Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJÄRNA
kärnor i den förlängda märgen. I början är
lilla h. hos de lägsta djuren övervägande
ves-tibulärt innerverad. Småningom dragas in i
den även impulser från kroppssensibiliteten
genom långa från ryggmärgen uppstigande ba-
5
Schematisk framställning av lilla hjärnans
fylogenetiska utveckling. 1 ödla, 2 alligator, 3
fågel, 4 däggdjur, 5 människa. Vertikal
streck-ning: lobus anterior, horisontal streckning:
lobus posterior, vitt område: lobus medius.
Lillhjärnorna äro tänkta som utbredda i ett
plan. Li Lingula, Lc Lobus centralis, C
Cul-men, D Declive, T Tuber vermis, Py Pyramis,
U Uvula. N Nodulus, Lob. quadr. Lobus
qua-drangularis, L. s. s. Lobus semilunaris
supc-rior, L. s. i. Lobus semilunaris inferior, L. gr.
Lobus gracilis, L. b. Lobus biventer, T-a
Ton-silla, Pfl Paraflocculus, Fl Flocculus.
nor och från stora h. via h.-stammen,
pe-dunklarna och pons. På detta sätt inströmma
impulser i lilla h. från olika kroppsområden.
Lilla h:s bark är hos alla djur byggd på
samma sätt. Även hos människan äro olika
områden av lillhjärnsbarken byggda på samma sätt
och förete märkligt nog icke ss.
storhjärns-barken någon histologisk fältdifferentiering.
Denna enhetliga byggnad hos alla djur låter
förmoda, att lilla h. har en funktion av enkelt
fundamentalt slag. Man vet numera, att den
reglerar tonusförhållandena i kroppens
muskler, vilket är nödvändigt för att de olika
delarna av organismens hävstångsapparat skola
fungera som dynamisk enhet. Varje rörelse i
någon del av kroppen betyder en förskjutning
av kroppens tyngdpunkt och fordrar för
bevarandet av jämvikten omställning av
spänningsförhållanden i andra muskelområden. Detta
sker å flera ställen i nervsystemet, i förlängda
märgens centra, särsk. i vestibulärkärnorna,
men den finare tonusregleringen äger rum i
lilla h. Skador på detta organ framkalla
rubbning av rörelserna, som mista sin precision,
bli ryckiga och slängiga (1 i 11 h j ä r n
s-ataxi). I svåra fall kan patienten icke gå
el. ens hålla den för ståendet nödiga
balansen utan faller redlöst omkull. — Hjärnans
viktigaste bansystem äro i allm. korsade, så att
banorna från den högra halvan gå över på vänstra
sidan och innervera vänstra kroppshalvan. Man
känner icke den egentliga anledningen till
denna anordning, som torde innebära
förbättrade betingelser för det funktionella samarbetet
mellan de båda kroppshalvorna. På gr. av
detta förlopp bli även bortfallssymtomen
(förlamningarna) efter skador på hjärnan
korsade. Detta gäller icke skador på lilla h., vilka
ge samsidiga bortfallssymtom.
De fulländade psykiska funktioner, som
medfört människans supremati över övriga
varelser, betingas framförallt av den starka
utvecklingen av h. och särsk. av h.-barken.
Man anser, att människoblivandet
utveck-lingshistoriskt sett är knutet framförallt till
utvecklingen av handen samt av det
ste-reognostiska seendet, som uppkommer
genom att ögonen framflyttas och bli
fram-åtriktade i motsättning till djurens, som äro
riktade åt sidorna (utom hos aporna). Det
stereognostiska seendet möjliggör en
uppfattning av den tredje dimensionen. Detta
djupseende är otvivelaktigt ett nödvändigt
villkor även för uppfattningen av
tillvarons djup i överförd mening. Människan har
icke den absolut största h. Elefanten och
valfisken ha betydligt större. Men människan
har i förhållande till sin kropp och särsk. i
förhållande till ryggmärgen den största och
tyngsta av alla h. Hjärnvikten varierar
avsevärt hos olika människor. Den är i allm.
lägst hos primitiva folkraser. För
austral-negrerna uppgives den vara 1,185 gr., för
negrer 1,244, för kineser 1,332 och för kaukasier
1,335. Kulturfolken ha i allmänhet de tyngsta
h. Man har funnit, att skallkapaciteten hos
de gamla egypterna understiger de moderna
kulturfolkens. Neanderthalmänniskan hade
be
— 107 —
— 108 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
