HOMEROS utrivning med t.ex. socker, som sedan kan förarbetas till piller, innehållande medlet i önskad potens. Centesimalskalan har senare i de ho-meopatiska farmakopéerna ersatts med decimalskalan, enl. vilken varje utspädning, poten-sering, sker i förhållandet 1:10. H.-läkemedlen föreskrivas numera i regel i 6:e upp till 30 :e decimalpotensen (utspädning 1 gr. på en billion kbmil), av några homeopater ända upp i 200 :e potensen. Med vår nuv. kunskap om molekylernas och atomernas massa är det lätt att räkna ut, att redan vid 24 :e potensen finnes mindre än en molekyl av det utspädda medlet pr gr. piller el. lösning. Att en förutsättningslös, vetenskaplig prövning ej hittills varken å patienter el. försöksdjur förmått uppvisa någon som helst verkan av de homeopatiska medlen även i potenser avsevärt lägre än den 30:e, torde då ej vara ägnat att förvåna. Lika litet som potenseringsprincipen har likhetslagen hållit stånd inför den vetenskapliga kritiken. Att h. likväl genom mer än 100 år vunnit så talrika anhängare sammanhänger med flera omständigheter. Alltifrån första början har h. ställt sig i skarp opposition mot ”skolme dicinen”, ”allopatien”, ”antipatien”. Denna motsättning har alltid tillförsäkrat h. ett talrikt klientel, enär många av de patienter, som gå ohulpna från den ”allopatiske” läkaren, gärna söka sig till ett läger, som tiderna igenom vetat att frikostigt utlova hjälp särsk. i dylika fall. Därtill kommer den dragning, som mystiken i h:s läror utövar på många sinnen, h:s avoghet mot vaccination och vivisektion, dess förkärlek för varjehanda s.k. naturläke-kurer, ävensom det förhållandet, att h. ej sällan uppträder med en viss religiös färg. — Vad beträffar h:s av dess utövare och anhängare så lovprisade resultat, bör i första hand erinras om, att det mycket ofta händer, att en förbättring, som uppfattas som följd av en viss behandling, i själva verket inträtt helt oberoende av denna. Därtill kommer suggestionen, som sannolikt spelar en alldeles särsk. stoi-roll just inom det klientel, som av nämnda skäl dragés till h. Ett mycket vanligt förhållande är, att en behandling, som går under rubriken h., ej alls är det. Sjukdomsbehand-ling med åtskilliga läkemedel i doser, motsvarande de lägsta homeopatiska potenserna, kan i många fall vara framgångsrik, men den kan ej rätteligen betecknas som h., lika litet som de ej få av våra vanliga läkemedel, som i stor dos framkalla symtom, vilka mer el. mindre likna symtomen vid de sjukdomar, man behandlar med dem, därför få betecknas som h. Men mycket ofta, särsk. i sådana länder (t.ex. U.S.A.), där jordmånen förlänat h. en långt större utbredning (med egna univ., sjukhus, apotek etc.) än hos oss, draga sig de homeopatiska läkarna ej för att i stor utsträckning använda våra vanliga beprövade läkemedel i långt över homeopatiska doser. — Vad h. i Sverige beträffar, utgöres det stora flertalet av dess utövare av medicinskt obildade kvack salvare, som ofta därjämte betjäna sig av ögon-diagnos, kiropraktik o.d. humbugsmetoder. Ytterst få sv. läkare ha upptagit h:s metoder. Förslag om införande av undervisning i h. vid våra med. fakulteter avvisades 1912 av K.m:t, liksom riksdagen med stor majoritet avslagit motion om utredning i saken. — Förbises bör emellertid ej, att h. i sitt tidigaste skede i ej ringa mån bidragit till stävjandel av den dåtida skolmedicinens ej oskadliga användning av häftigt verkande medel (kräkmedel, drastiska avföringsmedel o.d.), dess bruk av ofta högst komplicerade läkemedelsbland-ningar, dess missbruk av åderlåtning m.m., varjämte h. starkt betonat betydelsen av ett hygieniskt levnadssätt, särsk. i fråga om mat och dryck — men härtill inskränker sig också h:s insats i läkekonstens utveckling. I den moderna medicinens positiva utveckling, dess utredande av talrika sjukdomars orsaker och mekanism samt dess upptäckter av nya, värdefulla läkemedel har h. ingen del; tvärtom ha genom desamma de homeopatiska principernas värdelöshet klart uppvisats. — Litt.: A. Norgren, C. G. Santesson & T. Thunberg, ”H. i kritisk belysning” (1914). J.G.A. Homer, metrol., se C h o m e r och E f a. Homeri'der, benämning på de sångare (”rap-soder”, se d.o.), som plägade föredraga Home-ros’ (se denne) diktverk; de uppgivas ofta ss. avkomlingar till denne. W.N. Home'riskt löje, hejdlöst (”outsläckligt”), skallande skratt, sådant som gudarnas löje skildras hos Homeros (t.ex. i ”Iliaden”, I, 599). Home'ros, enl. traditionen förf, till de home-riska dikterna, Iliaden och Odysséen. Iliaden skildrar en episod från det trojanska kriget. Den börjar med tvisten mellan överbefälhavaren för den grekiska hären, Agamem-non, och grekernas främste hjälte, Akilles; förolämpad och vredgad besluter Akilles att hålla sig borta från striden, för att man skall få känna, vad han betyder. Grekernas nederlag uppskjutes t.v. av mellankommande episoder: en överenskommelse att avgöra kriget genom tvekamp mellan Paris och Menelaos, som blir bruten, Diomedes’ bragder m.m. Sedan Agamemnon förgäves erbjudit Akilles gottgö-relse, kommer det svåra nederlaget; trojanerna äro nära att intaga grekernas skeppsläger. 1 denna fara bönfaller Patroklos, Akilles’ hjärte- — 261 — — 262 —