HJÄRNE utom lyriska dikter den lilla självbiografiska herderomanen ”Stratonice”; hans vittra skrifter utgåvos av P. Hanselli 1856. Gift 3 gånger, hade H. 25 barn, av vilka den sistfödde dog 1805. — Litt.: ”U. H:s självbiografi” (utg. av H. Schück 1916); B. v. Beskow, ”Minne af U. H.” (i ”Sv. akad:s handl”, 1856). C.VJ. 2) Carl Urban H., den föregåendes son (1703—66), kammarherre, är känd som förf, till en saml. pietistiska psalmer, ”Spena-barnas innerliga rök-offer” (1742). C. 3) Christian Henric H., den föregåendes bror, läkare (1709—94), reste 1732 till London, Paris och Leiden, där han blev med. kand. 1733, antogs av drottning Ulrika Eleonora till hovmedikus samt utnämndes till ar-kiater. H:s namn är mest knutet till läke-medelsläran, och de kurer och medikamenter, han använde, väckte på sin tid stort uppseende. Jfr Hjärnes plåster. Å.Ch. 4) Gustaf Adolf H., friherre (1762), greve (1770, icke introducerad), den föregåendes bror, riksråd (1715—1805), i militärtjänst från 1731, överste 1758, landshövding i Nylands och Tavastehus län 1760. Pålitlig, men icke särsk. framträdande medl. av hattpartiet, satt H. sedan 1750 i Sekreta utskottet och blev 1761, an-tagl. på gr. av släktförbindelser, vald till riksråd; enär han icke varit med om krigs-beslutet, undgick han avsättning 1765. 1768 protesterade han mot den av samtliga hans kolleger hävdade ståndpunkten, att Adolf Fredriks tronavsägelse vore i strid med R.F. Mars 1772 avgick han frivilligt ur rådet, återinsattes av Gustav III i aug. s.å. och satt kvar till rådets upplösning 1789. H. var kansler för Lunds univ. 1768—72. Han har efterlämnat en ganska intressant självbiogr. (otryckt, manuskript i Riksarkivet). C. 5) Rudolf H., sonsons son till H.2), publicist (1815—84). Som student i Uppsala deltog H. på 1840-talet i den skandinavistiska rörelsen och var med om att redigera dess organ ”Studentbladet”, ägnade sig sedan åt journalistik och var 1863—69 föreståndare för Norrköpings lyceum. Bland hans skrifter märkas studentskildringen ”Alexis” (1859), ”Götiska förbundet och dess hufvudmän” (1878), ”Teckningar från Uppsala akad. på 1830- och 1840-taIen” H879) och brevpublikationen (huvudsaki. ur Hammarsköldska brevsaml.) ”Dagen före drabbningen” (1882). A.W-n. 6) Harald Gabriel H., den föregåendes brorson, historiker (1848—1922), fil. d:r (primus) 1872, docent i historia s.å., e.o. prof, i historia 1885, prof. 1889, jur. d:r 1893, teol. d:r 1912, allt i Uppsala; led av Sv. akad. 1903. A. Zorn: Harald Hjärne. Norrlands nation, Uppsala. H. tillhörde den krets av unga historiker, som under 1870-talet inledde ett nytt uppsving i sv. hävdaforskning, och fick bland dem alla den största betydelsen ss. banbrytare inom nya forskningsgrenar och nydanare av den akad. undervisningen. Utan tvivel var han den lärdaste historiker, som Sverige ägt. Ända sedan ungdomens studieår förfogade han över en rik humanistisk bildning, som han alltjämt utvidgade och fördjupade, och hans forskare-och undervisningsgärning omspände den europeiska utvecklingen från antiken fram till våra dagar och slutl. även de östasiatiska folkens öden. Men hans produktion kan icke infogas i det vanliga schemat för en stor historisk förf.-gärning. För hans läggning var det omöjligt ,att specialisera sig på något begränsat område, och hans intresse fångades ständigt av nya problem i det förflutna, som samtidens utveckling gjorde aktuella. Hans vetenskapliga produktion blev därför icke koncentrerad på — 115 — — 116 —