Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historieskrivning - Historiett - Historik - Historiker - Historiograf - Historiografi - Historiska föreningar - Historiska föreningen, Svenska - Historiska kongresser - Historiska skolan - Historiska tidskrifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HISTORIETT
trängande i de skildrade tidernas och
ländernas egenart samt strävan efter stora, ledande
synpunkter prägla till en viss grad 1800-talets
h.; jämsides härmed framträder med allt större
styrka kravet på en fast, vetenskaplig, på
filo-logiens arbetssätt grundad metod; dess första
företrädare äro N i e b u h r och Ranke.
Bland 1800-talets mera betydande
historieskrivare, hos vilka dessa olika tendenser framträda
i olika blandning, efter hand tillsatta med nya
politiska och teoretiska drag, kunna utom de
nämnda framhållas tyskarna Giesebrecht,
Sybel, Mommsen och Treitschke,
fransmännen Guizot, Fustel de C o
u-långes och T a i n e samt engelsmannen
Macaulay. Av stort intresse under
1800-talet är även den växelverkan mellan h. och
historisk dikt, vilken alltsedan Walter Scotts
skapande av den historiska romanen är
märkbar. Av sv. verk, typiska för det tidigare
1800-talets romantiska historieteori, märkas
framförallt G e i j e r s. — Det är icke här möjligt
att redogöra för de många skolor och
riktningar, som förekommit inom 1800-talets h.
Emellertid ha från den nämnda, från Ranke
utgående historiska forskningsriktningen såväl
som från senare, ekonomiskt och socialt
betonade skolor framställts krav på en bestämd
boskillnad mellan det traditionella, estetiska
momentet i h., varigenom denna till hälften
hade karaktären av en konstgren, och den
strängt vetenskapliga historieforskningen.
Moderna historieteoretiker (E r s 1 e v) ha sökt
bringa ordning i begreppen genom att skilja
mellan historieforskning och h. ss. två skilda
ting, ett försök, som dock knappast är
lyckligt. Emellertid betecknar man numera med
h. huvudsaki. den traditionella, mer el. mindre
starkt litterärt inriktade form, vars viktigaste
utvecklingsskeden och förf.-namn ovan
angivits. — Litt: Kr. Erslev, ”H.” (1911); E.
Fue-ter, ”Geschichte der neueren Historiographie”
(1911); G. P. Gooch, ”History and historians
in the 19:th century” (1913). I.A.
Historie’tt, kort berättelse, anekdot.
Histori’k, kortare historisk översikt el.
framställning.
Histo’riker, person, som ägnar sig åt el.
forskar i historia; historieskrivare.
Historiogra’f, historieskrivare.
Historiografi’, historieskrivning,
hävdateckning; stundom även: den historiska
vetenskapens historia.
Historiska föreningar, sammanslutningar av
den historiska vetenskapens utövare och
vänner med syfte att föra den historiska
vetenskapen framåt. H.f. finnas i alla kulturländer.
De söka fylla sitt mål i främsta rummet
ge
nom publiceringsverksamhet; ofta utge de
historiska tidskr. (se d.o.). H.f:s betydelse för
utvecklingen av den historiska vetenskapen
har på gr. härav varit enorm. De kunna ägna
sitt intresse åt historien i hela dess
utsträckning el. — vanl. — åt geografiskt el.
kronologiskt begränsade delar därav. Av svenska h.f.
ägna sig de vid Uppsala och Lunds univ. samt
den 1880 stiftade Svenska h.f. åt alla grenar av
historisk forskning, mest dock åt sv. historia;
sistn. förening utger sedan 1881 ”Historisk
tidskrift”. Karolinska förbundet åter ägnar sig
endast åt ett visst avsnitt av sv. historia — den
senare storhetstiden. Flera olika föreningar ägna
sig åt studiet av olika landskaps el. bygders
historia och fornminnen (jfr
Fornminnesföreningar); mest betydande ur
vetenskaplig synpunkt är av landskapsföreningarna
Skånska landskapens historiska och
arkeologiska förening, stiftad 1865. B.
Historiska föreningen, Svenska, bildades
på möte i Stockholm 1880 och har sedan 1881
förnämligast verkat genom utgivning av
”Historisk tidskr.”. B.
Historiska kongresser av internationell
omfattning ha hållits sedan 1800-talets sista år,
senast 1928 i Oslo. Nästa är avsedd att hållas
i Warszawa 1933. Den första nordiska h.k.
hölls 1905 i Lund, nästa ägde rum först 1920;
senast samlades en dylik i Helsingfors 1931. B.
Historiska skolan kallas 1) (mera allmänt)
den forskargeneration, som under 1800-talets
första kvartsekel utvecklade de historiska
vetenskapernas principer och metoder under
kritik av upplysningens schemata och den
hegel-ska filosofiens ”konstruktiva” och
”deduk-tiva” tänkesätt. Den företräddes främst av
B. G. Niebuhr, A. Böckh och J. Grimm; 2) spec.
inom rättsvetenskapen den av C. F.
Eichhorn, F. C. v. Savigny och G. F. Puchta
grundade riktning, som förkastar naturrätteu
(se d.o.) och lägger vikt vid rättens utveckling
ur ”folkanden”, sedvanerätten och
rättskipningen. — Bland svenskar räknas främst H. Järta
och E. G. Geijer (före avfallet) till h.s. E.Å-n.
Historiska tidskrifter, periodiska
publikationer, oftast huvudsaki. avsedda för
offentliggörande av smärre historiska avh., ha under
loppet av 1800-talet börjat utg vas i de flesta
kulturländer, i många fall av historiska
föreningar. — I Sverige utgjorde det 1875—80
av C. Silfverstolpe utg. ”Historiskt bibliotek”
en förelöpare till ”Historisk tidskrift” (se d.o.).
En tidskr. med allmänt nordiskt innehåll är
”Scandia, tidskr. för hist. forskning” (utg.
sedan 1928 i Lund av L. Weibull). ”Karolinska
förbundets årsbok” (sedan 1911) behandlar det
— 55 —
— 56 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
