Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärnbråck - Hjärne (Hiärne), ätt - Hiärne, 1. Urban
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJÄRNE
ben, förorsakade av yttre skador (skott- och
krossår, operativa ingrepp). Större h. föra så
gott som regelbundet till döden genom
tillstötande inflammation, mindre kunna vara
ofarligare. En del h. kunna med framgång
kirur-giskt behandlas. T.H-n.
Hjärne (H i ä r n e), adlig ätt stammande från
Erlandus Jonæ Hiærne (1596—1652), f. i Älgå
s:n, Värmland, slutl. kyrkoherde i staden Nyen,
Ingermanland. Son till denne var H.l), adlad
1689. En på finska riddarhuset 1818
immatri-kulerad gren utslocknade 1905. C.
1) U rban Hiärn e, läkare, naturforskare,
skald (1641—1724), blev 1655 student i Dorpat
men flydde under kriget till Stockholm.
Inskriven vid Uppsala univ. 1658, måste han av
ekonomiska skäl vara informator i Stockholm.
Han studerade medicin där och från 1661 i
Uppsala för O. Rudbeck, under vars beskydd
H. jämte andra studenter inrättade en teater
i slottet med dekorationer av H.; där uppfördes
1665 för Karl XI H:s tragedi ”Rosimunda”, en
bearbetning av holländaren J. van Zevecotes
pjäs med samma namn. Ss. Cl. Totts livläkare
från 1666 fick H. tillfälle resa, 1667 till Holland,
1669 till Polen och England, och studera i
Frankrike, blev med. d:r i Ångers 1670 och
led. av Royal society. Hemkommen 1674, slog
Urban Hiärne. Självporträtt. 1670.
han sig ned ss. läkare i Stockholm. H. blev
1676 led. av den domstol av 6 präster och 6
lekmän, som skulle undersöka de då grasserande
trolldomsprocesserna. H. hävdade energiskt
och lyckades efter hand övertyga de andra,
att häxorna voro hysteriska och deras
ankla-gare offer för suggestion; förhördes de var för
sig, foro de med tvetalan. — Länge hade man
förgäves letat efter hälsobrunnar i Sverige,
tills H. 25/? 1678 vid undersökning av Medevi
högbrunn, varifrån riksrådet G. Soop sänt
honom vattenprov, fastslog, att detta var ”en rätl
martialisk surbrunn”, jämbördig med de
utländska. H. var läkare vid Medevi 1678—82,
utgav flera reklamskrifter om Medevi och efter
en utrikes studieresa 1682 ”Den lilla
wattu-profwaren” (1683). H., som 1675 blivit e.o.
och 1683 assessor i Bergskollegium — 1713
v. preses — företog flera resor till bergverk,
utgav ”Een kort anledning till åtskillige
malm-och bergarters effterspörjande och
angifwan-de” (1694) och utsände över hela riket
rundfrågor rörande geologiska fynd och fenomen;
de inkomna svaren utgav H. i urval med egna
förklaringar 1702, 1706 (H:s ”flockar”). Han
anlade 1685 i Stockholm och ledde ett kemiskt
laboratorium, som i utlandet åtnjöt stort
anseende, upptäckte där myrsyran, analyserade
mineral- och brunnsvatten etc. och utgav
”Ac-torum laboratorii Stockholmensis parasceve”
(1706, på lat. 1712; ny uppl. härav jämte
anmärkningar och ytterligare en tidigare outg. del
utgavs i 2 bd 1753 av J. G. Wallerius). H.,
som hade stor praktik och från 1684 var
förste livmedikus, verkade i Collegium
me-dicum, där han 1696 blev preses, för
medi-cinalväsendets utveckling och höll
anatomiska föreläsningar. Hängiven anhängare av
Paracelsus, utgav han ”Defensionis
Paracelsi-cæ prodromus” (1709). I en annan skrift
försvarade han Paykull, som han trodde kunnat
göra guld. H:s intresse för språket tog sig
uttryck i ”Orthographia svecana, el. den retta
bookstafweringen” (1716), vari H. bekämpade
J. Swedbergs ”Schibboleth” och yrkade på
moderniserad stavning av vissa ljud (det i st. f.
thet) men dubbelskrivning av lång vokal och
bibehållande av stumt h (wij, book, medh).
H. uppträdde mot brännvinssupandet och för
rationell skogsskötsel (i ”Om wedsparande”,
1696) och var även genom sitt samarbete med
norska vetenskapsmän en föregångsman.
Livligt politiskt intresserad, fick H. 1719 i
uppdrag att jämte lagman Gyllencreutz granska
den nya författningen. Då Fredrik I besteg
tronen, begärde H. avsked från alla sina
ämbeten och erhöll landshövdings titel (1720). H.,
som även var skicklig tecknare, efterlämnade
— 113 —
— 114 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
