Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hofman-Bang, 1. Niels Erik - Hofman-Bang, 2. Ove - Hofmann, Melchior - Hofmann, Johann - Hofmann, August Wilhelm von - Hofmann, 1. Heinrich (målare) - Hofmann, 2. Ludwig von - Hofmann, Heinrich (tonsättare) - Hofmannsthal, Hugo von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOFMAN-BANG
Hofman-Bang [hå’f-]. 1) N i e 1 s E r i k H.,
dansk jordbruksekonom (1803—86). Efter att
från 1827 ha tillbragt några år hos A. Thaer å
Möglin, blev H. 1831 sv. statens
schäferidirek-tör. 1842 återvände han till Danmark och
övertog fädernegården Hofmansgave på Fyen, där
han 1845 inrättade en lantbruksskola. H. var
i övrigt verksam för införandet av nya
lantbruksmaskiner, nya kulturväxter och även
fruktträd. Han utgav 1850—56 ”Meddelelser
for Landmænd”. Hj.P.
2) Ove Mailing H., den föregåendes
brorson, kemist och geolog (f. 2/i2 1874), fil.
d:r i Uppsala 1904, assistent vid
Lantbruks-akad:s experimentalfält 1905 och vid
Centralanstalten för lantbrukets försöksverksamhet
1907, lektor i kemi och geologi vid Ultuna
lantbruksinst. 1911 och prof. 1918. Bland H:s
arbeten märkas undersökningar om upplösta
ämnen i käll- och flodvatten i Sverige. K.A.G.
Hofmann [hä’f-], Melchior, tysk
predikant, se Hoffmann.
Hofmann [h5’f-], Johann Christian
Konrad von, tysk teolog (1810—77), prof, i
Er-langen 1845, den
främste företrädaren
för den s.k.
Erlangen-teologien. Utmärkande för H:s teologi är
hans
”frälsningshisto-riska” tolkning av
bibeln: denna är en
historisk urkund,
men urkund för Guds
”frälsningshistoria”
med människorna
(”Weissagung und
Erfüllung”, 2 bd,
1841—44), den inre upplevelsens betydelse
(”erfarenhetsteologi”) (”Der Schriftbeweis”,
1852—56; 2 Aufl. 1857—60) samt avvisandet av
den gamla satisfaktionsläran. S.N.
Hofmann [hä’f-], August Wilhelm von,
tysk kemist (1818—92), assistent hos Liebig,
1845 prof, vid det då
grundade College of
chemistry i London,
1864 prof, i Bonn
och 1865 i Berlin. H.
var en lika
framstående experimental-forskare som lärare
och fostrade ett stort
antal sedermera
mycket berömda
lärjungar samt utgav
förträffliga läroböcker i
kemi. Av hans
arbe
ten märkas främst de över organiska
kvävehaltiga föreningar. H. påvisade aminbasernas
kemiska natur och deras sammanhang med
ammoniak. Hans upptäckt av aminobensol
(anilin) och dess derivat gav upptakten till
färgämnesindustrien. Deutsche chemische
Ge-sellschaft grundades av H. 1868. Lj.
Hofmann [hä’f-]. 1) Heinrich H., tysk
målare (1824—1911), utbildad i Düsseldorf,
gjorde porträtt och historiemålningar med
religiösa motiv, vilka i reproduktion vunno stor
spridning. G.S.
2) L u d w i g von H., den föregåendes
brorson, målare (f. 1861), målar under Chavannes’
inflytande aktbilder och idealiserade landskap;
även verksam som tecknare för flera arter
konsthantverk. G.S.
Hofmann [hä’f-], Heinrich, tysk
tonsättare (1842—1902). H:s verk, på sin tid
omtyckta, utmärka sig för stor klangskönhet.
Bland dem märkas orkesterverken ”Ungersk
svit” och en ”Frithjof-symfoni”, en
”Schau-spiel”-uvertyr, kammarmusik, fyrhändig
pianomusik, körverk (”Die schöne Melusine”,
”Aschenbrödel”, ”Prometheus”, ”Harald”),
solosånger. F.S-l.
Hofmannsthal [hä’f-täl], Hugo von,
österrikisk förf. (1874—1929). Sällsynt brådmogen,
vann H. redan som
18-åring litterär
berömmelse. Jämte
Stefan George blev han
talesman för en
exklusiv litterär
aristokratism av
nyromantisk prägel. Hans
versdramer, t ex.
”Der Tod des Tizian”
(1901) och ”Das
kleine Welttheater”
(1904), utmärkas av
nyanserat språk och
subtil psykologi. Stor formskönhet möter
i H:s rena lyrik, ”Gesammelte Gedichte” (1907)
och ”Gedichte” (1922). Hans ungdomsdiktning
var tydligt påverkad av V. Hugo, Swinburne,
Browning och d’Annunzio. Med förkärlek
ägnade han sig åt övers, och bearbetningar. Av
övriga verk må nämnas ”Elektra” (1903; sv.
övers. 1911), ”ödipus und die Sphinx” (1905)
och ”Der Turm” (1925). För sin vän Richard
Strauss skrev han flera operatexter, ss. ”Der
Rosenkavalier” (1911) och ”Ariadne auf Naxos’’
(1912). En världssuccé blev hans nygestaltning
av medeltidsmoraliteten ”Jedermann” (1911;
sv. övers. ”Det gamla spelet om Envar”, 1916).
som i likhet med mysteriespelet ”Das Salz
burger grosse Welttheater” (1923) togs om hand
— 171 —
— 172 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
