HJÄRNA kärnor i den förlängda märgen. I början är lilla h. hos de lägsta djuren övervägande ves-tibulärt innerverad. Småningom dragas in i den även impulser från kroppssensibiliteten genom långa från ryggmärgen uppstigande ba- 5 Schematisk framställning av lilla hjärnans fylogenetiska utveckling. 1 ödla, 2 alligator, 3 fågel, 4 däggdjur, 5 människa. Vertikal streck-ning: lobus anterior, horisontal streckning: lobus posterior, vitt område: lobus medius. Lillhjärnorna äro tänkta som utbredda i ett plan. Li Lingula, Lc Lobus centralis, C Cul-men, D Declive, T Tuber vermis, Py Pyramis, U Uvula. N Nodulus, Lob. quadr. Lobus qua-drangularis, L. s. s. Lobus semilunaris supc-rior, L. s. i. Lobus semilunaris inferior, L. gr. Lobus gracilis, L. b. Lobus biventer, T-a Ton-silla, Pfl Paraflocculus, Fl Flocculus. nor och från stora h. via h.-stammen, pe-dunklarna och pons. På detta sätt inströmma impulser i lilla h. från olika kroppsområden. Lilla h:s bark är hos alla djur byggd på samma sätt. Även hos människan äro olika områden av lillhjärnsbarken byggda på samma sätt och förete märkligt nog icke ss. storhjärns-barken någon histologisk fältdifferentiering. Denna enhetliga byggnad hos alla djur låter förmoda, att lilla h. har en funktion av enkelt fundamentalt slag. Man vet numera, att den reglerar tonusförhållandena i kroppens muskler, vilket är nödvändigt för att de olika delarna av organismens hävstångsapparat skola fungera som dynamisk enhet. Varje rörelse i någon del av kroppen betyder en förskjutning av kroppens tyngdpunkt och fordrar för bevarandet av jämvikten omställning av spänningsförhållanden i andra muskelområden. Detta sker å flera ställen i nervsystemet, i förlängda märgens centra, särsk. i vestibulärkärnorna, men den finare tonusregleringen äger rum i lilla h. Skador på detta organ framkalla rubbning av rörelserna, som mista sin precision, bli ryckiga och slängiga (1 i 11 h j ä r n s-ataxi). I svåra fall kan patienten icke gå el. ens hålla den för ståendet nödiga balansen utan faller redlöst omkull. — Hjärnans viktigaste bansystem äro i allm. korsade, så att banorna från den högra halvan gå över på vänstra sidan och innervera vänstra kroppshalvan. Man känner icke den egentliga anledningen till denna anordning, som torde innebära förbättrade betingelser för det funktionella samarbetet mellan de båda kroppshalvorna. På gr. av detta förlopp bli även bortfallssymtomen (förlamningarna) efter skador på hjärnan korsade. Detta gäller icke skador på lilla h., vilka ge samsidiga bortfallssymtom. De fulländade psykiska funktioner, som medfört människans supremati över övriga varelser, betingas framförallt av den starka utvecklingen av h. och särsk. av h.-barken. Man anser, att människoblivandet utveck-lingshistoriskt sett är knutet framförallt till utvecklingen av handen samt av det ste-reognostiska seendet, som uppkommer genom att ögonen framflyttas och bli fram-åtriktade i motsättning till djurens, som äro riktade åt sidorna (utom hos aporna). Det stereognostiska seendet möjliggör en uppfattning av den tredje dimensionen. Detta djupseende är otvivelaktigt ett nödvändigt villkor även för uppfattningen av tillvarons djup i överförd mening. Människan har icke den absolut största h. Elefanten och valfisken ha betydligt större. Men människan har i förhållande till sin kropp och särsk. i förhållande till ryggmärgen den största och tyngsta av alla h. Hjärnvikten varierar avsevärt hos olika människor. Den är i allm. lägst hos primitiva folkraser. För austral-negrerna uppgives den vara 1,185 gr., för negrer 1,244, för kineser 1,332 och för kaukasier 1,335. Kulturfolken ha i allmänhet de tyngsta h. Man har funnit, att skallkapaciteten hos de gamla egypterna understiger de moderna kulturfolkens. Neanderthalmänniskan hade be — 107 — — 108 —