Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Holländsk konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLLÄNDSK KONST
Sydnederländerna får sitt förnämsta monument
i stadshuset i Amsterdam (av Jacob van
C a m p e n, 1595—1657). Under 1700-talet och
1800-talets förra del har konsten i Holland
gått tillbaka. Vid 1900-talets början reste sig
i Haag det storartade, praktfullt inredda
tegelpalatset för den Internationella domstolen. Den
moderna ”saklighetsstil”, som fått namn av
funktionalism (se d.o.), har en kraftig
blomst-ring i Holland genom J. P. O u d i
Rotterdam och C. van Esteren i Haag. —
Bildhuggarkonsten har aldrig haft
någon eg. blomstring i Nederländerna. Från äldre
tider märkas några ståtliga gravvårdar med
liggande figurer (t.ex. i Breda och Delft). Vid
1600-talets början framstod också på detta
område H. de Keyser, vars söner Pieter (1595
—1676) och W i 11 e m också voro skickliga
dekoratörer. I konstindustrien märkes särsk.
fajanstillverkningen (se Delft).
Holländarnas stora konst är måleriet.
Under 1400-talet, då den flamländska konsten
(se d.o.) florerade, gingo de nordnederländska
mästarna till de stora konstcentra i Flandern;
så D i r k B o u t s (o. 1420—75) och G e
r-ard David (o. 1460—1523). I Holland
verkade Aelbert van O u w a t e r och
Geertgen tot Sint Jans (o. 1465—
o. 1495). Den holländska egenarten framträder
tidigt hos dessa o.a. mästare; sinne för det
genremässiga och för den landskapliga
skönheten samt färg- och ljusverkan. Under
1500-talets förra del framträdde ss. målare och
grafiker Lucas van Leyden (1494—1533),
som kan betraktas ss. inledande den nu
uppblomstrande nordnederländska konsten. Ännu
under 1500-talet var den föga rikt utvecklad.
Inflytandet var starkt från de s. nederländska
prov, och från Italien. Nu blev Utrecht ett
viktigt konstcentrum. I romaniserande riktning
framträdde Jan van Schorel (1495—
1652) och A. Moor (1512—75), den senare
en utmärkt porträttör, även verksam i utlandet;
den förre hade förbindelser med Sverige
(Gustav Vasa). Som duktiga porträttmålare
framträdde något senare Jan van Ravesteyn
(o. 1572—1657) i Haag och Michiel
Miere-velt (1567—1641) i Delft, den senare med
stor verkstad. I Haarlem upprättades vid
1500-talets slut en akad., som drev måleriet i den
italienska manierismens tecken. Men just i
Haarlem uppstod vid 1600-talets början det
holländska måleriet i kraftig egenart. Frans
Hals (1580—1666) blev här ledaren. På
porträttets och gruppbildens område står han som
en av världskonstens förnämste, med ett slags
impressionistisk teknik, oöverträffad i
framställningen av det momentana. Nu växer icke
blott porträttet utan också sedebilden (genren)
och landskapet ut till självständiga områden ss.
aldrig förr. Genremåleriet befordras i hög grad
av Frans Hals. Hans bror D i r k Hals (1591
—1656), Anthonie P a 1 a m e d-e s z. (1601
—73), Pieter Codde (1590—1678) m.fl.
representera interiören med dansgillen,
soldatscener o.d.; Adr ia en (1610—85) och Isack
(1621—49) van Ostade liksom Adr i aen
Brouwer (1605—38; från Antwerpen)
bondestycket; Jan S teen (1626—79; från
Lei-den) ger värdshusinteriörer med humor och
sprittande livlighet; Gabriel Metsu (1629
—67) gatuscener m.m. Den s.k. högre genren
får anslutning från många olika lokalskolor i
Holland, den företrädes av Gerard Dou
(1613—75), Frans van M i er is (1635—81),
Gerard Terborch (1617—81) o.a. I
mångfald och rikedom av motiv har genremåleriet
aldrig nått högre än i Holland. Tekniskt och
kompositionelit stå flera av dessa mästare,
liksom under senare tider Frans Hals själv,
under inflytande av Rembrandt (1606—69),
som blev figurmåleriets oupphunne mästare. I
Amsterdam, där han verkade större delen av
sin levnad, hade porträttkonsten redan mot
1500-talets slut börjat utveckla sig.
Gruppbilden blev holländarnas stora måleri. I det
reformerta landet trivdes den kyrkliga konsten icke,
och det religiösa måleriet fick ett begränsat
område. Även andra historiska ämnen, liksom
mytologiska, trädde föga fram i holländarnas
konst. Porträttgruppen däremot blev deras stora
måleri, och här kan man särsk. i Amsterdam
följa utvecklingen från den enkla uppradningen
till den sammansatta, psykologiskt och
koloristiskt sammanhållna kompositionen, vars
höjdpunkt är Rembrandts ”Staalmeesters”. Före
honom gingo N i c. E 1 i a s z. (o. 1590—o.
1655) och Thomas de Keyser (1596—
1667). Så kom, jämte Frans Hals, B a r t h
o-lomeus van der Helst (1613—70).
Rembrandt förblev mästaren genom sitt
psykologiska djup, sin komposition, sin kolorism
och sitt ljusdunkel. I avseende på ämnen
är han också den mest omfattande. Han
blev den protestantiska världens förnämste
religiöse målare och dessutom ej blott en
målare utan en etsare av första rang. Bland
hans många efterföljare stod Ferdinand
Boi (1616—80) honom närmast som
figurmålare. Carel Fabritius (1624—54)
följde honom i ljusdunklet, t.ex. med scener i det
fria, Nicolas Maes (1632—93),
Johannes Vermeer van Delft (1632—75)
och Pieter de Hooch (1629—83) med
interiörer. — Landskapet fick redan vid
1500-talets slut begåvade tolkare i V a 1 c k e
n
— 211 —
— 212 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
