HISTORIALLINEN ARKISTO Hi'storiallinen arkisto (Historiskt arkiv), sedan 1866 av Historiska sällskapet i Finland (Suomen historiallinen seura) utg. publikation, rymmande sedan 1866 uppsatser — även på svenska — berörande Finlands historia. A.N-ck. Histo'ria Norve'giæ är en krönika på latin, som behandlar Norges historia till början av Olof den heliges regering. Den är bevarad i en fragmentarisk handskrift från 1400-talet, funnen av P. A. Munch i Skottland; om dess tillkomsttid råder stor osäkerhet, men i regel anses den ha författats av en norrman i slutet av 1100-talet. På denna tidsättning beror H N:s värde ss. historisk källa, då den i så fall blir den äldsta berättande till Norges äldre historia. H. är utg. av G. Storm i ”Monumenta histo-rica Norvegiæ” (1880); i nynorsk övers, (landsmål) av H. Koht i ”Gamalnorske bokverk”, 19 (1921). H Bg. Historici'sm, h i s t o r i s m. 1) Fil. H. kallas den världs- och livsuppfattning, som ensidigt vill förklara allt genom de historiska kategorierna ”individualitet” och ”utveckling” (se d.o. och Naturalism). H. tog fart i början av 1800-talet, då den ”historiska skolan” (se d.o.) bröt med den härskande rationalistiska universalismen (se d.o.). Den utformades i olika riktningar: hos Carlyle till kraft- och hjältedyrkan, hos Renan till skeptisk esteticism, hos Dilthey till lärd mediterande passivitet, hos de Maistre till pietet mot traditionen. Redan E. G. Geijer och Ranke insågo h:s begränsning: dess etiska och politiska relativism (se d.o.), och man har sökt filosofiskt övervinna h. genom att uppvisa möjligheten av allmängiltiga normer. — Litt.: E. Troeltsch, ”Der H. und seine Probleme” (1922); Fr. Nietzsche, ”Vom Nutzen und Nachteil der Historie für das Leben” (1874; sv. övers. ”Historien och livet”, 1924). E.Å-n. 2) Teol., se B i b 1 i c i s m. Historiefilosofi betyder dels en teori om den historiska vetenskapens förutsättningar och metoder, dels en teori om det historiska skeendets innebörd och bestämmande faktorer. H. i ordets första mening är en gren av den allmänna vetenskapsläran, och dess framträdande sammanhänger med den energiska inriktning på kunskapsteoretiska spörsmål, som utmärker modern filosofi. Diskussionen har särsk. rört sig om historiens förhållande till naturvetenskapen; medan åtskilliga tänkare fordrat ett naturvetenskapligt arbetssätt inom historisk forskning (Buckle, Lamprecht m.fl.), ha andra bestämt hävdat den senare disciplinens vetenskapliga egenart. Särsk. gäller detta om de tyska filosoferna W. Windelband och H. Ric-kert, vilkas inlägg spelat en betydande roll i den moderna debatten. All historisk forskning studerar enl. deras mening singulära, ”en gång varande” händelseförlopp, medan det typiskt naturvetenskapliga tänkandet strävar att återföra de enskilda företeelserna till ett system av allmänna lagar. Vidare hävdar denna riktning, att historikern vid ordnandet och sovrandet av sitt material måste taga sina ledande synpunkter i de allmänna kulturvärdena (rättsordning, religion, vetenskap o.s.v.). Historiskt betydelsefullt är det, som står i relation till dessa värden. Till historiens kunskapsteori höra många andra intressanta spörsmål, t.ex. frågan om historisk sannolikhet, om den historiska inlevelsens möjlighet och räckvidd o.s.v. — En h. i ordets senare betydelse framträder i antikt tänkande, t.ex. hos Hesiodos (spekulationen över världsåldrarna) och hos Lucretius i hans skildring av kulturutvecklingen från ett primitivt urtillstånd. Persiska och senjudiska idéer förbereda den kristna hi-storiemetafysik, som får sitt mest storslagna uttryck hos Augustinus och behärskar medeltidens tankeliv. Under 1600- och 1700-talen utvecklas en rationalistisk framstegsteori, som utmynnar i Comtes positivistiska h. Romantiken fördjupar den historiska förståelsen, och hos Hegel möter en djupsinnig tolkning av historiens värld som ett fortskridande genom ständiga motsättningar. K. Marx riktar uppmärksamheten på de tekniskt-ekonomiska faktorerna, medan andra forskare särsk. betona de rasbiologiska synpunkterna (Gumplowitz) och de geografiska miljöförhållandena ^Rat-zel) el. geniala personligheters insatser (Carlyle, G. Brändes). En pessimistiskt färgad h. har i våra dagar företrätts av O. Spengler. Ett ledande organ för modern h. är den av H. Berr 1900 grundade ”Revue de synthèse histo-rique.” — Litt.: R. Flint, ”Philosophy of hi-story” (1874); E. Meyer, ”Zur Theorie und Methodik der Geschichte” (1902); E. Bernheim, ”Lehrbuch der historischen Methode und der Geschichtsphilosophie” (5 & 6 Aufl. 1908); H. Berr, ”La synthèse en histoire” (1911): P. Barth, ”Die Philosophie der Geschichte als So-ziologie” (2 Aufl. 1915); G. Mehlis, ”Lehrbuch der Geschichtsphilosophie” (1915); E. Troeltsch, ”Der Historismus und seine Probleme” (i ”Ge-sammelte Schriften”, 3, 1922); G. Aspelin, ”Historiens problem” (1926). G.A. Historiemålning betecknar en tavla med historiskt ämne, i vidsträckt bemärkelse även ett bibliskt och mytologiskt. Ämnen ur den profana historien, också från nyare tid, började upptagas under 1600-talet (t.ex. Velazques’ ”Bredas överlämnande”); även bataljstycket hörde urspr. hit. En blomstring nådde histo — 51 — — 52 —