HJÄRNBJÄLKEN de utseende, allteftersom de äro i vila el. i funktion. I senare fallet innehålla de olika färgbara granula. Mellanloben, som endast utgör ett tunt mellanlager mellan fram- och bak-lob, är åtm. delvis en cystös körtel, till sin struk- Mediansnitt genom hypofysen. tur lik sköldkörteln med kolloidalt innehåll. Bakloben är uppbyggd av nervvävnad, huvudsaki. glia. Den har också embryonalt utgått från hjärnan, under det att fram- och mellan-lob bildats från munepitelet. Hela körteln är omgiven av en tunn bindvävskapsel. Om h:s fysiologi se Inre sekretion. T.H-n. Hjärnbjälken, se Hjärna. Hjärnblödning, form av slaganfall el. apo-plexi, förorsakad av blodutträde i hjärnan. Vanligaste orsaken härtill är förhöjt blodtryck, vare sig det beror på kronisk njurinflammation (skrumpnjure) el. annan orsak. Detta leder småningom till en nedsättning av pulsåderväggarnas motståndskraft, så att de vid särsk. påfrestningar brista. Senare tids forskningar ha givit vid handen, att det förhöjda blodtrycket, som alltid innebär en ökad ret-barhet av hela blodkärlssystemet, också lätt förorsakar kramper i blodkärlen. Sådana äro mycket vanliga i hjärnans blodkärl (se H j ä r n-uppmjukning). När en lokaliserad kramp i något hjärnområde upphör, kan detta åtföljas av ett blodutträde i det drabbade området. Så uppstår en blödningshärd, i vilken hjärnsubstansen är söndertrasad. Denna ombildas småningom till ett vätskefyllt rum el. s.k. cysta. Många anse, att bristning av pulsåder på gr. av pulsvågens direkta påfrestning i själva verket icke är så vanlig som den blödning, vilken uppkommer som följd av kramp tillstånd. H. uppträder i allm. först efter 50-års-åldern, oftare hos män än kvinnor. Utpräglad disposition för h. finnes i vissa familjer. Feta, kraftiga, blodfulla individer anses ha särsk. anlag för h. H. inträffar oförmodat, ofta i samband med yttre situationer, som sätta större anspråk på kärlsystemet, kroppsliga ansträngningar, sinnesrörelser, krystning o.s.v. Den sjuke erfar i samma ögonblick en våldsam huvudvärk, ångest, faller omkull, medvetslös med flåsande, snarkande andning. H. leder till förlamning. Eftersom h. i regel uppstår centralt i hjärnhemisfären (se Hjärna), leder den ofta till förlamning av viktiga nervösa apparater, medförande upphävd rörelseförmåga i motsatta kroppshalvan (h em i p leg i). Medvetslösheten innebär alltid en mycket stor fara. Varar den mer än ett dygn, minskas utsikterna, att den sjuke någonsin mer skall vakna. I lyckliga fall vaknar den sjuke småningom åter till medvetande. Då framträda förlamningar i hela sin styrka. Ofta föreligga talrubbningar el. afasi (se d.o.). Förlamningen brukar alltid i okomplicerade fall gå tilbaka, så att den sjuke återvinner förmågan att gå och också att röra armen inom vissa gränser. Behandlingen av h. är synnerligen viktig. Alla tillstånd med förhöjt blodtryck, den viktigaste primära orsaken till h., måste i tid upptäckas och på lämpligt sätt i förebyggande syfte behandlas. Själva slaganfallet vid h. behandlas med åderlåtning. Så länge patienten icke är fullt psykiskt klar, bör han icke få näring genom munnen, emedan han lätt får den i vrångstrupen, vilket kan förorsaka ögonblicklig kvävning el. senare uppkommen lunginflammation. I det hjälplösa, förlamade tillståndet är av största vikt att förhindra liggsår. Mycket snart böra massage och rörelsebehandling påbörjas för att förhindra, att lederna stelna. Patienten bör efter h. försöka komma ur sängen igen, så fort sig göra låter, helst ej senare än 1 mån. efter slaganfallet. Återgången av förlamningen efter h. är i hög grad beroende på den sjukes allmäntillstånd, hans intelligens, viljekraft och hoppfullhet. S.I-r. Hjärnbråck äro utstjälpningar av hjärndelar genom medfödda defekter i skallens ben. De uppträda vanligast i nacken och vid näsroten och te sig som mjuka svulster. I en del fall bestå de endast av utbuktade, vätskefyllda hjärnhinnor, meningoce'le, i andra finnas även hjärnsubstans och t.o.m. utbuktningar från hjärnans hålrum i bråcksäcken, encephaloce'le. Som h. betecknas även, ehuru oegentligt, de hjärnprolapser (utträngande av hjärnsubstans), som inträda genom defekter i huvudskålens — 111 — — 112 —