Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historiemålning - Historieskrivning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HISTORIESKRIVNING
riemåleriet genom 1800-talets historicism och
romantik, och det fick anseende som det eg.
”stora” måleriet. Realismen och
impressionismen vände sig med styrka däremot och
förkastade ofta i den verkliga konstens namn
hela historiemåleriet. E.W.
Historieskrivning, historiskt skriftställarskap.
Upptecknandet av den gångna tidens
händelser i praktiskt belärande el. förhärligande
syfte är känt redan från de äldsta kulturer,
som haft skriftspråk. De modernare
historieteoretikerna ha på olika sätt sökt
systematiskt-historiskt indela h. i olika grupper. Så skiljer
Bernheim mellan berättande (refererande),
undervisande (pragmatisk) och genetisk h. med
olika underavd. och vill göra gällande, att
dessa olika arter även historiskt följt på
varandra. Det är naturligt, att en sådan indelning
blir starkt generaliserande. — Den egyptiska
h. och h. i Mesopotamiens världsriken hade
strängt officiell prägel och tjänade till stor
del att förhärliga regenten; samtidigt kunde
den också ha praktiskt syfte. Hos den grekiska
h:s första stora företrädare, Herodotos,
kan man redan iakttaga den kombination av
historiska och konstnärliga strävanden, som i
stor utsträckning utmärker antikens h.
Thu-k y d i d e s, Greklands störste historiker, gav
en framställning av det peloponnesiska
krigets tid — hans egen tid —, vilken alltid skall
räknas som ett av de märkligaste verken i
sin art. De följ, seklernas grekiska h. visar
prov på många riktningar, såväl rent
skönlitterära som klart vetenskapligt anlagda. — På
romersk botten utvecklades särsk. annalistiken,
en strängt kronologiskt ordnad form av h.,
till vilken man i allm. höll sig, även sedan de
konstnärliga kraven trätt fram. Från Grekland
tog den romerska h. i arv det starka
hänsynstagandet till konstnärligheten i
framställningen. Med denna visste t.ex. C æ s a r och
Sallustius att förena politiska, stundom
skickligt förklädda syften, L i v i u s ett
anslående fosterländskt patos och Roms ypperste
historieskrivare, T a c i t u s (även som konstnär en
av den romerska kulturens främste),
framställningen av en säregen moralisk-politisk
åskådning. — Ännu länge efter det romerska
väldets fall skrevos i folkvandringsstaterna
historiska verk i enlighet med den antika
traditionen; bland dem kunna nämnas Gregorius’
av T o u r s krönika om frankerna och J
orda n e s’ om östgoterna. — De spec. former av
h., som den medeltida kulturen utvecklade, ha
ofta uppbygglig el. politiskt-agitatorisk
syftning, men äro stundom rena kronologiska
registreringar av märkliga händelser (se Ann
a-1 e r), tillkomna i kloster el. kanslier. Dock
fanns under hela medeltiden även en direkt till
den antika traditionen anknytande, konstnärligt
anlagd h., vars oss mest närstående
representant var dansken S a x o. En annan för
medeltiden utmärkande form av h., som på annat sätt
tillfredsställde konstnärliga krav, var
rimkrönikan, vilken lånat sin form från det medeltida
eposet. Som ex. på högtstående krönikeartad
h. från medeltiden, författad på prosa, kan
nämnas Froissarts verk. — Mot slutet av
medeltiden trädde efterbildningen av den
antika, konstnärligt inriktade h. starkt i
förgrunden i sammanhang med det livliga intresset för
antikens kultur från 1300-talet. Talrika
historiska arbeten, med särsk. Livius som
förebild och i regel skrivna på latin, uppstodo i
Europas olika länder. Dock finnas även från
samma tid verk, vilka lägga huvudvikten vid
det undervisande, praktiskt nyttiga; den
förnämste representanten för denna riktning är
fransmannen Commines. — Utvecklingen
under nyare tiden fortgick att börja med efter
dessa linjer, med huvudvikten lagd vid den
avrundade framställningen; ett panegyriskt el.
politiskt-agitatoriskt syfte förmäldes nu
liksom tidigare ofta därmed. Av stor vikt var
särsk. odlandet av en nationellt betonad, efter
renässansens stilideal tillskuren h., som från
Italien spridde sig över Europa. Bland
historieskrivarna av dessa riktningar kunna
nämnas i Italien Lionardo Brun i,
Guicci-a r d i n i och den starkt politiskt-teoretiskt
inriktade Machiavelli, i Norden de på olika
sätt från renässansen inspirerade Johannes
Magnus och Johannes Messenius. —
Nya riktningar framträdde emellertid efter
hand. Särsk. medförde 1700-talets allmänna
kulturinriktning betydelsefulla konsekvenser
för h. Stor betydelse för h:s utvidgning åt nya
områden fingo särsk. Voltaires verk (särsk.
hans för kulturhistorien banbrytande ”Siècle
de Louis XIV”) och Montesquieus
poh-tiskt-historiska teorier. Till 1700-talets mest
betydande verk inom h. bör vidare
engelsmannen G i b b o n s stora arbete ”History of the
decline and fall of the Roman empire”,
tidstypiskt särsk. genom sin mot kyrkan kritiska
inställning. En märklig exponent för
upplysningstidens h. hade Sverige i
Lager-b r i n g s för sin tid ypperliga sv. historia. —
Jämsides med denna riktning inom h. löpte
sedan 1600-talets senare del den begynnande
strängt vetenskapliga historieforskning, som
representeras av t.ex. M a b i 11 o n; den
till-bakasatte alla estetiska el. tendentiösa hänsyn
för forskningens noggrannhet. — Med
romantikens genombrott vid 1800-talet började ett i
flera avseenden rikt liv incm h. Djupare
in
— 53 —
— 54 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
