HJÄRT GIFTER en retningsimpuls uppstår. Denna sprider sig vågformigt utöver förmakens muskulatur, bromsas vid senringen mellan förmak och kammare, men överföres här på atrioventrikular-kärnan — överledningskärnan — och fortledes via His’ska knippet och Tavaras trådar till kammarmuskulaturen, som då kontraherar sig. H:s egenskap av ett sj ä 1 v s t ä n d i g t, automatiskt arbetande organ framgår bäst av det förhållandet, att det efter stillestånd vid döden åter kan bringas i verksamhet, om det genomspolas med blod el. en lämplig näringsvätska (se Ringerlösning). Det varmblodiga h. kan på så sätt hållas vid liv i flera timmar, det kallblodiga i flera dagar. — H:s rörelser kunna emellertid även påverkas utifrån genom hj ärtnerverna. Genom nervus vagus (se d.o.) mottager h. hämmande impulser, genom nervus sgmpa'ticus (se d.o.) påskyndande. Dessa nerver underrätta h. om organismens växlande krav på ökad el. minskad blodgenomströmning. — Lägges örat intill bröstkorgsväg-gen över h., höres för varje h.-cykel två h j ärt-ton e r. Den första, något utdragna, dova tonen sammanfaller med systole och betingas hu-vudsakl. av vibrationer i själva muskelmassan (”muskelton”). Den andra, kortare och skarpare uppstår, när de halvmånformiga valvlerna slå igen vid början av diastole (”valvelton”). Förändringar av h.-tonerna äro av största betydelse för diagnosticerandet av vissa hjärtsjukdomar (se d.o.). — Ett annat, i allm. lätt iakttagbart tecken på h.-verksamheten är hjärtspetsstöten. Lägger man handen över h., förnimmer man vid systole, vanl. i mellanrummet mellan 5:e och 6:e revbenet strax inom den lodrätta bröstvårtslinjen, en frambuktning av bröstkorgsväggen. Denna betingas av h.-spetsen, som vid sammandragningen blir hård och riktas framåt och uppåt mot bröstkorgsväggen. Ytterligare ett tecken på h.-verksamheten äro de av h. alstrade elektriska strömmarna — aktionsströmmar-n a —, som kunna iakttagas förmedelst elektro-kardiografen (se Elektrofysiologi). J.E.L. Hjärtblad, grek. kotyledo'n, fanerogamernas första å embryot förekommande blad. Antalet är olika hos olika växter, men hos de göm-fröiga i regel konstant och utmärkande för bestämda grupper, hos monokotyledonerna 1, hos dikotyledonerna 2, motsatta. Stundom förekommer dock hos de senare på gr. av samman-växning el. bortfall 1 h., t.ex. hos alpviol, svalört, nunneört m.fl., och å andra sidan kunna undantagsvis genom ökning av talet el. på gr. av klyvning uppträda 3—6 h. Hos nakenfröiga äro h. ofta många och kranssittande. H. äro vanl. raka och, då frövita saknas, tjocka, på ena sidan plana, på den andra välvda (mandel, ärter), stundom veckade (bok), sammanrullade (molla) el. på olika sätt buktiga. Hos lind ocb krasse förekomma delade och flikade h., vilka likna mellanblad. Jfr Blad, sp. 43, G r o-n i n g och Hypogeisk. O.Gz. Hjärtbladsväxter, se Cotyledoneæ. Hjärtblock. Impulsen för hjärtats sammandragning ledes genom det s.k. retlednings systemet, en särsk., den s.k. His-Tavaras, muskelbunt, vilken sträcker sig i skiljoväggen emellan hjärtförmaken ned till de bägge hjärtkamrarnas väggar. Skada el. avbrott på denna bunt upphäver ordningsföljden i hjärtkontraktionen, så att förmakets sammandragning icke regelbundet följes av kammarens. Vid komplett avbrott, s.k. totalt h., arbeta förmak och kammare i var sin takt. Kammartakten är därvid synnerligen långsam (bradykardi), 40 slag i min. och därunder. Uppträder h. akut, dröjer det, innan hjärtkammaren finner sin egen långsamma rytm. Då står kammaren en kort stund alldeles stilla, vilket innebär, att intet blod kommer till hjärnan, varav följa medvetslöshet och krampryckningar, påminnande om ett epilep-tiskt anfall (se Epilepsi). Dessa tillstånd vid h. kallas Adam-Stokes anfall. Partiellt h. framkallar bortfall av endast vissa kammarslag, ofta med regelbundna mellanrum, så att hjärtat slår i 5-, 8- el. 10-takt etc. S.l-r. Hjärtdilatation [-Jo'n], se Hjärtsjukdomar. Hjärter, se Kortspel. Hjärtfel, klaff-fel, se Hjärtsjukdomar. Hjärtförlamning, se Hjärtsjukdomar. Hjärtförmak, se Hjärta. Hjärtgifter. Med h. förstås i regel ämnen, som i låg koncentration i första hand angripa hjärtat, medan organismen i övrigt ej alls el. blott föga påverkas. Oftast användes h. som beteckning för digitalisgruppens farmaka, d.v.s. ämnen med digitalisverkan (se Digitalis). Hit höra i främsta rummet en rad växtglyko-sider: digitoxin, gitalin o. gitoxin (från Digitalis pur pur ed), lanadigin (Digitalis lanata), olika strofantiner (Strophantus-arter), scillaren (Scilla maritima), adonidin (Adonis vernalis), convallamarin (Convallaria majalis), cymarin (Apocynum cannabinum), oleandrin (Nerium oleander), helleborein (Helleborus-artcr), chei-rantin (Cheiranthus cheiri), antiarin (Antiaris toxicaria) m.fl. — H.-glykosiderna klyvas (även i organismen) under vattenupptagande i geni-ner (aglykoner) och kolhydrat; så klyves t.ex. digitoxin i digitoxigenin och digitoxos. Geni-nerna förete i regel svagare hjärtverkan än — 133 — — 134 —