HIVA chi (se d.o.) i n.v. Kansu sitt välde västerut, och under hela Han-epoken tävlade h. med Kina om hegemonien över Centralasien. Under l:a årh. e.Kr. var h:s roll i Mongoliet utspelad, men stora kontingenter hade underkastat sig kineserna och koloniserat de nordligaste delarna av nuv. Chi-li, Shan-si och Shen-si. Härifrån erövrade de i början av 300 talet e.Kr. hela Nordkina ned till Yang-tsi och grundläde ett välde, som 352 bröts av tungusiska erövra-re. I Nordkinas befolkning finns säkerligen ett starkt inslag av hunnerblod. B.K. Hiva, föråldrad benämning för hemtagning medelst spel av ankartåg m.m. (se Vinda). Hizen, japansk prov, på västkusten av Kyu-shu, liksom Higo ett tidigt fält för kristen propaganda på 1500-talet. B.K. Hiärne, adlig ätt, se H j ä r n e. Hjalmar den hugfulle, svensk sago-hjälte, vars öden skildras i Hervararsagan |se d.o.). H. kämpade med den norske vikingen Orvar Odd (se denne) och slöt därefter fost-brödralag med denne. Under sitt och Orvar Odds uppehåll i Uppsala hos konung Yngve i Uppsala blev han förälskad i dennes dotter Ingeborg och vann hennes genkärlek. Som rival uppträdde Angantyr, en av de tolv Arn-grimssönerna, och H. utmanades av denne till holmgång. Striden utkämpades på Samsö Angantyr stupade, och H. sårades dödligt. Lutad mot en tuva, kvad han då en av varm känsla buren sång, som Orvar Odd skulle föra hem till Sverige. Han skildrar där sina levnadsöden och beder sin fosterbror draga guldringen av hans hand och giva den åt Ingeborg. Vid mottagandet av denna dignade hon död ned. De båda älskande lades i samma gravhög. E.H. Hjalmarsson, Harald Ossian, militär (1868 ■—1919), underlöjtnant vid N. skånska inf.-reg. 1889, major 1913, överstelöjtnant vid Värmlands reg. 1916, vid Upplands reg. 1917, avsked 1918. H. tog 1911 avsked från lön för att ss. chefinstruktör för det persiska regerings-gendarmeriet träda i detta lands tjänst och innehade denna befattning till 1915, varunder han be fordrades till general. Efter avskedet 1918 deltog H. med utmärkelse i Finlands frihetskrig (se d.o.), befordrades till generalmajor i finska armén och var från mitten av april till krigets slut chef för ”Svenska brigaden”. 1919 återinträdde han i sv. tjänst ss. överstelöjtnant vid Norrbottens reg. och transporterades s.å. till Vaxholms grenadjärreg. H. har utg. ”Mina krigsminnen från Finland” (1919). E.Bz. Hjaltland, fornvästnordiskt namn på Shetlandsöarna. Shet- i detta namn har utvecklats ur Hjalt-, E.H. Hjartdal, hd i Telemark fylke, s. Norge, s. om Rjukan och v. om Notodden; 854,26 kvkm.; 2,038 inv. (1930). S. Hjelm, Peter Jakob, kemist och mineralog (1746—1813), lärjunge till Torbern Bergman, inträdde i Bergskollegium och blev 1792 myntguardien och föreståndare för dess kemiska laboratorium. Många avh. i kemi och mineralogi föreligga från hans hand. K.A.G. Hjelm, Karl Jakob, målare (1771—1827), från 1805 ”kostymritare” och dekoratör vid Kungl. teatern. Elev till J. L. Desprez, upp tog han dennes stil ej blott i operadekorationer utan också i stora romantiska kompositioner i akvarell. H. är representerad i Kungl. slottets samlingar och Drottningholms teatermuseum. F.H. Hjelm, Fanny Elisabeth Wilhelmina, miniatyrmålarinna (f. 6/n 1858), studerade vid Konsthögsk. 1877-—84, har utfört en mängd miniatyrporträtt på elfenben av kända svenskar, bl.a. ett flertal av kungl. huset^ medl. Stor teknisk skicklighet utmärker hennes konst. F.H. Hjelme, hd i Hordaland fylke, Norge, omfattar en del öar n.v. om Bergen; 18,33 kvkm.; 1,017 inv. (1930). S. Hjelmeland, hd i Rogaland fylke, s.v. Norge, kring Jösenfjord, n.ö. om Stavanger; 535,oe kvkm.; 1,832 inv. (1930). S. Hjelmfelt, S. G., krigare, se Helmf el t. Hjelmkollen, fort i Norge strax ö. om färj-stället vid Svinesund; anlades i början av 1900-talet o. utgjorde h. flygeln av gränsbefästningarna mot Sverige; numera desarmerat enl. Karlstadskonventionen 1905. A.W.G. Hjelmqvist. 1) Anders Theo do r H., språkforskare, skolman (f. ll/4 1866), fil. d:r i Lund 1892 och docent i fornnordisk litteratur, senare i nordiska språk 1891—1919, lektor vid Lunds högre allm. lärov. 1904, prof:s titel 1920. H:s första avh. var ägnad ”Naturskildringarna i den norröna diktningen” (1891). Sedermera har H., som under en följd av år tillhörde Sv. akad:s ordboksredaktion, i främsta rummet inriktat sig på sv. ordhistoria. Till detta område höra de värdefulla arbetena — 63 — — 64 —