Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Holstein (grevskap) - Holstein, ätt - Holstein, 1. Johann Georg von - Holstein, 2. Ulrik Adolf, till Holsteinborg - Holstein, 3. Johan Ludvig, till Ledreborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLSTEIN
tade hans makt, som med venderna; hans son
Adolf II (d. 1164), som var nära förbunden
med Henrik Lejonet (se denne) och på gr.
härav en tid berövades sitt grevskap, utvidgade
detta österut över slaviskt land och kunde 1143
vid Östersjön grunda staden Lübeck, som han
dock måste avträda till Henrik Lejonet. Adolf
III skiftade parti i striden mellan kejsaren och
Henrik Lejonet samt delade sålunda ej dennes
fall. Under hans tid ägde den kraftiga danska
expansionen mot s. rum. Adolf besegrades 1201
vid Stellan i grund av danskarna och måste
abdikera, varefter H. indrogs i det danska riket
och under Albert av Orlamünde (se denne)
blev ett danskt län. Det sålunda uppkomna
läget bekräftades 1214 av den tyske kungen
Fredrik II, som till Danmark avträdde allt land
n. om Elbe. Först sedan Valdemar II 1223
råkat i fångenskap, föll det danska väldet i H.
samman; Adolf III:s son Adolf IV satte sig i
besittning av landet och tryggade det genom
segrarna vid Mölln 1225 och Bornhöved 1227
åt Tyskland och sin ätt. Hans söner, Johan I
och Gerhard I, styrde från 1239 landet i
sam-regering intill den förres död; 1273 delades det
mellan Gerhard och Johans söner, varefter
följde nya delningar (se Schauenburg).
De flesta grenarna utdogo före 1300-talets slut,
varefter största delen av H. återförenades
under linjen Rendsburg. Av de många grevar, som
samtidigt styrde landet, nådde Gerhard III av
Rendsburg (d. 1340) och Johan III av Kiel (d.
1359) verklig betydelse. Med skicklighet
utnyttjade de i inbördes rivalitet till egen fördel
Danmarks svaghetstillstånd på 1320- och 1330-talen.
Johan förvärvade ss. pant Skåne och Blekinge,
vilka dock 1332 överlätos till Magnus Eriksson
av Sverige. Gerhard lyckades 1326 få sin
systerson och myndling, hertig Valdemar av
Sön-derjylland, vald till dansk konung, varvid
Gerhard själv erhöll hertigdömet Sönderjylland (se
d.o.) ss. ärftligt danskt län. Denna union
mellan Sönderjylland och delar av H. blev ej
bestående, enär Valdemar redan 1330 måste lämna
sitt danska rike och Gerhard då till honom
åter avträdde Sönderjylland. Men sambandet
mellan detta land och kungariket Danmark
hade Gerhard 1326 förstått att lossa genom
den s.k. Constitutio valdemariana (se d.o.), vari
det bestämdes, att de två länderna ej skulle
få ha gemensam herre. I stället strävade
Gerhard att knyta Sönderjylland till H., och han
själv lyckades få delar därav i sin hand. Under
den konunglösa perioden i Danmark 1332—40
var han över huvud den eg. styresmannen i
hela Jylland. Hans död 1340 (jfr N i e 1 s
Ebbe s e n) gjorde visserligen slut på detta
herravälde, men hans söner Järn-Henrik och Klaus
erhöllo vid den nyordning av de danska
förhållandena, som 1340 träffades i Lübeck, hela
Sönderjylland i pant. Dess s. del förblev i
grevarnas besittning; dess n. del återgick för en
tid till hertig Valdemar men erövrades, sedan
dennes son Henrik dött, 1375 av Järn-Henrik,
vars son Gerhard VI 1386 av Margareta
formligen förlänades med hertigdömet Sönderjylland.
Dess och H:s historia äro efter denna tid
oupplösligt förbundna; se S c h 1 e s w i g-H o
1-s t e i n. — H:s betydelse för Norden har under
medeltiden varit utomordentligt stor. Från H:s
ridderskap utgick främst strömmen av tyska
adelsmän till Norden, och i de nordiska
förvecklingarna inblandade sig med framgång vid
flera tillfällen H:s grevar. — Litt.: O. Brandt,
”Geschichte Schleswig-Holstcins” (2 Aufl. 1926;
dansk övers, s.å.). B.
Holstein, sedan 1300-talet känd n.v.-tysk
adelsätt, utgrenad även till Danmark, där II.2)
1708 blev greve till Holsteinborg och
H.3) 1750 greve till Ledreborg; en medL
av den förres ättegren fick 1828 tillåtelse att
kalla sig von H.-R a t h 1 o u. C.
1) JohannGeorg von H., dansk
ämbetsman (1662—1730), var f. i Mecklenburg men
kom först i dansk hovtjänst och sedan i
statstjänst, blev 1712 medl. av konseljen och 1714
president i roissionskollegiet, för vars
verksamhet den varmt pietistiske H. visade ett stort
intresse. I politiken hyste han som
mecklen-burgare en stark misstro till tsar Peter och
yrkade ivrigt på en nära anslutning till
Han-nover-England. Under nordiska krigets senare
år segrade denna av H. förordade politik, vars
frukter skördades genom freden i
Frederiks-borg 1720. Under de följ, åren var H:s
politiska inflytande obetydligt. P.S.
2) U 1 r i k A d o 1 f H., från 1700 baron, från
1708 länsgreve till Holsteinborg, dansk
ämbetsman (1664—1737), kom i stor gunst hos
kronprins Fredrik (IV) men utövade under
första delen av dennes regering intet större
inflytande, ehuru han snart blev amtman. 1718
sändes han emellertid i en viktig beskickning
till England, som han utförde
tillfredsställande, 1719 blev han medl. av konseljen och 1721
storkansler. För dessa snabba befordringar
torde H. i främsta rummet ha haft att tacka
den nya drottningen, Anne Sofie (Reventlow),
vars halvsyster var H:s maka. Varken H:s
inflytande el. hans begåvning svarade dock mot
hans ställning. 1730 vid Kristian VI:s
tronbe-stigning avskedades H., men erhöll en rätt
betydande pension. P.S.
3) Johan Ludvig H., son till H.l), från
1750 länsgreve till Ledreborg, dansk äm
betsman (1694—1763), inträdde efter grundliga
— 245 —
— 246 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
