materiell och andlig odling, ss. teknik och
ekonomi, politik, konst, vetenskap och religion,
seder och bruk, rättsliga och moraliska idéer.
H. i trängre mening är vetenskapen om
statslivets och politikens utveckling med tillämpning
av källkritiska metodei Jfr
Historiefilosofi och Historieskrivning. G. A
— 49 —
— 50 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
