HOLSTEIN tade hans makt, som med venderna; hans son Adolf II (d. 1164), som var nära förbunden med Henrik Lejonet (se denne) och på gr. härav en tid berövades sitt grevskap, utvidgade detta österut över slaviskt land och kunde 1143 vid Östersjön grunda staden Lübeck, som han dock måste avträda till Henrik Lejonet. Adolf III skiftade parti i striden mellan kejsaren och Henrik Lejonet samt delade sålunda ej dennes fall. Under hans tid ägde den kraftiga danska expansionen mot s. rum. Adolf besegrades 1201 vid Stellan i grund av danskarna och måste abdikera, varefter H. indrogs i det danska riket och under Albert av Orlamünde (se denne) blev ett danskt län. Det sålunda uppkomna läget bekräftades 1214 av den tyske kungen Fredrik II, som till Danmark avträdde allt land n. om Elbe. Först sedan Valdemar II 1223 råkat i fångenskap, föll det danska väldet i H. samman; Adolf III:s son Adolf IV satte sig i besittning av landet och tryggade det genom segrarna vid Mölln 1225 och Bornhöved 1227 åt Tyskland och sin ätt. Hans söner, Johan I och Gerhard I, styrde från 1239 landet i sam-regering intill den förres död; 1273 delades det mellan Gerhard och Johans söner, varefter följde nya delningar (se Schauenburg). De flesta grenarna utdogo före 1300-talets slut, varefter största delen av H. återförenades under linjen Rendsburg. Av de många grevar, som samtidigt styrde landet, nådde Gerhard III av Rendsburg (d. 1340) och Johan III av Kiel (d. 1359) verklig betydelse. Med skicklighet utnyttjade de i inbördes rivalitet till egen fördel Danmarks svaghetstillstånd på 1320- och 1330-talen. Johan förvärvade ss. pant Skåne och Blekinge, vilka dock 1332 överlätos till Magnus Eriksson av Sverige. Gerhard lyckades 1326 få sin systerson och myndling, hertig Valdemar av Sön-derjylland, vald till dansk konung, varvid Gerhard själv erhöll hertigdömet Sönderjylland (se d.o.) ss. ärftligt danskt län. Denna union mellan Sönderjylland och delar av H. blev ej bestående, enär Valdemar redan 1330 måste lämna sitt danska rike och Gerhard då till honom åter avträdde Sönderjylland. Men sambandet mellan detta land och kungariket Danmark hade Gerhard 1326 förstått att lossa genom den s.k. Constitutio valdemariana (se d.o.), vari det bestämdes, att de två länderna ej skulle få ha gemensam herre. I stället strävade Gerhard att knyta Sönderjylland till H., och han själv lyckades få delar därav i sin hand. Under den konunglösa perioden i Danmark 1332—40 var han över huvud den eg. styresmannen i hela Jylland. Hans död 1340 (jfr N i e 1 s Ebbe s e n) gjorde visserligen slut på detta herravälde, men hans söner Järn-Henrik och Klaus erhöllo vid den nyordning av de danska förhållandena, som 1340 träffades i Lübeck, hela Sönderjylland i pant. Dess s. del förblev i grevarnas besittning; dess n. del återgick för en tid till hertig Valdemar men erövrades, sedan dennes son Henrik dött, 1375 av Järn-Henrik, vars son Gerhard VI 1386 av Margareta formligen förlänades med hertigdömet Sönderjylland. Dess och H:s historia äro efter denna tid oupplösligt förbundna; se S c h 1 e s w i g-H o 1-s t e i n. — H:s betydelse för Norden har under medeltiden varit utomordentligt stor. Från H:s ridderskap utgick främst strömmen av tyska adelsmän till Norden, och i de nordiska förvecklingarna inblandade sig med framgång vid flera tillfällen H:s grevar. — Litt.: O. Brandt, ”Geschichte Schleswig-Holstcins” (2 Aufl. 1926; dansk övers, s.å.). B. Holstein, sedan 1300-talet känd n.v.-tysk adelsätt, utgrenad även till Danmark, där II.2) 1708 blev greve till Holsteinborg och H.3) 1750 greve till Ledreborg; en medL av den förres ättegren fick 1828 tillåtelse att kalla sig von H.-R a t h 1 o u. C. 1) JohannGeorg von H., dansk ämbetsman (1662—1730), var f. i Mecklenburg men kom först i dansk hovtjänst och sedan i statstjänst, blev 1712 medl. av konseljen och 1714 president i roissionskollegiet, för vars verksamhet den varmt pietistiske H. visade ett stort intresse. I politiken hyste han som mecklen-burgare en stark misstro till tsar Peter och yrkade ivrigt på en nära anslutning till Han-nover-England. Under nordiska krigets senare år segrade denna av H. förordade politik, vars frukter skördades genom freden i Frederiks-borg 1720. Under de följ, åren var H:s politiska inflytande obetydligt. P.S. 2) U 1 r i k A d o 1 f H., från 1700 baron, från 1708 länsgreve till Holsteinborg, dansk ämbetsman (1664—1737), kom i stor gunst hos kronprins Fredrik (IV) men utövade under första delen av dennes regering intet större inflytande, ehuru han snart blev amtman. 1718 sändes han emellertid i en viktig beskickning till England, som han utförde tillfredsställande, 1719 blev han medl. av konseljen och 1721 storkansler. För dessa snabba befordringar torde H. i främsta rummet ha haft att tacka den nya drottningen, Anne Sofie (Reventlow), vars halvsyster var H:s maka. Varken H:s inflytande el. hans begåvning svarade dock mot hans ställning. 1730 vid Kristian VI:s tronbe-stigning avskedades H., men erhöll en rätt betydande pension. P.S. 3) Johan Ludvig H., son till H.l), från 1750 länsgreve till Ledreborg, dansk äm betsman (1694—1763), inträdde efter grundliga — 245 — — 246 —