Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärna - Hjärnabscess - Hjärnanemi - Hjärnarp - Hjärnbark - Hjärnbihang
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJÄRNBIHANG
tydligt mindre h. än den moderna människan.
Särsk. visa dess pannlober en svag
utveckling. Som medelvikt för den vuxne europeiske
mannen har man angivit 1,375 gr., för den
vuxna kvinnan 1,245 gr. H:s vikt når sitt
maximum omkr. 20-års-åldern, håller sig
därefter stationär till uppemot 45-års-åldern,
varefter den åter börjar avtaga. Storvuxna
människor ha större h. än småväxta. Av h:s vikt
kunna icke dragas några direkta slutledningar
om intelligensgraden. Man har underkastat h.
från intellektuellt framstående människor en
ingående undersökning. I allm. har
mänsklighetens intellektuella elit stora h.: Turgenevs
h.-vikt uppgives ha varit 2,012 gr., Byrons 1,807,
Kants 1,600, Schillers 1,580, Gauss 1,492,
Mommsens 1,425 etc. Ä andra sidan finnas
idiothjärnor, som vägt över 2,000 gr. De
människor, vilkas h.-vikt understiger en viss undre
gräns, ha icke normalt utvecklade
själsför-mögenheter (idioter). H:s prestationer bero
icke i sista hand på dess storlek utan på den
fysikalisk-kemiska beskaffenheten i dess finare
strukturer, vilka faktorer icke låta sig påvisas
vid den anatomiska undersökningen. Vi veta
ingenting med bestämdhet om huruvida h.
ytterligare utvecklats hos människosläktet
under historisk tid. Sannolikt torde detta ha
varit fallet. Teoretiskt sett finnas obegränsade
möjligheter för en vidare utveckling, särsk. av
h.-barken. Så kan t.ex. omfånget av de högre
associationscentra utökas genom ytterligare
välvning av hemisfärens konvexa yta. S.I-r.
Hjärnabsce’ss, avgränsad varig
nedsmält-ning av hjärnans vävnader, kan uppstå i
samband med svåra skador mot huvudet med brott
på skallen, skottskador etc., ant. omedelbart
efter skadan el. ofta längre el. kortare tid efter
densamma. Vanlig smygande anledning till
h. äro variga inflammatoriska processer i
mel-lanörat el. näsans bihålor, om de tränga
igenom benet in till hjärnan. På blodvägarna
kunna varbakterier spridas till hjärnan från
variga processer i lungorna, från t.ex.
varbildning i lungsäcken, varig luftrörskatarr,
lung-gangrän men även vid blodförgiftning, ros
(erysipelas) el. från vilken varig process i
kroppen som helst (appendiciter etc.). H. ge
ofta samma symtom som hjärntumör (se d.o.),
huvudvärk, slöhet, kräkningar, omtöckning,
epilepsi, förlamningar. Ofta saknas feber.
Karakteristiskt är, att förloppet är växlande, i
det att symtomen för en tid kunna gå tillbaka.
H. leder till döden, om den icke tömmes genom
operativt ingrepp. Operationen är alltid
vansklig. Framgången av densamma beror på om
stället för h. exakt kan bestämmas. Ofta
består h. av en mängd små med var fyllda
hål
rum. Risk föreligger alltid, att h. bryter
igenom till hjärnans hinnor, då en dödlig varig
hjärnhinneinflammation uppkommer. S.I-r.
Hjärnanemi’ uppkommer, om blodtillförseln
till hjärnan av någon orsak minskas. På gr.
av hjärnans starka behov av blodtillförsel leder
h. till alarmerande symtom, vid svårare grader
förlust av medvetandet och kramper. H. kan
uppkomma vid förblödning i samband med
skador på större blodkärl, operationer o.s.v.,
störtförlossning el. avtappning av större
vätske-utgjutningar i bukhålan el. vid plötsligt
påkommet hjärtstillestånd av övergående natur,
s.k. hjärtblock. H. är ett vanligt bifenomen
vid alla svårare former av blodbrist. Den
vanligaste formen av h. är den anemi, som hos
nervösa el. försvagade människor uppkommer
i samband med sinnesrörelser, förskräckelse,
smärta, åsyn av blod o.s.v. och som kallas
s v i m n i n g. H. betingas vid svimning av en
på nervös väg utlöst kramp i hjärnans
blodkärl. En person, som blir offer för svimning,
bleknar, blir illamående, det svartnar el.
flimrar för ögonen, varpå han faller omkull
medvetslös, ofta med kramper, ögonen stå
stirrande, ofta med vida, stela pupiller.
Tillståndet går i regel över på ett par min.
Avsvimmad person bör läggas på rygg med lågt
huvud, vilket i allm. är tillräckligt, för att
patienten åter omedelbart kommer sig. Kallt vatten
kan lämpligen baddas på huvudet. I svåra fall
måste medikament, som stimulera
blodomloppet, konjak, kamfer, eter, tillgripas. En
vanlig lätt form av h. märkes av svaga
människor, konvalescenter, i form av svartnande
för ögonen, då de resa sig upp från sittande
el. liggande ställning. S.I-r.
Hjärnarp, s:n i Bjäre hd, Kristianstads län,
n. om Ängelholm; 63,70 kvkm., därav 63,22 land;
1,895 inv. (1932; 30 inv. pr kvkm.); 28,os kvkm.
åker (1927; 44,s °/o av landarealen), 19,33 kvkm.
skogsmark. Egendomar: Ulriksfält och
Hunt-ly. — Pastorat: H. och Tostarp, Bjäre kontrakt,
Lunds stift. G.N.
Hjärnbark, se Hjärna.
Hjärnbihang. Med ordet h. enbart menas i
allm. det nedre h., h y p o f y s e n; det övre h.,
epifysen (se d.o.), går vanligare under
benämningen tallkottskörteln. Hypofysen
(hypo-phy’sis ce’rebri), som är drygt bönstor och
oval, ligger i en bengrop på hjärnskålens
botten, vilken på gr. av sin form kallas turkiska
sadeln, sella tu’rcica, och är förbunden med
mellanhjärnan genom en tunn hypofysstjälk,
infundi’bulum (se H j ä r n n e r v e r, fig.). H.,
som är en endokrin körtel, består av tre olika
delar, lober (se fig.). Framloben är en
trabe-kulärt byggd körtel; dess celler äro av
växlan
— 109 —
— 110 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
