Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Home, Henry - Home-fleet - Homel - Homén, 1. Ernst Alexander - Homén, 2. Victor Theodor - Homén, 3. Olaf - Homeopat - Homeopati
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOME-FLEET
logiska riktningen (föregångare till Lessing,
Kant och Schiller) och betonar konstens etiska
och pedagogiska betydelse. Huvudarbeten:
”Essays on the principles of morality and
natural religion” (1751) och ”Elements of
cri-ticism” (1762). V.K-r.
Home-fleet [håum-flit], benämndes den
samling av sjöstridskrafter, som England efter
alliansfördrag med Japan 1902 och Frankrike
1904 kunde verkställa i hemfarvattnen genom
koncentrering dit av fartyg från the oversea
stations och Medelhavet. Från 1907 utgjordes
H.-f. av: First fleet, de modernaste fartygen,
alltid rustade; Second fleet, äldre fartyg,
skol-bemannade; samt Third fleet, äldre, blott
delvis bemannade fartyg. Grand fleet (se d.o.)
bildades vid världskrigets utbrott av första och
andra flottorna. H.S-k.
Homel, rysk stad, se G o m e 1.
Homén. 1) Ernst Alexander H.,
finländsk läkare (1851—1926), med. lic. 1879, prof,
i patologisk anatomi och statsmedicin 1886
(sedan 1902 endast i patologisk anatomi),
avsked 1917, har vunnit internationell
ryktbarhet genom sina arbeten inom den
experimentella patologien, i sht inom neurologiens
område. H. grundläde 1905 serien ”Arbeiten aus
dem Pathologischen Inst. der Univ.
Helsingfors”. Å.Ch.
2) Vic t o r Th eo d or H., den föregåendes
bror, fysiker (1858—1923), fil. d:r och docent
i Helsingfors 1886,
från 1898 innehavare
av Pippingskiöldska
professuren i
tillämpad fysik. H:s
största betydelse som
fysiker ligger i hans
grundliga och
omfattande undersökningar inom fysikens
praktiska tillämpning
i meteorologi,
jordfysik och hydrologi.
Han var en man med
livliga och mångsidiga intressen, politiker,
tidningsman, affärsman. Under Bobrikov-tiden
var han en av de främsta förkämparna för det
passiva motståndet och blev därför 1904
lands-förvisad; domen upphävdes följ. år. A.B.L.
3) Lars 01 a f H., den föregåendes
syss-lings son, litteraturhistoriker (f. 1879), fil. d:r
1919, s.å. prof, i litteraturhistoria vid Åbo akad.
H. har varit flitigt verksam som litteratur- och
teaterkritiker. Hans art. präglas av stor lärdom
och beläsenhet samt av en elegant stil, ofta med
dragning åt det ironiska. Hans beundrade
mästare har varit Anatole France, om vilken han
även skrivit ett mindre arbete. H:s
teaterrecensioner ha samlats i ”Från Helsingfors’
teatrar” (3 bd, 1915—19), hans litteraturkritiska
art. i ”1 marginalen” (1917). H:s
litteraturhistoriska studier ha särsk. gällt den franska klas
sicismen (”Studier i fransk klassicism”, 2 bd,
1914—16). H. har vidare utg. d. 1 av en
levnadsteckning över skalden Gabriel Lagus
(1919). E.Ed.
Homeopa’t, utövare av homeopati (se d.o.).
Homeopati’ (till grek. homoi’os, lika, och
pathos, lidande), ett medicinskt lärosystem,
vars upphovsman var den tyske läkaren S.
Hahnemann (1755—1843; se denne). Då
denne en gång på sig själv prövade en dekokt
av kinabark, överfölls han av ett frossaanfall
(en, efter vad vi nu veta, högst abnorm
kinin-reaktion). Denna iakttagelse, att
malariamedlet kinin på den friska organismen
framkallade just ett för malaria karakteristiskt
symptom, blev utgångspunkten för de spekulationer
och talrika försök med andra läkemedel, på
grundval av vilka Hahnemann uppställde den
s.k. likhetslagen (simi’lia simi’libus cura’ntur
— lika botas med lika), av honom själv
uttryckt sålunda: ”Sjukdom avhjälpes hastigast,
fullkomligast och säkrast genom de läkemedel,
som äro i stånd att inom den friska kroppen
framkalla konstgjorda lidanden, som så nära
som möjligt likna dem, vilkas tillintetgörande
åsyftas.” Denna lag blev den nya
läkemetodens ena huvudprincip. Dess andra blev der
s.k. utspädnings- el. potenseringsprincipen (se
nedan). För h. liksom så ofta för den tidens
medicin utgjordes grundvalarna i långt högre
grad av naturfilosofiska spekulationer än av
nykter, kritisk naturiakttagelse. Enl.
Hahnemann bero sjukdomarna på förändringar i
”livskrafterna” och äro således immateriella
till sitt väsen. Som sådana kunna de ej
bekämpas med materiella läkemedel. Men i
läkemedlen finnas inneboende immateriella
läkekrafter, vilka frigöras, potenseras, vid
medlens utspädning. Vid detta läkekraftens
frigörande skulle en fullst. omkastning äga
rum i fråga om läkemedlets verkningar. Ty
medan t.ex. jodkalium i stora doser
framkallar snuva (jodsnuva), ansågs den läkekraft,
som frigöres vid medlets i fråga utspädning,
i stånd att bota snuva. — Hahnemann själv
använde läkemedlen i centesimalpotenser, d.
v. s. varje potens erhålles genom 100-faldig
utspädning av den föregående. Utspäder man en
droppe av ”urtinkturen” (stark spritlösning av
läkemedlet) med 99 droppar sprit, erhålles 1 :a
centesimalpotensen. En droppe av denna,
utspädd med 99 droppar, ger 2:a potensen o.s.v.
På samma sätt kan ett medel utspädas genom
— 259 —
— 260 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
