Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historiallinen arkisto - Historia Norvegiæ - Historicism, historism - Historiefilosofi - Historiemålning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HISTORIALLINEN ARKISTO
Hi’storiallinen arkisto (Historiskt arkiv),
sedan 1866 av Historiska sällskapet i Finland
(Suomen historiallinen seura) utg. publikation,
rymmande sedan 1866 uppsatser — även på
svenska — berörande Finlands historia. A.N-ck.
Histo’ria Norve’giæ är en krönika på latin,
som behandlar Norges historia till början av
Olof den heliges regering. Den är bevarad i en
fragmentarisk handskrift från 1400-talet,
funnen av P. A. Munch i Skottland; om dess
tillkomsttid råder stor osäkerhet, men i regel
anses den ha författats av en norrman i slutet av
1100-talet. På denna tidsättning beror H N:s
värde ss. historisk källa, då den i så fall blir
den äldsta berättande till Norges äldre historia.
H. är utg. av G. Storm i ”Monumenta
histo-rica Norvegiæ” (1880); i nynorsk övers,
(landsmål) av H. Koht i ”Gamalnorske bokverk”, 19
(1921). H Bg.
Historici’sm, h i s t o r i s m. 1) Fil. H.
kallas den världs- och livsuppfattning, som
ensidigt vill förklara allt genom de historiska
kategorierna ”individualitet” och ”utveckling”
(se d.o. och Naturalism). H. tog fart i
början av 1800-talet, då den ”historiska
skolan” (se d.o.) bröt med den härskande
rationalistiska universalismen (se d.o.). Den
utformades i olika riktningar: hos Carlyle till
kraft- och hjältedyrkan, hos Renan till
skeptisk esteticism, hos Dilthey till lärd
mediterande passivitet, hos de Maistre till pietet mot
traditionen. Redan E. G. Geijer och Ranke
insågo h:s begränsning: dess etiska och politiska
relativism (se d.o.), och man har sökt
filosofiskt övervinna h. genom att uppvisa
möjligheten av allmängiltiga normer. — Litt.: E.
Troeltsch, ”Der H. und seine Probleme” (1922);
Fr. Nietzsche, ”Vom Nutzen und Nachteil der
Historie für das Leben” (1874; sv. övers.
”Historien och livet”, 1924). E.Å-n.
2) Teol., se B i b 1 i c i s m.
Historiefilosofi betyder dels en teori om den
historiska vetenskapens förutsättningar och
metoder, dels en teori om det historiska
skeendets innebörd och bestämmande faktorer. H.
i ordets första mening är en gren av den
allmänna vetenskapsläran, och dess framträdande
sammanhänger med den energiska inriktning
på kunskapsteoretiska spörsmål, som utmärker
modern filosofi. Diskussionen har särsk. rört
sig om historiens förhållande till
naturvetenskapen; medan åtskilliga tänkare fordrat ett
naturvetenskapligt arbetssätt inom historisk
forskning (Buckle, Lamprecht m.fl.), ha andra
bestämt hävdat den senare disciplinens
vetenskapliga egenart. Särsk. gäller detta om de
tyska filosoferna W. Windelband och H.
Ric-kert, vilkas inlägg spelat en betydande roll i
den moderna debatten. All historisk forskning
studerar enl. deras mening singulära, ”en gång
varande” händelseförlopp, medan det typiskt
naturvetenskapliga tänkandet strävar att
återföra de enskilda företeelserna till ett system
av allmänna lagar. Vidare hävdar denna
riktning, att historikern vid ordnandet och
sovrandet av sitt material måste taga sina ledande
synpunkter i de allmänna kulturvärdena
(rättsordning, religion, vetenskap o.s.v.). Historiskt
betydelsefullt är det, som står i relation till
dessa värden. Till historiens kunskapsteori
höra många andra intressanta spörsmål, t.ex.
frågan om historisk sannolikhet, om den
historiska inlevelsens möjlighet och räckvidd
o.s.v. — En h. i ordets senare betydelse
framträder i antikt tänkande, t.ex. hos Hesiodos
(spekulationen över världsåldrarna) och hos
Lucretius i hans skildring av
kulturutvecklingen från ett primitivt urtillstånd. Persiska
och senjudiska idéer förbereda den kristna
hi-storiemetafysik, som får sitt mest storslagna
uttryck hos Augustinus och behärskar
medeltidens tankeliv. Under 1600- och 1700-talen
utvecklas en rationalistisk framstegsteori, som
utmynnar i Comtes positivistiska h.
Romantiken fördjupar den historiska förståelsen, och
hos Hegel möter en djupsinnig tolkning av
historiens värld som ett fortskridande genom
ständiga motsättningar. K. Marx riktar
uppmärksamheten på de tekniskt-ekonomiska
faktorerna, medan andra forskare särsk. betona
de rasbiologiska synpunkterna (Gumplowitz)
och de geografiska miljöförhållandena
^Rat-zel) el. geniala personligheters insatser
(Carlyle, G. Brändes). En pessimistiskt färgad h.
har i våra dagar företrätts av O. Spengler. Ett
ledande organ för modern h. är den av H.
Berr 1900 grundade ”Revue de synthèse
histo-rique.” — Litt.: R. Flint, ”Philosophy of
hi-story” (1874); E. Meyer, ”Zur Theorie und
Methodik der Geschichte” (1902); E. Bernheim,
”Lehrbuch der historischen Methode und der
Geschichtsphilosophie” (5 & 6 Aufl. 1908); H.
Berr, ”La synthèse en histoire” (1911): P.
Barth, ”Die Philosophie der Geschichte als
So-ziologie” (2 Aufl. 1915); G. Mehlis, ”Lehrbuch
der Geschichtsphilosophie” (1915); E. Troeltsch,
”Der Historismus und seine Probleme” (i
”Ge-sammelte Schriften”, 3, 1922); G. Aspelin,
”Historiens problem” (1926). G.A.
Historiemålning betecknar en tavla med
historiskt ämne, i vidsträckt bemärkelse även
ett bibliskt och mytologiskt. Ämnen ur den
profana historien, också från nyare tid,
började upptagas under 1600-talet (t.ex. Velazques’
”Bredas överlämnande”); även bataljstycket
hörde urspr. hit. En blomstring nådde
histo
— 51 —
— 52 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
