Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Homeros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOMEROS
Homeros. 200-talet f. Kr. Museo archeologico.
Florens.
vän, denne att få ila till hjälp iklädd Akilles’
rustning. Patroklos faller för Hektors hand.
Smärtan över vännens död kommer Akilles att
glömma sin vrede, han försonas med
Agamem-non och ilar ut i striden, nedlägger Hektor
och släpar hans döda kropp bunden vid sin
stridsvagn till sitt läger. I nattens mörker
beger sig Priamos, Hektors gamle fader och
Tröjas konung, under gudarnas skydd till
Akilles’ läger för att med gåvor förmå
honom att utlämna Hektors kropp att begravas.
Akilles beviljar hans bön, och båda förena sig
i klagan över människornas bittra öden.
Skildringen av dödsklagan över Hektor bildar slutet.
— Efter Tröjas intagande blevo flera av de
grekiska hjältarna vinddrivna under
hemfärden, bland dem Odysseus, konung på Ithaka,
som var borta i tio år, medan friare, som
eftersträvade hans gemål Penelopes hand och
därmed konungavärdigheten, våldgästade hans
hus. Dessa äro förutsättningarna för O d y
s-s é e n. Den börjar med en löst tillfogad
episod: Odysseus’ unge son Telemachos gör en
resa till Pylos och Sparta för att inhämta
underrättelser om sin fader. Nymfen Kalypso,
som kvarhållit Odysseus, måste på gudarnas
bud låta honom fara bort på en flotte, som
han själv timrat; den krossas av vågorna,
skeppsbruten landar Odysseus på faiakernas ö,
mottages vänligt av Nausikaa och hennes
fa
der, konung Alkinoos. Inför denne berättar
Odysseus sina äventyr under sina irrfärder, om
cykloperna, laistrygonerna, Skylla och
Charyb-dis, besöket i underjorden m.fl. På ett
faia-kiskt fartyg föres Odysseus till Ithaka, där han
träffar sin son Telemachos och förklädd till
tiggare beträder sitt hus. Penelope kan icke
längre motstå friarnas pockande utan lovar sin
hand åt den, som kan spänna Odysseus’ båge
och vinna priset i målskjutning. Då friarna
ej förmå spänna bågen, ber tiggaren att få
försöka. Han spänner bågen, träffar målet och
riktar därefter pilarna mot friarna. Sedan han
så vunnit sin hämnd, återförenas han med
Penelope, renar sitt hus och försonas med
folket.
De antika underrättelserna om H:s’ person
äro helt och hållet legendariska, det enda
tillförlitliga är existensen av en släkt el. ett skrå
av sångare, som bar hans namn, h o m e r
i-derna. I forntiden tillskrevos H. även andra
namnlösa episka dikter, en åsikt som dock
snart övergavs. Vissa alexandrinska filologer
ansågo, att Iliaden och Odysséen voro så olika,
att de ej kunde ha samma förf. Härmed var
i själva verket den s.k. homeriska frågan
uppkastad, vilken i nyare tid utvecklat sig till
frågan om H:s’ existens och den episka
diktningens tillblivelse. Redan under 1700-talet
framkastades av d’Aubignac, Wood och
Her-der tanken, att de homeriska dikterna icke
voro en individuell skapelse utan folkdiktning.
Argumenten sammanfattades och bragtes in i
den vetenskapliga diskussionen av F. A. Wolf
i ”Prolegomena ad Homerum” (1795). Wolfs
bevisgrunder ha icke befunnits vara hållbara,
men från honom utgår en alltjämt fortsatt
diskussion, som i högsta grad fördjupat
problemet. Hans yttre argument ha alldeles
skjutits i bakgrunden för sådana, som hämtas ur
dikterna själva. Det finnes i dem löst
påhängda episoder, utvikningar, oöverensstämmelser,
spår av olika kulturepoker, äldre och yngre
språkformer, av vilka analysen betjänar sig
för att utskilja äldre och yngre beståndsdelar
och dikter. I stort sett ha tre olika
förklaringar om dikternas tillblivelse framställts
Enl. den ena (G. Hermann m.fl.) var en
kortare dikt den urspr. kärnan, med vilken sedan
alltjämt nya tilldiktningar förenats. Enl. den
andra (K. Lachmann, ”Die Liederhypothese”;
existerade urspr. ett antal mindre dikter, vilka
rätt mekaniskt förenats till de båda stora
eposen. Numera ha emellertid de flesta forskare
(A. Kirchhoff, U. v. Wilamowitz-Möllendorff
m.fl.) upptagit en mera komplicerad hypotes:
det förutsättes, att en rik diktning av mindre
epos existerat. Dessa epos ha omformats och
— 263 —
— 264 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
