HOBY Hoby, Gloslunde s:n, Lolland, fyndplatsen för Nordeuropas rikast utrustade ”romargrav” (se d.o.). På ett djup av c:a 2 m. anträffades här 1920 ett skelett, invid vilket lågo bl.a. en bronsbricka med två silverbägare, prydda med Romersk bronskanna, funnen i Hoby. drivna figurala mönster, bronsfat med iliggande kanna samt vinskopa och en starkt fragmentarisk situla (se d.o.). Fyndets märklighet ligger i gravgodsets rikedom och utsökta kvalitet. Bronskärlen stamma från de romerska fabrikerna i Capua, silverbägarna äro signerade av sin grekiske mästare. Graven, som tillhör l:a årh. e.Kr., torde vara återstoden av ett större gravfält, som förstörts genom grustäkt. — Litt.: K. Friis Johansen, ”Hoby-Fundet” (”Nordiske Fortidsminder”, 2:3, 1923). G.Em. Hoböl, hd i östfold fylke, s.ö. Norge, vid gränsen mot Akershus fylke, n.ö. om Moss; 142,47 kvkm.; 2,476 inv. (1930). S. Hoc anno (lat.), (i) detta år. Förkortat h.a. Hoc est (lat., det är), det vill säga. Hoch [häz] (ty., eg. högt), leve! hurra! Hochberg [hå^bärk], tysk medeltida ätt, en sidolinje av huset Zähringen (se d.o.). Namnet återupptogs, när Luise Geyer von Geyersberg (1768—1820), morganatisk gemål till Karl Fredrik av Baden, 1796 blev riksgrevinna a” H. Hennes äldste son, riksgreve Leopold av H. (1790—1852), blev 1830 storhertig av Baden. Th. Hochberg [hä'zbärk], Hans Heinrich B o 1 k o von, greve, tysk tonsättare (1843—1926), pseud. J. F. F r a n z. H. studerade för F. Kiel, grundade 1876 de ”schlesiska musikfesterna”, 1886 —1903 generalintendent för hovteatrarna i Berlin. Hans alstring, i gedigen Schumannsk anda, omfattar 2 operor, 3 symfonier, en pianokonsert, kammarmusik, solosånger och körer. F.S-l. Hoche [åf], Louis L a z a r e, fransk krigare (1768—97), tog 1784 värvning vid franska gardet, övergick vid dess upplösning 1789 som sergeant till nationalgardet, utmärkte sig vid flera tillfällen under fälttågen 1792— 93 och steg snabbt till major. Arresterad ss. misstänkt för delaktighet i Dumou-riez’ förräderi, blev H. dock snart åter fri, tog en glänsande del i försvaret av Dunkerque och blev i sept. 1793 generalmajor, i okt. generallöjtnant samt erhöll befälet över Moselarmén. Trots ett nederlag vid Kaiserslautern fick H. behålla sitt befäl, blev efter segern vid Fröschweiler chef även för Rhen-armén och vann på få dagar stora framgångar (dec. 1793). Avundsmäns intriger bragte snart därefter åter H. i fängelse, på nytt anklagad för förräderi, men han lös-släpptes efter Robespierres fall. 1794—96 förde han därpå befälet i Vendée, där han 1795 vann en betydande seger över rojalisterna vid Quiberonbukten och genom sitt på en gång kraftiga och hovsamma uppträdande återställde lugnet. H. blev därefter chef för den mot Irland bestämda armén, men ett i dec. 1796 företaget landstigningsförsök misslyckades på gr. av väderleksförhållandena. 1797 åter chef för trupperna vid Rhen, hann H. blott vinna segern vid Neuwied, innan fredspreliminärerna i Leoben gjorde slut på fientligheterna. Efter att en knapp månad ha varit krigsminister återvände H. till sina trupper men avled strax därpå. H. var en av de mest framstående re-volutionsgeneralerna och därjämte en ädel och manlig personlighet samt en uppriktig republikan. — Litt.: Biogr. av G. Girard (1926). P.S. Hochheimer [hä'zhalmar] el. Hoc k, rhen- — 151 — — 152 —