HJÄRNE ben, förorsakade av yttre skador (skott- och krossår, operativa ingrepp). Större h. föra så gott som regelbundet till döden genom tillstötande inflammation, mindre kunna vara ofarligare. En del h. kunna med framgång kirur-giskt behandlas. T.H-n. Hjärne (H i ä r n e), adlig ätt stammande från Erlandus Jonæ Hiærne (1596—1652), f. i Älgå s:n, Värmland, slutl. kyrkoherde i staden Nyen, Ingermanland. Son till denne var H.l), adlad 1689. En på finska riddarhuset 1818 immatri-kulerad gren utslocknade 1905. C. 1) U rban Hiärn e, läkare, naturforskare, skald (1641—1724), blev 1655 student i Dorpat men flydde under kriget till Stockholm. Inskriven vid Uppsala univ. 1658, måste han av ekonomiska skäl vara informator i Stockholm. Han studerade medicin där och från 1661 i Uppsala för O. Rudbeck, under vars beskydd H. jämte andra studenter inrättade en teater i slottet med dekorationer av H.; där uppfördes 1665 för Karl XI H:s tragedi ”Rosimunda”, en bearbetning av holländaren J. van Zevecotes pjäs med samma namn. Ss. Cl. Totts livläkare från 1666 fick H. tillfälle resa, 1667 till Holland, 1669 till Polen och England, och studera i Frankrike, blev med. d:r i Ångers 1670 och led. av Royal society. Hemkommen 1674, slog Urban Hiärne. Självporträtt. 1670. han sig ned ss. läkare i Stockholm. H. blev 1676 led. av den domstol av 6 präster och 6 lekmän, som skulle undersöka de då grasserande trolldomsprocesserna. H. hävdade energiskt och lyckades efter hand övertyga de andra, att häxorna voro hysteriska och deras ankla-gare offer för suggestion; förhördes de var för sig, foro de med tvetalan. — Länge hade man förgäves letat efter hälsobrunnar i Sverige, tills H. 25/? 1678 vid undersökning av Medevi högbrunn, varifrån riksrådet G. Soop sänt honom vattenprov, fastslog, att detta var ”en rätl martialisk surbrunn”, jämbördig med de utländska. H. var läkare vid Medevi 1678—82, utgav flera reklamskrifter om Medevi och efter en utrikes studieresa 1682 ”Den lilla wattu-profwaren” (1683). H., som 1675 blivit e.o. och 1683 assessor i Bergskollegium — 1713 v. preses — företog flera resor till bergverk, utgav ”Een kort anledning till åtskillige malm-och bergarters effterspörjande och angifwan-de” (1694) och utsände över hela riket rundfrågor rörande geologiska fynd och fenomen; de inkomna svaren utgav H. i urval med egna förklaringar 1702, 1706 (H:s ”flockar”). Han anlade 1685 i Stockholm och ledde ett kemiskt laboratorium, som i utlandet åtnjöt stort anseende, upptäckte där myrsyran, analyserade mineral- och brunnsvatten etc. och utgav ”Ac-torum laboratorii Stockholmensis parasceve” (1706, på lat. 1712; ny uppl. härav jämte anmärkningar och ytterligare en tidigare outg. del utgavs i 2 bd 1753 av J. G. Wallerius). H., som hade stor praktik och från 1684 var förste livmedikus, verkade i Collegium me-dicum, där han 1696 blev preses, för medi-cinalväsendets utveckling och höll anatomiska föreläsningar. Hängiven anhängare av Paracelsus, utgav han ”Defensionis Paracelsi-cæ prodromus” (1709). I en annan skrift försvarade han Paykull, som han trodde kunnat göra guld. H:s intresse för språket tog sig uttryck i ”Orthographia svecana, el. den retta bookstafweringen” (1716), vari H. bekämpade J. Swedbergs ”Schibboleth” och yrkade på moderniserad stavning av vissa ljud (det i st. f. thet) men dubbelskrivning av lång vokal och bibehållande av stumt h (wij, book, medh). H. uppträdde mot brännvinssupandet och för rationell skogsskötsel (i ”Om wedsparande”, 1696) och var även genom sitt samarbete med norska vetenskapsmän en föregångsman. Livligt politiskt intresserad, fick H. 1719 i uppdrag att jämte lagman Gyllencreutz granska den nya författningen. Då Fredrik I besteg tronen, begärde H. avsked från alla sina ämbeten och erhöll landshövdings titel (1720). H., som även var skicklig tecknare, efterlämnade — 113 — — 114 —