Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hohenzollern, ätt - Hohenzollernkanalen - Hohes Venn - Hohe Tátra - Hohe Tauern - Hojer, Andreas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOJER
dennes död tillföllo de honom och voro
därefter en sekundogenitur i den brandenburgska
kurfurstefamiljen. 1603 utslocknade de
fran-kiska sidolinjerna, av vilka en medl. 1523 även
förvärvat hertigdömet Jägerndorf i Schlesien.
Joakim Fredrik av Brandenburg (1546—1608)
delade då de frankiska områdena mellan två av
sina yngre bröder, under det hans yngre son
Johan Georg erhöll Jägerndorf. Denne
förlorade det efter slaget på Vita berget, emedan han
ställt sig på vinterkonungens sida, men
Hohen-zollrarna uppgåvo aldrig sina anspråk, och de
åberopades 1740 av Fredrik II vid hans infall i
Schlesien. De frankiska områdena förenades
under en härskare 1769, och 1791 avträdde den
siste ättlingen av denna yngre frankiska
sidolinje, markgreve Alexander (d. 1806), sitt
område till ättens huvudgren. Av medl. av dessa
frankiska sidolinjer hade blott Albrekt, först
Tyska ordens stormästare, sedan hertig av
Preussen, någon större betydelse. Till
huvudlinjen hörde den stridbare Albrekt Akilles, som
sökte trygga ättens makt genom att bestämma,
att kurländerna alltid odelade skulle gå i arv
till äldste sonen, vilket slutgiltigt bekräftades
av Joakim Fredrik 1598. Dennes son, Johan
Sigismund (1572—1619), erhöll 1614 av det rika
jülichska arvet (se d.o.) Cleve, Mark och
Ra-vensberg samt 1618 hertigdömet Preussen
genom sin gemål, sondotter till hertig Albrekt.
H:s besittningar lågo nu strödda från Memel
ända till Maas, t.v. en svaghet men en
förutsättning för framtida storhet. Johan
Sigis-munds broder, Kristian Vilhelm (1587—1665),
är bekant som administratör i Magdeburg och
Gustav II Adolfs bundsförvant i 30-åriga kriget,
hans son och efterträdare Georg Vilhelm (1595
—1640) för sin vacklande och olyckliga politik.
Georg Vilhelms syster Maria Eleonora var
förmäld med Gustav II Adolf. Fredrik Vilhelm,
den store kurfursten (1620—88), den dittills
störste av ätten H., lade såväl den inre som
den yttre grunden till Brandenburgs
maktställning, hans son Fredrik III (1657—1713) satte
som Fredrik I den preussiska konungakronan
på sitt huvud. Genom Fredrik Vilhelm I (1688
—1740) och ättens mest lysande representant,
Fredrik II (1712—86), uppsteg H. till ett av
Europas mäktigaste furstehus. Av Fredrik
Vilhelm I:s övriga barn gjorde sig Henrik (1726—
1802) bekant som härförare, Vilhelmina,
förmäld med en markgreve av Bayreuth, har
efterlämnat en betydande brevväxling och ofta
citerade memoarer, Lovisa Ulrika var förmäld
med Adolf Fredrik av Sverige. Den barnlöse
Fredrik II efterträddes av brorsonen Fredrik
Vilhelm II (1744—97) och denne av sonen
Fredrik Vilhelm III (1770—1840). Dennes
äld
ste son, Fredrik Vilhelm IV (1795—1861)
avled utan arvingar och efterträddes av brodern
Vilhelm I (1797—1888), som 1871 förvärvade
tyska kejsarkronan. Hans son Fredrik III
(1831—88) efterträddes efter blott några mån:s
regering av sonen Vilhelm II (f. 1859). 1918
störtades ätten H. i Preussen men erhöll
genom överenskommelser av 1925 och 1926 med
den preussiska staten betydande landområden
och 15 mill. riksmark. — Den s c h w a b
i-ska linjen stannade kvar i Sydtyskland,
bibehöll den katolska tron och delade sig o.
1600 i linjerna H.-Hechingen och
H.-Sigma-ringen, vilka kort därefter erhöllo riksfurstlig
värdighet och 1806 vid Rhenförbundets
upprättande blevo suveräna. 1849 abdikerade de
regerande furstarna av båda linjerna och
överlämnade sina länder till Preussen. Även medl.
av denna linje betraktas därefter som
preussiska prinsar. Till linjen H.-Sigmaringen hörde
Leopold, vars kandidatur till den spanska
kronan 1870 blev den närmaste anledningen till
fransk-tyska kriget, och hans yngre bror Karl
(1839—1914), som 1866 blev furste och 1881
konung i Rumänien. Han efterträddes där av
Leopolds son Ferdinand (1865—1927), fader
till Rumäniens nuv. konung, Karl (f. 1893). —
Litt.: ”Monumenta Zollerana” (8 bd, 1852—
90); L. Schmid, ”Die älteste Geschichte des Ge
samthauses der H.” (3 bd, 1884—88);
”Hohen-zollerische Forschungen” (7 bd, 1891—1902)
med forts. ”Quellen und Forschungen zur
deutschen, insbesondere hohenzollerischen
Geschichte” (1905—12); ”H.-Jahrbuch” (20 bd,
1897—1916); G. Schuster, ”Aus der Geschichte
des Hauses H. 1415—1915” (1915); O. Hintze,
”Die H. und ihr Werk” (8 Aufl. 1916). P.S.
Hohenzollernkanalen [häantsåTarn-], se
B e r 1 i n—S t e 11 i n-k a n a 1 e n.
Hohes Venn [hä’as fän], höjdrygg i
Tyskland och Belgien, n. om staden Malmedy,
uppbyggd av kambrisk skiffer och kvartsit, har en
bred, till stor del kal kamm. Mot s. är H. V.
brant, mot n. långsluttande. Högsta punkt:
Botrange, 692 m.ö.h. O.P.
Hohe Tåtra [häa], se T å t r a.
Hohe Tauern [hä’a tåü’arn], se T a u e r n.
Hojer, Andreas, dansk historiker och äm
betsman (1660—1739), studerade i Halle, särsk.
medicin, men kom sedan mest att syssla med
historia och juridik. H:s ”Kurzgefasste
däne-marckische Geschichte” (1718) väckte genom
sina skarpa omdömen harm bl.a. hos Holberg.
Hans ovanliga flit och duglighet förskaffade
honom dock 1722 platsen som historiograf.
Resultatet därav blev 12 stora handskrivna års
böcker (1699—1711, nu i danska riksarkivet)
samt, sedan H. vid Fredrik IV:s död fallit i
— 185 —
— 186 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
