HISTORIESKRIVNING riemåleriet genom 1800-talets historicism och romantik, och det fick anseende som det eg. ”stora” måleriet. Realismen och impressionismen vände sig med styrka däremot och förkastade ofta i den verkliga konstens namn hela historiemåleriet. E.W. Historieskrivning, historiskt skriftställarskap. Upptecknandet av den gångna tidens händelser i praktiskt belärande el. förhärligande syfte är känt redan från de äldsta kulturer, som haft skriftspråk. De modernare historieteoretikerna ha på olika sätt sökt systematiskt-historiskt indela h. i olika grupper. Så skiljer Bernheim mellan berättande (refererande), undervisande (pragmatisk) och genetisk h. med olika underavd. och vill göra gällande, att dessa olika arter även historiskt följt på varandra. Det är naturligt, att en sådan indelning blir starkt generaliserande. — Den egyptiska h. och h. i Mesopotamiens världsriken hade strängt officiell prägel och tjänade till stor del att förhärliga regenten; samtidigt kunde den också ha praktiskt syfte. Hos den grekiska h:s första stora företrädare, Herodotos, kan man redan iakttaga den kombination av historiska och konstnärliga strävanden, som i stor utsträckning utmärker antikens h. Thu-k y d i d e s, Greklands störste historiker, gav en framställning av det peloponnesiska krigets tid — hans egen tid —, vilken alltid skall räknas som ett av de märkligaste verken i sin art. De följ, seklernas grekiska h. visar prov på många riktningar, såväl rent skönlitterära som klart vetenskapligt anlagda. — På romersk botten utvecklades särsk. annalistiken, en strängt kronologiskt ordnad form av h., till vilken man i allm. höll sig, även sedan de konstnärliga kraven trätt fram. Från Grekland tog den romerska h. i arv det starka hänsynstagandet till konstnärligheten i framställningen. Med denna visste t.ex. C æ s a r och Sallustius att förena politiska, stundom skickligt förklädda syften, L i v i u s ett anslående fosterländskt patos och Roms ypperste historieskrivare, T a c i t u s (även som konstnär en av den romerska kulturens främste), framställningen av en säregen moralisk-politisk åskådning. — Ännu länge efter det romerska väldets fall skrevos i folkvandringsstaterna historiska verk i enlighet med den antika traditionen; bland dem kunna nämnas Gregorius’ av T o u r s krönika om frankerna och J orda n e s’ om östgoterna. — De spec. former av h., som den medeltida kulturen utvecklade, ha ofta uppbygglig el. politiskt-agitatorisk syftning, men äro stundom rena kronologiska registreringar av märkliga händelser (se Ann a-1 e r), tillkomna i kloster el. kanslier. Dock fanns under hela medeltiden även en direkt till den antika traditionen anknytande, konstnärligt anlagd h., vars oss mest närstående representant var dansken S a x o. En annan för medeltiden utmärkande form av h., som på annat sätt tillfredsställde konstnärliga krav, var rimkrönikan, vilken lånat sin form från det medeltida eposet. Som ex. på högtstående krönikeartad h. från medeltiden, författad på prosa, kan nämnas Froissarts verk. — Mot slutet av medeltiden trädde efterbildningen av den antika, konstnärligt inriktade h. starkt i förgrunden i sammanhang med det livliga intresset för antikens kultur från 1300-talet. Talrika historiska arbeten, med särsk. Livius som förebild och i regel skrivna på latin, uppstodo i Europas olika länder. Dock finnas även från samma tid verk, vilka lägga huvudvikten vid det undervisande, praktiskt nyttiga; den förnämste representanten för denna riktning är fransmannen Commines. — Utvecklingen under nyare tiden fortgick att börja med efter dessa linjer, med huvudvikten lagd vid den avrundade framställningen; ett panegyriskt el. politiskt-agitatoriskt syfte förmäldes nu liksom tidigare ofta därmed. Av stor vikt var särsk. odlandet av en nationellt betonad, efter renässansens stilideal tillskuren h., som från Italien spridde sig över Europa. Bland historieskrivarna av dessa riktningar kunna nämnas i Italien Lionardo Brun i, Guicci-a r d i n i och den starkt politiskt-teoretiskt inriktade Machiavelli, i Norden de på olika sätt från renässansen inspirerade Johannes Magnus och Johannes Messenius. — Nya riktningar framträdde emellertid efter hand. Särsk. medförde 1700-talets allmänna kulturinriktning betydelsefulla konsekvenser för h. Stor betydelse för h:s utvidgning åt nya områden fingo särsk. Voltaires verk (särsk. hans för kulturhistorien banbrytande ”Siècle de Louis XIV”) och Montesquieus poh-tiskt-historiska teorier. Till 1700-talets mest betydande verk inom h. bör vidare engelsmannen G i b b o n s stora arbete ”History of the decline and fall of the Roman empire”, tidstypiskt särsk. genom sin mot kyrkan kritiska inställning. En märklig exponent för upplysningstidens h. hade Sverige i Lager-b r i n g s för sin tid ypperliga sv. historia. — Jämsides med denna riktning inom h. löpte sedan 1600-talets senare del den begynnande strängt vetenskapliga historieforskning, som representeras av t.ex. M a b i 11 o n; den till-bakasatte alla estetiska el. tendentiösa hänsyn för forskningens noggrannhet. — Med romantikens genombrott vid 1800-talet började ett i flera avseenden rikt liv incm h. Djupare in — 53 — — 54 —