HOLLÄNDSK KONST Sydnederländerna får sitt förnämsta monument i stadshuset i Amsterdam (av Jacob van C a m p e n, 1595—1657). Under 1700-talet och 1800-talets förra del har konsten i Holland gått tillbaka. Vid 1900-talets början reste sig i Haag det storartade, praktfullt inredda tegelpalatset för den Internationella domstolen. Den moderna ”saklighetsstil”, som fått namn av funktionalism (se d.o.), har en kraftig blomst-ring i Holland genom J. P. O u d i Rotterdam och C. van Esteren i Haag. — Bildhuggarkonsten har aldrig haft någon eg. blomstring i Nederländerna. Från äldre tider märkas några ståtliga gravvårdar med liggande figurer (t.ex. i Breda och Delft). Vid 1600-talets början framstod också på detta område H. de Keyser, vars söner Pieter (1595 —1676) och W i 11 e m också voro skickliga dekoratörer. I konstindustrien märkes särsk. fajanstillverkningen (se Delft). Holländarnas stora konst är måleriet. Under 1400-talet, då den flamländska konsten (se d.o.) florerade, gingo de nordnederländska mästarna till de stora konstcentra i Flandern; så D i r k B o u t s (o. 1420—75) och G e r-ard David (o. 1460—1523). I Holland verkade Aelbert van O u w a t e r och Geertgen tot Sint Jans (o. 1465— o. 1495). Den holländska egenarten framträder tidigt hos dessa o.a. mästare; sinne för det genremässiga och för den landskapliga skönheten samt färg- och ljusverkan. Under 1500-talets förra del framträdde ss. målare och grafiker Lucas van Leyden (1494—1533), som kan betraktas ss. inledande den nu uppblomstrande nordnederländska konsten. Ännu under 1500-talet var den föga rikt utvecklad. Inflytandet var starkt från de s. nederländska prov, och från Italien. Nu blev Utrecht ett viktigt konstcentrum. I romaniserande riktning framträdde Jan van Schorel (1495— 1652) och A. Moor (1512—75), den senare en utmärkt porträttör, även verksam i utlandet; den förre hade förbindelser med Sverige (Gustav Vasa). Som duktiga porträttmålare framträdde något senare Jan van Ravesteyn (o. 1572—1657) i Haag och Michiel Miere-velt (1567—1641) i Delft, den senare med stor verkstad. I Haarlem upprättades vid 1500-talets slut en akad., som drev måleriet i den italienska manierismens tecken. Men just i Haarlem uppstod vid 1600-talets början det holländska måleriet i kraftig egenart. Frans Hals (1580—1666) blev här ledaren. På porträttets och gruppbildens område står han som en av världskonstens förnämste, med ett slags impressionistisk teknik, oöverträffad i framställningen av det momentana. Nu växer icke blott porträttet utan också sedebilden (genren) och landskapet ut till självständiga områden ss. aldrig förr. Genremåleriet befordras i hög grad av Frans Hals. Hans bror D i r k Hals (1591 —1656), Anthonie P a 1 a m e d-e s z. (1601 —73), Pieter Codde (1590—1678) m.fl. representera interiören med dansgillen, soldatscener o.d.; Adr ia en (1610—85) och Isack (1621—49) van Ostade liksom Adr i aen Brouwer (1605—38; från Antwerpen) bondestycket; Jan S teen (1626—79; från Lei-den) ger värdshusinteriörer med humor och sprittande livlighet; Gabriel Metsu (1629 —67) gatuscener m.m. Den s.k. högre genren får anslutning från många olika lokalskolor i Holland, den företrädes av Gerard Dou (1613—75), Frans van M i er is (1635—81), Gerard Terborch (1617—81) o.a. I mångfald och rikedom av motiv har genremåleriet aldrig nått högre än i Holland. Tekniskt och kompositionelit stå flera av dessa mästare, liksom under senare tider Frans Hals själv, under inflytande av Rembrandt (1606—69), som blev figurmåleriets oupphunne mästare. I Amsterdam, där han verkade större delen av sin levnad, hade porträttkonsten redan mot 1500-talets slut börjat utveckla sig. Gruppbilden blev holländarnas stora måleri. I det reformerta landet trivdes den kyrkliga konsten icke, och det religiösa måleriet fick ett begränsat område. Även andra historiska ämnen, liksom mytologiska, trädde föga fram i holländarnas konst. Porträttgruppen däremot blev deras stora måleri, och här kan man särsk. i Amsterdam följa utvecklingen från den enkla uppradningen till den sammansatta, psykologiskt och koloristiskt sammanhållna kompositionen, vars höjdpunkt är Rembrandts ”Staalmeesters”. Före honom gingo N i c. E 1 i a s z. (o. 1590—o. 1655) och Thomas de Keyser (1596— 1667). Så kom, jämte Frans Hals, B a r t h o-lomeus van der Helst (1613—70). Rembrandt förblev mästaren genom sitt psykologiska djup, sin komposition, sin kolorism och sitt ljusdunkel. I avseende på ämnen är han också den mest omfattande. Han blev den protestantiska världens förnämste religiöse målare och dessutom ej blott en målare utan en etsare av första rang. Bland hans många efterföljare stod Ferdinand Boi (1616—80) honom närmast som figurmålare. Carel Fabritius (1624—54) följde honom i ljusdunklet, t.ex. med scener i det fria, Nicolas Maes (1632—93), Johannes Vermeer van Delft (1632—75) och Pieter de Hooch (1629—83) med interiörer. — Landskapet fick redan vid 1500-talets slut begåvade tolkare i V a 1 c k e n — 211 — — 212 —