HOME-FLEET logiska riktningen (föregångare till Lessing, Kant och Schiller) och betonar konstens etiska och pedagogiska betydelse. Huvudarbeten: ”Essays on the principles of morality and natural religion” (1751) och ”Elements of cri-ticism” (1762). V.K-r. Home-fleet [håum-flit], benämndes den samling av sjöstridskrafter, som England efter alliansfördrag med Japan 1902 och Frankrike 1904 kunde verkställa i hemfarvattnen genom koncentrering dit av fartyg från the oversea stations och Medelhavet. Från 1907 utgjordes H.-f. av: First fleet, de modernaste fartygen, alltid rustade; Second fleet, äldre fartyg, skol-bemannade; samt Third fleet, äldre, blott delvis bemannade fartyg. Grand fleet (se d.o.) bildades vid världskrigets utbrott av första och andra flottorna. H.S-k. Homel, rysk stad, se G o m e 1. Homén. 1) Ernst Alexander H., finländsk läkare (1851—1926), med. lic. 1879, prof, i patologisk anatomi och statsmedicin 1886 (sedan 1902 endast i patologisk anatomi), avsked 1917, har vunnit internationell ryktbarhet genom sina arbeten inom den experimentella patologien, i sht inom neurologiens område. H. grundläde 1905 serien ”Arbeiten aus dem Pathologischen Inst. der Univ. Helsingfors”. Å.Ch. 2) Vic t o r Th eo d or H., den föregåendes bror, fysiker (1858—1923), fil. d:r och docent i Helsingfors 1886, från 1898 innehavare av Pippingskiöldska professuren i tillämpad fysik. H:s största betydelse som fysiker ligger i hans grundliga och omfattande undersökningar inom fysikens praktiska tillämpning i meteorologi, jordfysik och hydrologi. Han var en man med livliga och mångsidiga intressen, politiker, tidningsman, affärsman. Under Bobrikov-tiden var han en av de främsta förkämparna för det passiva motståndet och blev därför 1904 lands-förvisad; domen upphävdes följ. år. A.B.L. 3) Lars 01 a f H., den föregåendes syss-lings son, litteraturhistoriker (f. 1879), fil. d:r 1919, s.å. prof, i litteraturhistoria vid Åbo akad. H. har varit flitigt verksam som litteratur- och teaterkritiker. Hans art. präglas av stor lärdom och beläsenhet samt av en elegant stil, ofta med dragning åt det ironiska. Hans beundrade mästare har varit Anatole France, om vilken han även skrivit ett mindre arbete. H:s teaterrecensioner ha samlats i ”Från Helsingfors’ teatrar” (3 bd, 1915—19), hans litteraturkritiska art. i ”1 marginalen” (1917). H:s litteraturhistoriska studier ha särsk. gällt den franska klas sicismen (”Studier i fransk klassicism”, 2 bd, 1914—16). H. har vidare utg. d. 1 av en levnadsteckning över skalden Gabriel Lagus (1919). E.Ed. Homeopa't, utövare av homeopati (se d.o.). Homeopati' (till grek. homoi'os, lika, och pathos, lidande), ett medicinskt lärosystem, vars upphovsman var den tyske läkaren S. Hahnemann (1755—1843; se denne). Då denne en gång på sig själv prövade en dekokt av kinabark, överfölls han av ett frossaanfall (en, efter vad vi nu veta, högst abnorm kinin-reaktion). Denna iakttagelse, att malariamedlet kinin på den friska organismen framkallade just ett för malaria karakteristiskt symptom, blev utgångspunkten för de spekulationer och talrika försök med andra läkemedel, på grundval av vilka Hahnemann uppställde den s.k. likhetslagen (simi'lia simi'libus cura'ntur — lika botas med lika), av honom själv uttryckt sålunda: ”Sjukdom avhjälpes hastigast, fullkomligast och säkrast genom de läkemedel, som äro i stånd att inom den friska kroppen framkalla konstgjorda lidanden, som så nära som möjligt likna dem, vilkas tillintetgörande åsyftas.” Denna lag blev den nya läkemetodens ena huvudprincip. Dess andra blev der s.k. utspädnings- el. potenseringsprincipen (se nedan). För h. liksom så ofta för den tidens medicin utgjordes grundvalarna i långt högre grad av naturfilosofiska spekulationer än av nykter, kritisk naturiakttagelse. Enl. Hahnemann bero sjukdomarna på förändringar i ”livskrafterna” och äro således immateriella till sitt väsen. Som sådana kunna de ej bekämpas med materiella läkemedel. Men i läkemedlen finnas inneboende immateriella läkekrafter, vilka frigöras, potenseras, vid medlens utspädning. Vid detta läkekraftens frigörande skulle en fullst. omkastning äga rum i fråga om läkemedlets verkningar. Ty medan t.ex. jodkalium i stora doser framkallar snuva (jodsnuva), ansågs den läkekraft, som frigöres vid medlets i fråga utspädning, i stånd att bota snuva. — Hahnemann själv använde läkemedlen i centesimalpotenser, d. v. s. varje potens erhålles genom 100-faldig utspädning av den föregående. Utspäder man en droppe av ”urtinkturen” (stark spritlösning av läkemedlet) med 99 droppar sprit, erhålles 1 :a centesimalpotensen. En droppe av denna, utspädd med 99 droppar, ger 2:a potensen o.s.v. På samma sätt kan ett medel utspädas genom — 259 — — 260 —