Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärnbihang - Hjärnbjälken - Hjärnblödning - Hjärnbråck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJÄRNBJÄLKEN
de utseende, allteftersom de äro i vila el. i
funktion. I senare fallet innehålla de olika
färgbara granula. Mellanloben, som endast
utgör ett tunt mellanlager mellan fram- och
bak-lob, är åtm. delvis en cystös körtel, till sin struk-
Mediansnitt genom hypofysen.
tur lik sköldkörteln med kolloidalt innehåll.
Bakloben är uppbyggd av nervvävnad,
huvudsaki. glia. Den har också embryonalt utgått
från hjärnan, under det att fram- och
mellan-lob bildats från munepitelet. Hela körteln är
omgiven av en tunn bindvävskapsel. Om h:s
fysiologi se Inre sekretion. T.H-n.
Hjärnbjälken, se Hjärna.
Hjärnblödning, form av slaganfall el.
apo-plexi, förorsakad av blodutträde i hjärnan.
Vanligaste orsaken härtill är förhöjt blodtryck,
vare sig det beror på kronisk
njurinflammation (skrumpnjure) el. annan orsak. Detta
leder småningom till en nedsättning av
pulsåderväggarnas motståndskraft, så att de vid
särsk. påfrestningar brista. Senare tids
forskningar ha givit vid handen, att det förhöjda
blodtrycket, som alltid innebär en ökad
ret-barhet av hela blodkärlssystemet, också lätt
förorsakar kramper i blodkärlen. Sådana äro
mycket vanliga i hjärnans blodkärl (se H j ä r
n-uppmjukning). När en lokaliserad kramp
i något hjärnområde upphör, kan detta
åtföljas av ett blodutträde i det drabbade
området. Så uppstår en blödningshärd, i vilken
hjärnsubstansen är söndertrasad. Denna
ombildas småningom till ett vätskefyllt rum el.
s.k. cysta. Många anse, att bristning av
pulsåder på gr. av pulsvågens direkta påfrestning
i själva verket icke är så vanlig som den
blödning, vilken uppkommer som följd av
kramp
tillstånd. H. uppträder i allm. först efter
50-års-åldern, oftare hos män än kvinnor.
Utpräglad disposition för h. finnes i vissa
familjer. Feta, kraftiga, blodfulla individer
anses ha särsk. anlag för h. H. inträffar
oförmodat, ofta i samband med yttre situationer,
som sätta större anspråk på kärlsystemet,
kroppsliga ansträngningar, sinnesrörelser,
krystning o.s.v. Den sjuke erfar i samma
ögonblick en våldsam huvudvärk, ångest, faller
omkull, medvetslös med flåsande, snarkande
andning. H. leder till förlamning. Eftersom
h. i regel uppstår centralt i hjärnhemisfären
(se Hjärna), leder den ofta till förlamning
av viktiga nervösa apparater, medförande
upphävd rörelseförmåga i motsatta kroppshalvan
(h em i p leg i). Medvetslösheten innebär
alltid en mycket stor fara. Varar den mer än ett
dygn, minskas utsikterna, att den sjuke
någonsin mer skall vakna. I lyckliga fall
vaknar den sjuke småningom åter till medvetande.
Då framträda förlamningar i hela sin styrka.
Ofta föreligga talrubbningar el. afasi (se
d.o.). Förlamningen brukar alltid i
okomplicerade fall gå tilbaka, så att den sjuke
återvinner förmågan att gå och också att röra
armen inom vissa gränser. Behandlingen av
h. är synnerligen viktig. Alla tillstånd med
förhöjt blodtryck, den viktigaste primära
orsaken till h., måste i tid upptäckas och på
lämpligt sätt i förebyggande syfte behandlas.
Själva slaganfallet vid h. behandlas med
åderlåtning. Så länge patienten icke är fullt
psykiskt klar, bör han icke få näring genom
munnen, emedan han lätt får den i
vrångstrupen, vilket kan förorsaka ögonblicklig
kvävning el. senare uppkommen
lunginflammation. I det hjälplösa, förlamade tillståndet
är av största vikt att förhindra liggsår. Mycket
snart böra massage och rörelsebehandling
påbörjas för att förhindra, att lederna stelna.
Patienten bör efter h. försöka komma ur
sängen igen, så fort sig göra låter, helst ej senare
än 1 mån. efter slaganfallet. Återgången av
förlamningen efter h. är i hög grad beroende
på den sjukes allmäntillstånd, hans intelligens,
viljekraft och hoppfullhet. S.I-r.
Hjärnbråck äro utstjälpningar av hjärndelar
genom medfödda defekter i skallens ben. De
uppträda vanligast i nacken och vid näsroten
och te sig som mjuka svulster. I en del fall
bestå de endast av utbuktade, vätskefyllda
hjärnhinnor, meningoce’le, i andra finnas även
hjärnsubstans och t.o.m. utbuktningar från
hjärnans hålrum i bråcksäcken, encephaloce’le.
Som h. betecknas även, ehuru oegentligt, de
hjärnprolapser (utträngande av hjärnsubstans),
som inträda genom defekter i huvudskålens
— 111 —
— 112 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
