HOFMAN-BANG Hofman-Bang [hå'f-]. 1) N i e 1 s E r i k H., dansk jordbruksekonom (1803—86). Efter att från 1827 ha tillbragt några år hos A. Thaer å Möglin, blev H. 1831 sv. statens schäferidirek-tör. 1842 återvände han till Danmark och övertog fädernegården Hofmansgave på Fyen, där han 1845 inrättade en lantbruksskola. H. var i övrigt verksam för införandet av nya lantbruksmaskiner, nya kulturväxter och även fruktträd. Han utgav 1850—56 ”Meddelelser for Landmænd”. Hj.P. 2) Ove Mailing H., den föregåendes brorson, kemist och geolog (f. 2/i2 1874), fil. d:r i Uppsala 1904, assistent vid Lantbruks-akad:s experimentalfält 1905 och vid Centralanstalten för lantbrukets försöksverksamhet 1907, lektor i kemi och geologi vid Ultuna lantbruksinst. 1911 och prof. 1918. Bland H:s arbeten märkas undersökningar om upplösta ämnen i käll- och flodvatten i Sverige. K.A.G. Hofmann [hä'f-], Melchior, tysk predikant, se Hoffmann. Hofmann [h5'f-], Johann Christian Konrad von, tysk teolog (1810—77), prof, i Er-langen 1845, den främste företrädaren för den s.k. Erlangen-teologien. Utmärkande för H:s teologi är hans ”frälsningshisto-riska” tolkning av bibeln: denna är en historisk urkund, men urkund för Guds ”frälsningshistoria” med människorna (”Weissagung und Erfüllung”, 2 bd, 1841—44), den inre upplevelsens betydelse (”erfarenhetsteologi”) (”Der Schriftbeweis”, 1852—56; 2 Aufl. 1857—60) samt avvisandet av den gamla satisfaktionsläran. S.N. Hofmann [hä'f-], August Wilhelm von, tysk kemist (1818—92), assistent hos Liebig, 1845 prof, vid det då grundade College of chemistry i London, 1864 prof, i Bonn och 1865 i Berlin. H. var en lika framstående experimental-forskare som lärare och fostrade ett stort antal sedermera mycket berömda lärjungar samt utgav förträffliga läroböcker i kemi. Av hans arbe ten märkas främst de över organiska kvävehaltiga föreningar. H. påvisade aminbasernas kemiska natur och deras sammanhang med ammoniak. Hans upptäckt av aminobensol (anilin) och dess derivat gav upptakten till färgämnesindustrien. Deutsche chemische Ge-sellschaft grundades av H. 1868. Lj. Hofmann [hä'f-]. 1) Heinrich H., tysk målare (1824—1911), utbildad i Düsseldorf, gjorde porträtt och historiemålningar med religiösa motiv, vilka i reproduktion vunno stor spridning. G.S. 2) L u d w i g von H., den föregåendes brorson, målare (f. 1861), målar under Chavannes’ inflytande aktbilder och idealiserade landskap; även verksam som tecknare för flera arter konsthantverk. G.S. Hofmann [hä'f-], Heinrich, tysk tonsättare (1842—1902). H:s verk, på sin tid omtyckta, utmärka sig för stor klangskönhet. Bland dem märkas orkesterverken ”Ungersk svit” och en ”Frithjof-symfoni”, en ”Schau-spiel”-uvertyr, kammarmusik, fyrhändig pianomusik, körverk (”Die schöne Melusine”, ”Aschenbrödel”, ”Prometheus”, ”Harald”), solosånger. F.S-l. Hofmannsthal [hä'f-täl], Hugo von, österrikisk förf. (1874—1929). Sällsynt brådmogen, vann H. redan som 18-åring litterär berömmelse. Jämte Stefan George blev han talesman för en exklusiv litterär aristokratism av nyromantisk prägel. Hans versdramer, t ex. ”Der Tod des Tizian” (1901) och ”Das kleine Welttheater” (1904), utmärkas av nyanserat språk och subtil psykologi. Stor formskönhet möter i H:s rena lyrik, ”Gesammelte Gedichte” (1907) och ”Gedichte” (1922). Hans ungdomsdiktning var tydligt påverkad av V. Hugo, Swinburne, Browning och d’Annunzio. Med förkärlek ägnade han sig åt övers, och bearbetningar. Av övriga verk må nämnas ”Elektra” (1903; sv. övers. 1911), ”ödipus und die Sphinx” (1905) och ”Der Turm” (1925). För sin vän Richard Strauss skrev han flera operatexter, ss. ”Der Rosenkavalier” (1911) och ”Ariadne auf Naxos’' (1912). En världssuccé blev hans nygestaltning av medeltidsmoraliteten ”Jedermann” (1911; sv. övers. ”Det gamla spelet om Envar”, 1916). som i likhet med mysteriespelet ”Das Salz burger grosse Welttheater” (1923) togs om hand — 171 — — 172 —