HJÄRNBIHANG tydligt mindre h. än den moderna människan. Särsk. visa dess pannlober en svag utveckling. Som medelvikt för den vuxne europeiske mannen har man angivit 1,375 gr., för den vuxna kvinnan 1,245 gr. H:s vikt når sitt maximum omkr. 20-års-åldern, håller sig därefter stationär till uppemot 45-års-åldern, varefter den åter börjar avtaga. Storvuxna människor ha större h. än småväxta. Av h:s vikt kunna icke dragas några direkta slutledningar om intelligensgraden. Man har underkastat h. från intellektuellt framstående människor en ingående undersökning. I allm. har mänsklighetens intellektuella elit stora h.: Turgenevs h.-vikt uppgives ha varit 2,012 gr., Byrons 1,807, Kants 1,600, Schillers 1,580, Gauss 1,492, Mommsens 1,425 etc. Ä andra sidan finnas idiothjärnor, som vägt över 2,000 gr. De människor, vilkas h.-vikt understiger en viss undre gräns, ha icke normalt utvecklade själsför-mögenheter (idioter). H:s prestationer bero icke i sista hand på dess storlek utan på den fysikalisk-kemiska beskaffenheten i dess finare strukturer, vilka faktorer icke låta sig påvisas vid den anatomiska undersökningen. Vi veta ingenting med bestämdhet om huruvida h. ytterligare utvecklats hos människosläktet under historisk tid. Sannolikt torde detta ha varit fallet. Teoretiskt sett finnas obegränsade möjligheter för en vidare utveckling, särsk. av h.-barken. Så kan t.ex. omfånget av de högre associationscentra utökas genom ytterligare välvning av hemisfärens konvexa yta. S.I-r. Hjärnabsce'ss, avgränsad varig nedsmält-ning av hjärnans vävnader, kan uppstå i samband med svåra skador mot huvudet med brott på skallen, skottskador etc., ant. omedelbart efter skadan el. ofta längre el. kortare tid efter densamma. Vanlig smygande anledning till h. äro variga inflammatoriska processer i mel-lanörat el. näsans bihålor, om de tränga igenom benet in till hjärnan. På blodvägarna kunna varbakterier spridas till hjärnan från variga processer i lungorna, från t.ex. varbildning i lungsäcken, varig luftrörskatarr, lung-gangrän men även vid blodförgiftning, ros (erysipelas) el. från vilken varig process i kroppen som helst (appendiciter etc.). H. ge ofta samma symtom som hjärntumör (se d.o.), huvudvärk, slöhet, kräkningar, omtöckning, epilepsi, förlamningar. Ofta saknas feber. Karakteristiskt är, att förloppet är växlande, i det att symtomen för en tid kunna gå tillbaka. H. leder till döden, om den icke tömmes genom operativt ingrepp. Operationen är alltid vansklig. Framgången av densamma beror på om stället för h. exakt kan bestämmas. Ofta består h. av en mängd små med var fyllda hål rum. Risk föreligger alltid, att h. bryter igenom till hjärnans hinnor, då en dödlig varig hjärnhinneinflammation uppkommer. S.I-r. Hjärnanemi' uppkommer, om blodtillförseln till hjärnan av någon orsak minskas. På gr. av hjärnans starka behov av blodtillförsel leder h. till alarmerande symtom, vid svårare grader förlust av medvetandet och kramper. H. kan uppkomma vid förblödning i samband med skador på större blodkärl, operationer o.s.v., störtförlossning el. avtappning av större vätske-utgjutningar i bukhålan el. vid plötsligt påkommet hjärtstillestånd av övergående natur, s.k. hjärtblock. H. är ett vanligt bifenomen vid alla svårare former av blodbrist. Den vanligaste formen av h. är den anemi, som hos nervösa el. försvagade människor uppkommer i samband med sinnesrörelser, förskräckelse, smärta, åsyn av blod o.s.v. och som kallas s v i m n i n g. H. betingas vid svimning av en på nervös väg utlöst kramp i hjärnans blodkärl. En person, som blir offer för svimning, bleknar, blir illamående, det svartnar el. flimrar för ögonen, varpå han faller omkull medvetslös, ofta med kramper, ögonen stå stirrande, ofta med vida, stela pupiller. Tillståndet går i regel över på ett par min. Avsvimmad person bör läggas på rygg med lågt huvud, vilket i allm. är tillräckligt, för att patienten åter omedelbart kommer sig. Kallt vatten kan lämpligen baddas på huvudet. I svåra fall måste medikament, som stimulera blodomloppet, konjak, kamfer, eter, tillgripas. En vanlig lätt form av h. märkes av svaga människor, konvalescenter, i form av svartnande för ögonen, då de resa sig upp från sittande el. liggande ställning. S.I-r. Hjärnarp, s:n i Bjäre hd, Kristianstads län, n. om Ängelholm; 63,70 kvkm., därav 63,22 land; 1,895 inv. (1932; 30 inv. pr kvkm.); 28,os kvkm. åker (1927; 44,s °/o av landarealen), 19,33 kvkm. skogsmark. Egendomar: Ulriksfält och Hunt-ly. — Pastorat: H. och Tostarp, Bjäre kontrakt, Lunds stift. G.N. Hjärnbark, se Hjärna. Hjärnbihang. Med ordet h. enbart menas i allm. det nedre h., h y p o f y s e n; det övre h., epifysen (se d.o.), går vanligare under benämningen tallkottskörteln. Hypofysen (hypo-phy'sis ce'rebri), som är drygt bönstor och oval, ligger i en bengrop på hjärnskålens botten, vilken på gr. av sin form kallas turkiska sadeln, sella tu'rcica, och är förbunden med mellanhjärnan genom en tunn hypofysstjälk, infundi'bulum (se H j ä r n n e r v e r, fig.). H., som är en endokrin körtel, består av tre olika delar, lober (se fig.). Framloben är en trabe-kulärt byggd körtel; dess celler äro av växlan — 109 — — 110 —