HISTORIETT trängande i de skildrade tidernas och ländernas egenart samt strävan efter stora, ledande synpunkter prägla till en viss grad 1800-talets h.; jämsides härmed framträder med allt större styrka kravet på en fast, vetenskaplig, på filo-logiens arbetssätt grundad metod; dess första företrädare äro N i e b u h r och Ranke. Bland 1800-talets mera betydande historieskrivare, hos vilka dessa olika tendenser framträda i olika blandning, efter hand tillsatta med nya politiska och teoretiska drag, kunna utom de nämnda framhållas tyskarna Giesebrecht, Sybel, Mommsen och Treitschke, fransmännen Guizot, Fustel de C o u-långes och T a i n e samt engelsmannen Macaulay. Av stort intresse under 1800-talet är även den växelverkan mellan h. och historisk dikt, vilken alltsedan Walter Scotts skapande av den historiska romanen är märkbar. Av sv. verk, typiska för det tidigare 1800-talets romantiska historieteori, märkas framförallt G e i j e r s. — Det är icke här möjligt att redogöra för de många skolor och riktningar, som förekommit inom 1800-talets h. Emellertid ha från den nämnda, från Ranke utgående historiska forskningsriktningen såväl som från senare, ekonomiskt och socialt betonade skolor framställts krav på en bestämd boskillnad mellan det traditionella, estetiska momentet i h., varigenom denna till hälften hade karaktären av en konstgren, och den strängt vetenskapliga historieforskningen. Moderna historieteoretiker (E r s 1 e v) ha sökt bringa ordning i begreppen genom att skilja mellan historieforskning och h. ss. två skilda ting, ett försök, som dock knappast är lyckligt. Emellertid betecknar man numera med h. huvudsaki. den traditionella, mer el. mindre starkt litterärt inriktade form, vars viktigaste utvecklingsskeden och förf.-namn ovan angivits. — Litt: Kr. Erslev, ”H.” (1911); E. Fue-ter, ”Geschichte der neueren Historiographie” (1911); G. P. Gooch, ”History and historians in the 19:th century” (1913). I.A. Historie'tt, kort berättelse, anekdot. Histori'k, kortare historisk översikt el. framställning. Histo'riker, person, som ägnar sig åt el. forskar i historia; historieskrivare. Historiogra'f, historieskrivare. Historiografi', historieskrivning, hävdateckning; stundom även: den historiska vetenskapens historia. Historiska föreningar, sammanslutningar av den historiska vetenskapens utövare och vänner med syfte att föra den historiska vetenskapen framåt. H.f. finnas i alla kulturländer. De söka fylla sitt mål i främsta rummet ge nom publiceringsverksamhet; ofta utge de historiska tidskr. (se d.o.). H.f:s betydelse för utvecklingen av den historiska vetenskapen har på gr. härav varit enorm. De kunna ägna sitt intresse åt historien i hela dess utsträckning el. — vanl. — åt geografiskt el. kronologiskt begränsade delar därav. Av svenska h.f. ägna sig de vid Uppsala och Lunds univ. samt den 1880 stiftade Svenska h.f. åt alla grenar av historisk forskning, mest dock åt sv. historia; sistn. förening utger sedan 1881 ”Historisk tidskrift”. Karolinska förbundet åter ägnar sig endast åt ett visst avsnitt av sv. historia — den senare storhetstiden. Flera olika föreningar ägna sig åt studiet av olika landskaps el. bygders historia och fornminnen (jfr Fornminnesföreningar); mest betydande ur vetenskaplig synpunkt är av landskapsföreningarna Skånska landskapens historiska och arkeologiska förening, stiftad 1865. B. Historiska föreningen, Svenska, bildades på möte i Stockholm 1880 och har sedan 1881 förnämligast verkat genom utgivning av ”Historisk tidskr.”. B. Historiska kongresser av internationell omfattning ha hållits sedan 1800-talets sista år, senast 1928 i Oslo. Nästa är avsedd att hållas i Warszawa 1933. Den första nordiska h.k. hölls 1905 i Lund, nästa ägde rum först 1920; senast samlades en dylik i Helsingfors 1931. B. Historiska skolan kallas 1) (mera allmänt) den forskargeneration, som under 1800-talets första kvartsekel utvecklade de historiska vetenskapernas principer och metoder under kritik av upplysningens schemata och den hegel-ska filosofiens ”konstruktiva” och ”deduk-tiva” tänkesätt. Den företräddes främst av B. G. Niebuhr, A. Böckh och J. Grimm; 2) spec. inom rättsvetenskapen den av C. F. Eichhorn, F. C. v. Savigny och G. F. Puchta grundade riktning, som förkastar naturrätteu (se d.o.) och lägger vikt vid rättens utveckling ur ”folkanden”, sedvanerätten och rättskipningen. — Bland svenskar räknas främst H. Järta och E. G. Geijer (före avfallet) till h.s. E.Å-n. Historiska tidskrifter, periodiska publikationer, oftast huvudsaki. avsedda för offentliggörande av smärre historiska avh., ha under loppet av 1800-talet börjat utg vas i de flesta kulturländer, i många fall av historiska föreningar. — I Sverige utgjorde det 1875—80 av C. Silfverstolpe utg. ”Historiskt bibliotek” en förelöpare till ”Historisk tidskrift” (se d.o.). En tidskr. med allmänt nordiskt innehåll är ”Scandia, tidskr. för hist. forskning” (utg. sedan 1928 i Lund av L. Weibull). ”Karolinska förbundets årsbok” (sedan 1911) behandlar det — 55 — — 56 —