HOLSTEIN studier i hovtjänst och kom snart att stå kronprins Kristian (VI) synnerligen nära. Efter sin tronbestigning gav denne H. viktiga ämbeten och gjorde honom 1735 till chef för danska kansliet och medl. av konseljen, vilka ämbeten han behöll ända till sin död. H. utövade ett betydande inflytande, särsk. på inrikespolitiken, främjade vetenskaperna och var 1742 en av stiftarna av Videnskabernes Selskab. P.S. 4) Frederik Adolph H., sonsons son till H.2), greve till Holsteinborg (1784 —1836), avskaffade hoveriet på Holsteinborg, upprättade Danmarks första spar- och låne-kassa m.m. Idealist i 1700-talets anda, arbetade H. för skolväsendets förbättrande och värnade om religionsfriheten som ledare för s.v. Själlands vaknande pietistiska bonderörelse. Han försvarade ständerordningen 1831 och var verksam medl. av första ständerförsamlingen i Roskilde 1835. Fl.D. 5) Ludvig Henrik Carl Herman H., den föregåendes son, greve tillHolsteinborg, politiker (1815—92), blev länsgreve 1836 vid faderns död. H., som var en vinnande personlighet och en starkt intresserad, sakkunnig och duktig lantman, innehade talrika lokala förtroendeuppdrag, var 1866—81 president i lant-hushållningssällskapet, 1876—81 tillika över-kammarherre hos Kristian IX; ständerdepute-rad 1848, medl. av riksrådet 1856—66 och Folketinget 1866—76, 1879—81, 1887—90. Urspr. konservativ helstatsman och en av grundarna av godsägarföreningen, protesterade H. mot kungl. kungörelsen e/n 1858 (se C. C. Hall) men röstade dock 1863 för den nationalliberala nov.-författningen och tilhörde efter författningsändringen 1866 ”mellanpartiet”. Han var ingen betydande parlamentariker, men hans personliga position var så fast, att han efter ministären Frijs’ avgång 1870 utnämndes till konseljpresident. Förgäves sökte han få J. A. Hansen upptagen i regeringen. Mera än H. kommo de nationalliberala ministrarna Hall, Fenger och Krieger att betyda. Under dessa år tillspetsades kampen mot Forenede Venstre (se d.o.), särsk. sedan Folketinget 1873 förkastat finanslagen. H. hade gärna upptagit striden mot dess vänstermajoritet, men då han blott fick svagt stöd hos Landstinget, avgick han 1874. Därefter spelade han politiskt blott en underordnad roll. Fl.D. 6) Friedrich August Karl Ferdinand Julius von H., tysk diplomat (1837—1909), började sin karriär 1859 och användes av Bis-marck i ett flertal uppdrag. H. knöts från 1871 fastare till den store järnkanslern men torde aldrig ha åtnjutit dennes fulla förtroende. H. var under 1870-talets första år lega- tionssekreterare i Paris under von Arnim (se denne) och uppträdde i processen mot denne (1874) som vittne, ett förfaringssätt, som dömde honom inom hans eget yrke. Bis-marck fann sig dock ha användning för en dylik art av fördomsfrihet och anställde H. från 1876 i utrikesdep., där han 1880—1906 var föredragande råd och ef ter Bismarcks fall den eg. ledaren av Tysklands utrikespolitik. Härvid begagnade sig H. av ett privatinformationssystem inom tyska legationerna i utlandet. Han var 1890 motståndare till återförsäkringsfördraget med Ryssland och bar 1898—1901 ansvaret för att ett förbund med England avböjdes, ävensom för att förhållandet till Frankrike försämrades. Marockopolitiken 1905—06 influerades av H. Under den tid, då v. Tschirsky var utrikes-statssekreterare, inträffade Algeciraskonferen-sen (1906), och i samband med denna blev H avskedad, ehuru han även i fortsättningen påverkade B. v. Bülows politik. H. ingick senare en förbindelse med Härden, och genom dennes avslöjande störtades bl.a. Ph. v. Eulenburg (se denne). H. gick under namnet ”die graue Emi-nenz”. Som politisk typ är han av stort intresse, en asketiskt betonad personlighet, som hade sin lust i att öva inflytande utan att själv synas. Hans verksamhet var säkerligen icke alltid till Tysklands fromma. — Litt.: M. Härden, ”Gestalter” (1917); E. Fischer, ”H:s gros ses Nein, die deutsch-englischen Bündnisver-handlungen 1898—1901” (1925), Hammanns, Eckardsteins, Alex. v. Hohenlohes, Eulenburgs och Kiderlen-Wächters memoarer ge goda inblickar i H:s verksamhet, likaså ”Die grosse Politik der europäischen Kabinette 1871—1914” (1922 ff.); ”Sammlung der diplomatischen Akten des Auswärtigen Amtes”, 1—25 (1922—25); H. v. Rath, ”Erinnerungen an Herrn v. H.” (i ”Deutsche Revue”, 1909). Arrh. 7) Johan Ludvig (Louis) Carl Christian Tido H., sonsons sonson till H.3), greve till Ledreborg, politiker (1839—1912), Cand. polit. 1866, länsgreve 1895. Efter att 1867 ha övergått till katolicismen, utgav H. 1872 —73 två religiösa stridsskrifter mot pastor Schepelern, Grundtvig och Martensen. Samtidigt invaldes han 1872 i Folketinget. En glänsande begåvning men föga energisk, vältalig och kvick men skarp och sko- — 247 — — 248 —