Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Holstein, 3. Johan Ludvig, till Ledreborg - Holstein, 4. Frederik Adolph, till Holsteinborg - Holstein, 5. Ludvig, till Holsteinborg - Holstein, 6. Friedrich - Holstein, 7. Louis, till Ledreborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLSTEIN
studier i hovtjänst och kom snart att stå
kronprins Kristian (VI) synnerligen nära. Efter sin
tronbestigning gav denne H. viktiga ämbeten
och gjorde honom 1735 till chef för danska
kansliet och medl. av konseljen, vilka ämbeten
han behöll ända till sin död. H. utövade ett
betydande inflytande, särsk. på
inrikespolitiken, främjade vetenskaperna och var 1742 en
av stiftarna av Videnskabernes Selskab. P.S.
4) Frederik Adolph H., sonsons son
till H.2), greve till Holsteinborg (1784
—1836), avskaffade hoveriet på Holsteinborg,
upprättade Danmarks första spar- och
låne-kassa m.m. Idealist i 1700-talets anda, arbetade
H. för skolväsendets förbättrande och värnade
om religionsfriheten som ledare för s.v.
Själlands vaknande pietistiska bonderörelse. Han
försvarade ständerordningen 1831 och var
verksam medl. av första ständerförsamlingen i
Roskilde 1835. Fl.D.
5) Ludvig Henrik Carl Herman H., den
föregåendes son, greve tillHolsteinborg,
politiker (1815—92), blev länsgreve 1836 vid
faderns död. H., som var en vinnande
personlighet och en starkt intresserad, sakkunnig och
duktig lantman, innehade talrika lokala
förtroendeuppdrag, var 1866—81 president i
lant-hushållningssällskapet, 1876—81 tillika
över-kammarherre hos Kristian IX;
ständerdepute-rad 1848, medl. av riksrådet 1856—66 och
Folketinget 1866—76, 1879—81, 1887—90. Urspr.
konservativ helstatsman och en av grundarna
av godsägarföreningen, protesterade H. mot
kungl. kungörelsen e/n 1858 (se C. C. Hall)
men röstade dock 1863 för den nationalliberala
nov.-författningen och tilhörde efter
författningsändringen 1866 ”mellanpartiet”. Han var
ingen betydande parlamentariker, men hans
personliga position var så fast, att han efter
ministären Frijs’ avgång 1870 utnämndes till
konseljpresident. Förgäves sökte han få J. A.
Hansen upptagen i regeringen. Mera än H.
kommo de nationalliberala ministrarna Hall,
Fenger och Krieger att betyda. Under dessa år
tillspetsades kampen mot Forenede Venstre
(se d.o.), särsk. sedan Folketinget 1873
förkastat finanslagen. H. hade gärna upptagit
striden mot dess vänstermajoritet, men då han
blott fick svagt stöd hos Landstinget, avgick
han 1874. Därefter spelade han politiskt blott
en underordnad roll. Fl.D.
6) Friedrich August Karl Ferdinand
Julius von H., tysk diplomat (1837—1909),
började sin karriär 1859 och användes av
Bis-marck i ett flertal uppdrag. H. knöts från
1871 fastare till den store järnkanslern men
torde aldrig ha åtnjutit dennes fulla
förtroende. H. var under 1870-talets första år lega-
tionssekreterare i Paris under von Arnim (se
denne) och uppträdde
i processen mot denne
(1874) som vittne, ett
förfaringssätt, som
dömde honom inom
hans eget yrke.
Bis-marck fann sig dock
ha användning för
en dylik art av
fördomsfrihet och
anställde H. från 1876 i
utrikesdep., där han
1880—1906 var
föredragande råd och
ef
ter Bismarcks fall den eg. ledaren av
Tysklands utrikespolitik. Härvid begagnade sig
H. av ett privatinformationssystem inom
tyska legationerna i utlandet. Han var 1890
motståndare till återförsäkringsfördraget med
Ryssland och bar 1898—1901 ansvaret för att
ett förbund med England avböjdes, ävensom
för att förhållandet till Frankrike försämrades.
Marockopolitiken 1905—06 influerades av H.
Under den tid, då v. Tschirsky var
utrikes-statssekreterare, inträffade
Algeciraskonferen-sen (1906), och i samband med denna blev H
avskedad, ehuru han även i fortsättningen
påverkade B. v. Bülows politik. H. ingick senare
en förbindelse med Härden, och genom dennes
avslöjande störtades bl.a. Ph. v. Eulenburg (se
denne). H. gick under namnet ”die graue
Emi-nenz”. Som politisk typ är han av stort
intresse, en asketiskt betonad personlighet, som
hade sin lust i att öva inflytande utan att själv
synas. Hans verksamhet var säkerligen icke
alltid till Tysklands fromma. — Litt.: M.
Härden, ”Gestalter” (1917); E. Fischer, ”H:s gros
ses Nein, die deutsch-englischen
Bündnisver-handlungen 1898—1901” (1925), Hammanns,
Eckardsteins, Alex. v. Hohenlohes, Eulenburgs
och Kiderlen-Wächters memoarer ge goda
inblickar i H:s verksamhet, likaså ”Die grosse
Politik der europäischen Kabinette 1871—1914”
(1922 ff.); ”Sammlung der diplomatischen
Akten des Auswärtigen Amtes”, 1—25 (1922—25);
H. v. Rath, ”Erinnerungen an Herrn v. H.” (i
”Deutsche Revue”, 1909). Arrh.
7) Johan Ludvig (Louis) Carl Christian
Tido H., sonsons sonson till H.3), greve till
Ledreborg, politiker (1839—1912), Cand.
polit. 1866, länsgreve 1895. Efter att 1867
ha övergått till katolicismen, utgav H. 1872
—73 två religiösa stridsskrifter mot pastor
Schepelern, Grundtvig och Martensen.
Samtidigt invaldes han 1872 i Folketinget. En
glänsande begåvning men föga energisk,
vältalig och kvick men skarp och sko-
— 247 —
— 248 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
