Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hohenlohe, 1. Friedrich Ludwig - Hohenlohe, 2. Adolf - Hohenlohe, 3. Hugo - Hohenlohe, 4. Chlodwig - Hohenlohe, 5. Gustav Adolf - Hohenlohe, 6. Kraft - Hohenlohe, 7. Hermann - Hohenlohe, 8. Victor - Hohenlohe, 9. Alexander - Hohenlohe, 10. Ernst - Hohenlohe, 11. Konrad - Hohenlohe, 12. Gottfried
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOHENLOHE
preussiska armén och blev 14/io slagen av
Napoleon vid Jena. H. fick sedan överbefälet,
undertecknade 28/to kapitulationen i Prenzlau
och tog strax därefter avsked. P.S.
2) Adolf, furste av H.-I ngelfingen,
den föregåendes son (1797—1873),
representerade 1850 Preussen vid parlamentet i Erfurt,
talman i preussiska F.k. 1854, preussisk
ministerpresident 1862, som sådan efterföljd av
Bismarck. P.Dhl.
3) Hugo, furste av H.-O e r i n g e n, sonson
till H.l), l:e hertig av Ujest (1816—97),
politiker, general, medl. av nordtyska riksdagen
1867—70, av tyska riksdagen 1871—76, en av
stiftarna och ledarna av det frikonservativa
partiet. Th.
4) C h 1 o d w i g, furste av H.-S c h i 11 i n g
s-fürst (1819—1901), blev 1846 medl. av
Bayerns riksråd, 1849 sändebud i London, var
1866—70 bajersk
ministerpresident i
Preussen-vänlig och [-antiultramontanis-tisk-]
{+antiultramontanis-
tisk+} riktning,
befordrade rikets
grundande, tillhörde
Nordtyska
förbundets riksdag, vars
förste v. president
han var, en
funktion han till 1874
även utövade i Tyska
rikets riksdag, där
han var ledare för liberala rikspartiet. H. var
1874—85 sändebud i Paris (1880
statssekreterare i utrikesdep. efter Ernst v.
Bü-low), deltog som Tysklands 3:e
representant på Berlinkongressen 1878, blev 1885
ståthållare i Elsass-Lothringen och kvarstod till
1894, då han efterträdde Caprivi (se denne)
som rikskansler. Under H:s ämbetstid
genomfördes (1896) ny civillag och (1898) ny
strafflag för armén samt förvärvades Kiautschou
(1897), ett par av Samoaöarna (1898) samt
genom köp (1899) från Spanien Karolinerna.
H:s utnämning till rikskansler var ett verk av
Ph. v. Eulenburg, och bakom denne stod
storhertigen av Baden. H. avgick i okt. 1900. Hans
”Denkwürdigkeiten” (utg. 1906—07 av sonen
Alexander H.) väckte stort uppseende på gr. av
sin frispråkighet och föranledde utgivarens
avsked som landshövding i Oberelsass. — Litt.;
H. Rust, ”Reichskanzler Fürst C. zu H. und
seine Brüder” (1897); O. v. Völderndorff, ”Vom
Reichskanzler Fürsten von H., Erinnerungen”
(1902); Alexander H., ”Aus meinem Leben”
(1925). Arrh.
5) Gustav Adolf, den föregåendes bror.
furste av H.-S chillingsfürst, kyrkomän
(1823—96), katolsk präst 1849, kardinal 1866.
Han bekämpade 1870 dogmen om påvens
ofelbarhet, utsågs 1872 av Bismarck till Tysklands
sändebud vid påvestolen men förvägrades
erkännande av Pius IX; 1879—85 biskop i
Al-bano. Han spelade en viss roll vid
kulturkampens (se d.o.) avveckling. Th.
6) Kraft, furste av H.-I ngelfingen,
sonson till H.l), militär och förf. (1827—92),
officer vid art. 1845, överste 1865,
generalmajor 1868, general av inf. 1883 och av art. 1889.
H. deltog ss. reg.-chef i 1866 års krig och var
under kriget 1870—71 först chef för
gardesart.-brigaden och anförtroddes senare ledningen av
art.-anfaUet på Paris. Efter fredsslutet var han
1871—73 inspektör för 2:a art.-inspektionen
och 1873—79 inf.-fördelningschef. H. var en
flitig militär förf, och har bl.a. utg.
”Militä-rische Briefe” (3 bd, 1884—85; sv. övers. 1886
—87), ”Strategische Briefe” (2 bd, 1887) samt
”Aus meinem Leben” (4 bd, 1897—1907). E.Bz.
7) H e r m a n n, furste av H.-L a n g e
n-b u r g, militär och politiker (1832—1913),
kav.-general, 1871—80 frikonservativ medl. av tyska
riksdagen, dess 2:e v. president 1877—78,
ståthållare i Elsass-Lothringen 1894—1907. Th.
8) Victor, furste av H.- L a n g e n b u r g,
engelsk sjömilitär (1833—91), se G 1 e i c h e n.
9) Alexander, furste av H.-S
chillingsfürst, son till H.4) (1862—1924),
le-gationsråd, ämbetsman i Oberelsass, tilldrog sig
uppmärksamhet, då han jämte F. Curtius
överarbetade och utgav faderns memoarer (2 bd,
1906—07). Genom de indiskretioner och
åsikter, som här framställdes, ådrog sig H.
kejsarens onåd och avskedades. Under världskriget
uppträdde han som pacifist. P.Dhl.
10) Ernst, furste av H.-L angenburg,
son till H.7) (f. 1863), g. 1896 m. prinsessan
Alexandra, dotter till hertig Alfred av
Sachsen-Coburg-Gotha, för vars omyndige brorson och
efterträdare Karl Edvard han 1900—05 skötte
regeringen. Därpå ledde han utrikesdep :s
koloniala vd. 1905—06. H. var medl. av riksdagen
1907—12 (rikspartiet), dess l:e v. president
1909—10. [B.]
11) Konrad, kusin till H.9), furste av
H.-Schillingsfürst, österrikisk ämbetsman
och politiker (1863—1918), österrikisk
ministerpresident och inrikesminister april—maj 1906,
ånyo inrikesminister 1915—16,
österrikisk-ungersk finansminister 1916—17. Th.
12) G o 11 f r i e d, den föregåendes bror,
furste av H.-S chillingsfürst, österrikisk
militär och diplomat (f. 1867), general,
österrikisk-ungersk ambassadör i Berlin 1914—18.
Härom har han utg. ”Erinnerungen” (1920). Th.
— 181 —
— 182 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
