HJÄRNSKAKNING arachnoidalvilli (se d.o.), i hårda hjärnhinnans blodledare. — Kärlhinnan, pia mäter, smyger sig överallt tätt till hjärnans yta och är rikligt försedd med blodkärl, vilka där bilda ganska tätmaskiga nätverk, från vilka grenar utgå till hjärnsubstansen. T.H-n. Hjärninflammation [-fo'n], se E n c e f a-1 i't. Hjärnlokalisationslära [-Jo'ns-], se Hjärna. Hjärnnerver, kranialnerver, nervi ce-rebra'les, äro de nerver, som utgå från hjärnan. De äro 12 till antalet, alla pariga och komma från hjärnbasen. De anges ofta enbart med sitt n:r i romerska siffror framifrån bakåt räknat (se fig.). — I. Luktnerven, nervus olfac- Hjärnnervernas utgång på hjärnbasen. to'rius, ligger på pannlobens undersida och framträder som en rakt framåt gående nervstam med ett klubbformigt förtjockat ändparti, bulbus olfactorius. I själva verket är denna bildning en hjärndel, och de eg. luktnerverna, som komma från luktcellerna i nässlemhinnan, stråla, sedan de gått genom silbenet, in i ovannämnda bulb. — II. Synnerven, n. o'pticus, korsar sig vid utträdet ur hjärnan med andra sidans synnerv, varvid det s.k. synnervskorset, chia'sma opticum, uppkommer. Den går där--efter in i ögonhålan till ögonglobens bakre del. Synnerven leder synintryck från ögats näthinna till hjärnan. — III. ögats rörelsenerv, n. oculo-moto'rius, innerverar 4 av ögonbulbens 6 muskler och ger således impulser till de flesta av ögats rörelser. Särsk. nervtrådar i densamma påverka pupillrörelserna och ackommodationen. — IV. ögats vridnerv, n. trochlea'ris, innerverar den övre sneda ögonmuskeln. — V. Tril-lingnerven, n. trige'minus, som omedelbart utanför hjärnan delar sig i 3 huvudgrenar, är ansiktets känselnerv. I den undre grenen gå även rörelsenerver till tuggmuskulaturen. De an-■siktssmärtor, som gå under namn trigeminus- neuralgi (se Neuralgi), utgå från denna nerv. — VI. ögats utåtförande rörelsenerv, n. abdu'cens, går till ögonbulbens yttre, raka muskel. — VII. Ansiktets rörelsenerv, n. fa-cia'lis, innerverar ansiktets mimiska muskulatur (se Facialisnerven). Skadas denna nerv, något som kan ske vid inflammationer i omgivningen el. vid vissa öronoperationer, uppkommer facialisförlamning (se d.o.). Om chorda tympani se d.o. — VIII. Hörselnerven, n. acu'sticus, leder nervtrådar från hörsel- och jämviktsorgan. Den består således eg. av två nerver, den eg. hörselnerven, n. cochlea'ris, och balanssinnesnerven, n. vestibula'ris. — IX. Tung-svalgnerven, n. glosso-phary'ngeus, är den viktigaste smaknerven och upptar smakintryck från de större smakpapillerna på tungryggen. Den är dessutom rörelsenerv för vissa svalgmuskler. — X. Den ”vittströvande” nerven, nervus vagus, innerverar först struphuvudets muskler och är således av betydelse för talet, går sedan ned i bröstkorgen, där den bl.a. avger grenar till hjärtmuskulatur och lungor och förgrenar sig slutl. i buken, där den innerverar så gott som alla organ. — XI. Binerven, n. accesso'rius, är rörelsenerv för några av halsens muskler. — XII. Tungans rörelsenerv, n. hypo-glo'ssus, strålar från tungans undersida in i tungmuskulaturen. T.H-n. Hjärnpunktion [-jb'n], se Hjärntryck. Hjärnsinus kallas de venösa blodrummen i hårda hjärnhinnan (se d.o.). En övre, längs-gående h., sinus sagitta'lis supe'rior, förlöper, där falx ce'rebri utgår från den hårda hjärn-hinnan, och upptager blod från hjärnhemisfä-rerna, en rak h., s. rectus, går till lillhjärn-tältets tak och får blod från centrala hjärn-partier. Dessa h. sammanflyta till tvärgående h., s. transve'rsi, i hjärntältets basalfästen, vilka övergå i S-formade h., s. sigmoide'i, som på båda sidor förlöpa utmed klippbenet, för att så lämna hjärnskålen och fortsätta som hals-vener. I h. kunna livet hotande blodproppar uppstå, framförallt i de S-formade h. vid öroninflammationer. T.H-n. Hjärnsjukdomar, se Hjärnblödning, Hjärnbråck o.s.v. Hjärnskakning, commo'tio ce'rebri, är en rubbning av hjärnans funktioner, som uppträder efter häftiga stötar mot skallen. H:s förnämsta symtom är medvetandets upphörande i samma ögonblick, som slaget träffar huvudet. Utmärkande för h:s medvetslöshetstill-stånd är vidare, att det efter en kortare tid upphör utan att efterlämna några svårare symtom i form av förlamningar el. annat. Kvarstå sådana fenomen, sedan medvetandet återvänt, föreligger en komplicerande sönder- — 121 — — 122 —