Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärta - 2. Hos däggdjur och människa - Hjärtblad - Hjärtbladväxter - Hjärtblock - Hjärtdilataion - Hjärter - Hjärtfel - Hjärtförlamning - Hjärtförmak - Hjärtgifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJÄRT GIFTER
en retningsimpuls uppstår. Denna sprider sig
vågformigt utöver förmakens muskulatur,
bromsas vid senringen mellan förmak och
kammare, men överföres här på
atrioventrikular-kärnan — överledningskärnan — och fortledes
via His’ska knippet och Tavaras trådar till
kammarmuskulaturen, som då kontraherar sig. H:s
egenskap av ett sj ä 1 v s t ä n d i g t,
automatiskt arbetande organ framgår bäst av det
förhållandet, att det efter stillestånd vid döden
åter kan bringas i verksamhet, om det
genomspolas med blod el. en lämplig näringsvätska
(se Ringerlösning). Det varmblodiga h.
kan på så sätt hållas vid liv i flera timmar,
det kallblodiga i flera dagar. — H:s rörelser
kunna emellertid även påverkas utifrån genom
hj ärtnerverna. Genom nervus vagus (se
d.o.) mottager h. hämmande impulser, genom
nervus sgmpa’ticus (se d.o.) påskyndande.
Dessa nerver underrätta h. om organismens
växlande krav på ökad el. minskad
blodgenomströmning. — Lägges örat intill
bröstkorgsväg-gen över h., höres för varje h.-cykel två h j
ärt-ton e r. Den första, något utdragna, dova
tonen sammanfaller med systole och betingas
hu-vudsakl. av vibrationer i själva muskelmassan
(”muskelton”). Den andra, kortare och
skarpare uppstår, när de halvmånformiga valvlerna
slå igen vid början av diastole (”valvelton”).
Förändringar av h.-tonerna äro av största
betydelse för diagnosticerandet av vissa
hjärtsjukdomar (se d.o.). — Ett annat, i allm. lätt
iakttagbart tecken på h.-verksamheten är
hjärtspetsstöten. Lägger man handen
över h., förnimmer man vid systole, vanl. i
mellanrummet mellan 5:e och 6:e revbenet
strax inom den lodrätta bröstvårtslinjen, en
frambuktning av bröstkorgsväggen. Denna
betingas av h.-spetsen, som vid
sammandragningen blir hård och riktas framåt och uppåt
mot bröstkorgsväggen. Ytterligare ett tecken
på h.-verksamheten äro de av h. alstrade
elektriska strömmarna —
aktionsströmmar-n a —, som kunna iakttagas förmedelst
elektro-kardiografen (se Elektrofysiologi).
J.E.L.
Hjärtblad, grek. kotyledo’n, fanerogamernas
första å embryot förekommande blad. Antalet
är olika hos olika växter, men hos de
göm-fröiga i regel konstant och utmärkande för
bestämda grupper, hos monokotyledonerna 1, hos
dikotyledonerna 2, motsatta. Stundom
förekommer dock hos de senare på gr. av
samman-växning el. bortfall 1 h., t.ex. hos alpviol,
svalört, nunneört m.fl., och å andra sidan kunna
undantagsvis genom ökning av talet el. på gr.
av klyvning uppträda 3—6 h. Hos nakenfröiga
äro h. ofta många och kranssittande. H. äro
vanl. raka och, då frövita saknas, tjocka, på
ena sidan plana, på den andra välvda (mandel,
ärter), stundom veckade (bok), sammanrullade
(molla) el. på olika sätt buktiga. Hos lind ocb
krasse förekomma delade och flikade h., vilka
likna mellanblad. Jfr Blad, sp. 43, G r
o-n i n g och Hypogeisk. O.Gz.
Hjärtbladsväxter, se Cotyledoneæ.
Hjärtblock. Impulsen för hjärtats
sammandragning ledes genom det s.k. retlednings
systemet, en särsk., den s.k. His-Tavaras,
muskelbunt, vilken sträcker sig i
skiljoväggen emellan hjärtförmaken ned till de
bägge hjärtkamrarnas väggar. Skada el.
avbrott på denna bunt upphäver
ordningsföljden i hjärtkontraktionen, så att
förmakets sammandragning icke regelbundet
följes av kammarens. Vid komplett avbrott, s.k.
totalt h., arbeta förmak och kammare i var sin
takt. Kammartakten är därvid synnerligen
långsam (bradykardi), 40 slag i min. och
därunder. Uppträder h. akut, dröjer det, innan
hjärtkammaren finner sin egen långsamma
rytm. Då står kammaren en kort stund
alldeles stilla, vilket innebär, att intet blod
kommer till hjärnan, varav följa medvetslöshet och
krampryckningar, påminnande om ett
epilep-tiskt anfall (se Epilepsi). Dessa tillstånd
vid h. kallas Adam-Stokes anfall. Partiellt h.
framkallar bortfall av endast vissa
kammarslag, ofta med regelbundna mellanrum, så att
hjärtat slår i 5-, 8- el. 10-takt etc. S.l-r.
Hjärtdilatation [-Jo’n], se
Hjärtsjukdomar.
Hjärter, se Kortspel.
Hjärtfel, klaff-fel, se Hjärtsjukdomar.
Hjärtförlamning, se Hjärtsjukdomar.
Hjärtförmak, se Hjärta.
Hjärtgifter. Med h. förstås i regel ämnen,
som i låg koncentration i första hand angripa
hjärtat, medan organismen i övrigt ej alls el.
blott föga påverkas. Oftast användes h. som
beteckning för digitalisgruppens farmaka, d.v.s.
ämnen med digitalisverkan (se Digitalis).
Hit höra i främsta rummet en rad
växtglyko-sider: digitoxin, gitalin o. gitoxin (från
Digitalis pur pur ed), lanadigin (Digitalis lanata),
olika strofantiner (Strophantus-arter), scillaren
(Scilla maritima), adonidin (Adonis vernalis),
convallamarin (Convallaria majalis), cymarin
(Apocynum cannabinum), oleandrin (Nerium
oleander), helleborein (Helleborus-artcr),
chei-rantin (Cheiranthus cheiri), antiarin (Antiaris
toxicaria) m.fl. — H.-glykosiderna klyvas (även
i organismen) under vattenupptagande i
geni-ner (aglykoner) och kolhydrat; så klyves t.ex.
digitoxin i digitoxigenin och digitoxos.
Geni-nerna förete i regel svagare hjärtverkan än
— 133 —
— 134 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
