HJÄRTA knippet, som förenar dem (fig. 6). Denna utgår från en liten muskelknuta i högra förma ket längst ned på förmaksskiljoväggen, Tavaras knuta, går omedelbart över på kammarskiljo-väggen och utstrålar därefter i båda kamrarnas muskulatur. Muskeltrådarna i dessa stråk Fig. 6. Hjärtats retledningssystem, sett från vänstra kammaren. äro delvis av annan struktur än vanlig h.-muskulatur och kallas Purkinjeska trådarna. Liknande trådar finnas även i hög’a h.-förmaket, där de utstråla från en knuta vid övre hålvenens mynning, sinusknutan. De nämnda muskelstråken utgöra h:s retledningssystem, och genom detta regleras slagföljden mellan förmak och kamrar. — H. uppkommer som en utvidgning och förtjockning i övre halstrakten av ett centralt i embryot gående, av pariga anlag hopsmält kärl. Här inställa sig tidigt kontraktioner av kärlväggen, varigenom en blodcirkulation kommer tillstånd. Blodet drives från h.-anlaget genom den uppstigande kärlstammen, truncus arterio'sus, och kommer till h. genom den undre kärlstammen, som delvis utbildas till ett samlingsrum, sinus veno'sus, för det från kroppen kommande blodet. H.-anlaget böjer sig starkt S-formigt, så att den venösa delen skjutes dorsalt och kranialt om den arteriella. Den venösa delen bildar för-maksområdet, den arteriella kammarområdet. Det förra delas sedan genom en uppifrån, bakifrån nedväxande skiljovägg i 2 förmak och det senare likaledes genom en nedifrån, framifrån uppväxande skiljovägg i 2 kamrar. Förmak och kamrar skiljas samtidigt genom en tvär-insnörning, vilken dock lämnar en kommunikation öppen mellan förmak och kammare i vardera h.-halvan. Truncus arterio'sus delas genom en i spiral framväxande vägg i aorta och lungartär. T.H-n Hjärtats fysiologi. H. är den drivande kraften i blodkretsloppet. Dess rörelser ske automatiskt och bestå i omväxlande samman dragning (sy'stole) och utvidgning (dia'stole) av förmak och kammare. De båda h.-halvorna arbeta därvid samtidigt. Genom en ändamålsenlig klaffanordning riktas blodströmmen i en bestämd riktning. Först fyllas de båda förmaken med blod — det högra från övre och nedre hålvenen, det vänstra från lungvenerna. Genom den därpå följ, förmakskontraktionen drives blodet ned i de slappa kamrarna, varvid förmaksklaffarna — tri- och bicuspidalklaffar-na — pressas åt sidan av det framströmmande blodet. Förmaken slappna nu, samtidigt med att kamrarna sammandraga sig. Trycket stiger härvid hos den inneslutna blodmassan, som skulle strömma tillbaka i förmaken, om ej förmaksklaffarna av blodet härvid likt fallskärmar spändes upp och sloge igen för mynningen till förmaken. Sedan trycket i kamrarna stigit så mycket, att det blivit större än trycket i de från kamrarna utgående pulsådrorna, strömmar blodet ut i dessa. De fickformiga klaffarna — semilunarklaffarna —, som hindrat blodet i pulsådrorna att flyta tillbaka i h., skjutas härvid till sidan och lämna blodet fri passage. Under systole når blodtrycket i vänstra kammaren ett värde av c:a 150 mm. kvicksilver, i högra kammaren c:a 4 gånger lägre. När kamrarna slutat kontrahera sig, börjar avslappningen, diastole. Härvid minskas trycket inom kamrarna, och när det blivit mindre än trycket i pulsådrorna, pressar blodet ut de fickformiga klaffarna, som hindra blodets tillbakaflöde. Sedan kamrarna fullst. slappats, följer en kort paus, under vilken såväl förmak som kamrar vila, tills förmakskontraktionen åter sätter in och börjar en ny ”hjärtcykel”. Tiden för en sådan h.-cykel är 0,8 sek. vid normal slagfrekvens, d.v.s. 75 slag pr min. Av denna tid åtgå 0,35 sek. för systole och 0,45 sek. för diastole. — Den blodmängd, som för varje kontraktion pumpas ut i kretsloppet — slagvolymen —, uppgår vid vila för vuxen individ till 120-180 kbcm. — 60-80 kbcm. för vardera kammaren. H. utför härvid ett arbete av c:a 0,i kgm. Vid maximalt arbete, vid vilket den enskilda kammarens slagvolym och slagfrekvens kunna fördubblas, ökas arbetet oerhört. Vid en livslängd av 65 år har man beräknat det av h. utförda arbetet (vid vila) till c:a 250 mill. kgm. — Orsaken till h.-rö-relserna ligga inom h. själv. Retningsimpulsen uppstår i retledningssystemets sinuskärna el. impulskärna (se ovan), vars celler utmärkas därav att de av blodets salter påverkas på så sätt, att från kärnan med bestämt tidsintervall — 131 — — 132 —