HJO-STENSTORPS JÄRNVÄG verklighetssinne, mellan manligt och kvinnligt gemyt, mellan själslivets medvetna och omedvetna element. H:s förnämsta arbeten äro ”To Verdener” (1905), ”Hans Raa-skov” (1906), ”Grön Ungdom og graa Sjæle” (1911), ”Foraarsskyer” (1912), ”Tvelys” (1917), ”Spotske Jomfruer” (1918), ”Faust” (1921), ”Hans Heilums Nat” (1924). Om hans intresse för språkliga frågor vittna ”Fra Ordenes Samfund” (1918) och ”Sprogets Luner” (1927). — Litt.: O. Friis & F. Johansen, ”K. H.” (1924). P.R-w. Hjo—Stenstorps järnväg med linjen Svens-b r o—T i d a h o l m äges av H.-S.-järnvägs-a.-b.; 0,88i m. spårvidd; längd resp. 39 och 15 km. Svensbro är föreningsstation för de bägge linjerna och Stenstorp föreningsstation med V. stambanan. Fr.E. Hjul, massiv el. genombruten cirkulär skiva, vridbar kring en mot densamma vinkelrät axél. H. användes till utjämning av rotationsrörelse, sväng-h., till kraftöverföring, ss. kugg-h., remskivor, friktions-h. (se d.o.), och till fordon. I sistn. användning gå h. ant. fritt på en fast axel el. äro fastsatta på axeln, som då roterar i lager. Ex. på förra slaget är vanliga vagns-h. och fram-h. på en bil, på senare slaget järn-vägs-h. och bak-h. på en bil. Ett vagns-h. består av en centrumdel, hjulnav, som är förenat med hjulringen medelst ekrar. Na-vet göres av järn el. trä, i senare fallet förstärkt med påkrympta järnringar och försatt med en inpressad gjutjärnbussning, hjulbössa. I en del fall inbyggas rull- el. kullager i navet. Vanligt trä-h. har h.-ringen sammansatt av flera delar, h j u 11 ö t a r, och är försett med en påkrympt hjulskena av järn. Om automobil-h. se A u t o m o b i 1, sp. 864. Jfr Fä Ig. v.S. H. använt på fordon, ss. vagn och skott kärra, är en uppfinning, som tillhör Gamla världens högre kulturer. Naturfolken ha ej känt det och i allm. heller icke tillägnat sig det. I Amerika var h. okänt före kontinentens upptäckt och upptogs icke av indianerna efter spanjorernas erövring, vilket emellertid också kan ha berott därpå, att de senare i Nya världen icke använde av hästar dragna fordon. Hästen övertogs däremot av åtskilliga indianska kulturer. Medan h. i Gamla världen ofta tjänat som sol- och månsymbol, kom symbolen hos indianerna att utgöras av t.ex. ett rundat föremål, som kunde rulla, en dödskalle el. dyl. Ej heller krukmakare-h. el. drejski-van är en primitiv uppfinning (se K e r a m i k). G.B-r. Hjularöd, gods i Harlösa s:n, Malmöhus län, 19 km. s.o. om Eslöv; areal 452,5 har; taxe ringsvärde 491,200 kr. Slottet byggdes 1894— 97 i tegel i medeltida borgstil med mittorn. H. är känt sedan 1300-talet. 1720—1805 tillhörde H. ätten v. Dellwig; 1823—1916 ätten Toll. Nuv. ägare är godsägare A. Bergengren. Th.P. Hjulbas, avståndet mellan fram- och bakaxel på ett fordon. Ju kortare h. är, desto lättare kan fordonet svänga i kurvor; ju längre h. är, desto mindre förmedlas vägbanans ojämnheter till mitten av fordonet. v.S. Hjulbenthet, genu varum, deformitet av benen, så att knäna stå abnormt långt från varandra. De böjningar, som orsaka deformi-teten, sitta i allm. ej i själva knäleden utan på nedre delen av lår- el. övre delen av skenbenen och uppkomma under de första levnadsåren på gr. av rakitis (se d.o.). H. avtager spontant el. försvinner fullständigt inom de 10 första levnadsåren. P.M.S. Hjulbredd, bredd på hjulringar på arbetsåkdon, vilka brukas på allmän väg; får icke understiga visst, av länsstyrelsen fastställt mått. Jfr Hjultryck. v.S. Hjulbälte användes vid vissa tunga art.-pjäser för att vid skjutning och transport minska hjulens nedsjunkning i mjuk mark. H. består av ett kring hjulet lagt band av plåtskor, ledande förbundna med varandra och med plåt-skodda plattor. Hjultrycket fördelas på 2 å 3 plattor, varigenom tryckytan blir mångfaldigt större (och specifika trycket mindre), än då hjulet vilar direkt på marken. I Sverige användas h. dels vid äldre pjäser i stelt hjul-lavettage, t.ex. 12 cm. kanon m/85, 1915 försedd med h. och svansplatta för möjliggörande av skjutning utan bäddning (se d.o.), dels vid nyare pjäser med eldrörsrekyl, t.ex. 21 cm. hau-bits m/17. Drivbanden (krypkedjorna) på bandtraktorer ha delvis samma uppgift som h. Jfr bild av ”Tjocka Bertha” vid Artilleri. R.Sbg. Hjulbössa, se H j u 1. Hjuldjur, virveldjur, klass Rotato'ria av maskarna, äro små, sällan mer än 1—2 mm. långa former, som utmärkas av en kort, ofta och då endast med yttre leder försedd kropp, vars bakre del i regel är utdragen i en smal, fotlik bildning, försedd med kittkörtlar, som mynna på 2 i fotens spets sittande utskott, vilka tjänstgöra som häftorgan. Framändan bär en som hjulorgan betecknad, än enkel, än flikig flimmerapparat, med vilken h. simma omkr. och införa näring till munnen, belägen i framändan, oftast förskjuten åt buksidan. Svalget bildar en av flera kitinstycken bestående tugg-mage, som nästan alltid är i rörelse; analöppningen ligger dorsalt vid fotens rot och mynnar i en kloak jämte äggledaren och gången från de enkla exkretionsorganen, som likna — 79 — — 80 —