HOMEROS sammansmälts till större epos, vilka i sin tur erhållit tillägg el. t.o.m. underkastats omarbetningar. I denna uppfattning finnes plats för en stor diktarindividualitet, som givit eposet dess planmässiga utgestaltning och gripande form. Man kan tillägga denna det traditionella namnet H. Den unitariska skolan, som betraktar vartdera, ev. båda, eposen som ett individuellt verk av en enda stor diktare, har emellertid alltid ägt representanter och har på sista tid tilltagit i betydelse och energi. På 1870-talet företog H. Schliemann sina grävningar i Troja och Mykene. Hans upptäckter visade, att en historisk realitet låg bakom de homeriska sagorna. De ha genom fortsatta upptäckter utvidgats, så att vi nu känna en glänsande kulturepok, som fyller en förut okänd period av Greklands historia, den mykenska tiden (ung. 1600—1200 f. Kr.; se Egeisk kultur). Schliemann tog de homeriska dikterna som bokstavligen mykenska och fann en efterföljare i arkeologen W. Dörpfeld. Denna åsikt håller icke stånd för en kritisk prövning, och de tyska forskarna ha huvudsaki. hållit sig till den litterära analysen, medan engelska forskare (A. Lang, W. Leaf m.fl.) mera brukat de sakliga synpunkterna. En viktig roll spelar be-väpningen, som undersökts av W. Reichel. Det finnes spår hos H. av vitt skilda tider. Vissa element kunna arkeologiskt visas tillhöra den mykenska tiden, andra de arkeologiska epoker, som kallas den geometriska och den orientaliserande tiden; den senare avlöser den förra på 600-talet f.Kr. Det finns spår av det mykenska storkungadömet men också av den begynnande historiska tidens adelsvälde och fe-niciernas herravälde till sjöss. Liknande är förhållandet med språket. Dialekten är jonisk men uppblandad med talrika eoliska element, vilka tydligen härstamma från ett äldre skede. Man har antagit, att dikterna urspr. varit avfattade på eolisk dial. och sedermera blivit översatta till jonisk. Emellertid har överflyttningen säkerligen icke försiggått så mekaniskt, utan man torde få antaga, att det funnits en äldre epik på eolisk dial. Då denna övertogs av jonerna, ha de också övertagit eoliska uttryck, ord och former och utbildat ett episkt konstspråk, som till viss grad är en bianddialekt, och detta även i det hänseendet att äldre och yngre former stå bredvid varandra. Dialekten, versifikationen och de ytterst talrika stående uttrycken och vändningarna förutsätta en utbildad diktteknik, som nedärvts genom århundraden. Om man tar hänsyn till den episka diktens utveckling hos andra folk, torde man kunna antaga, att kortare episka dikter, som firade samtida furstar och händelser, uppstått i my-kensk tid på akajisk (eolisk-arkadisk) dial., att epiken småningom inskränkt sina ämnen till den trojanska kretsen, ev. därjämte någon annan, att den med de eoliska kolonisterna vandrat över till Mindre Asien och där övertagits av jonerna, att dikterna alltjämt omskapats och omformats under upptagande av nya kulturelement, att slutl. en betydande diktare sammansmält dem under en enhetlig synpunkt och att det sålunda tillkomna stora epo set sedermera erhållit mindre tillägg. Detta gäller framförallt Iliaden; Odysséen är till sin novellistiska planläggning och sina ämnen, som äro präglade av adelsvälde och kolonisation, icke blott yngre utan också modernare. De homeriska dikterna överträffa all annan epik, därför att de icke blott berätta händelser och prisa hjältar utan visa oss människan med hennes hat och kärlek, hennes sorger och lidelser i hennes handlingar. Endast en genial diktare har kunnat ingjuta denna odödliga människoskildring i epikens ram. Gudarna intaga en stor plats men kunde vara borta utan skada för handlingens ekonomi. Även de ha blivit i hög grad förmänskligade. Den home-riske hjälten står på egna fötter, rationalismen griper omkr. sig och skjuter religionen åt sidan. H. är full av myter, men mytologien har i viss mån blivit omodern, sagorna berättas icke för sin egen skull utan som varnande och upplysande ex. H. är förelöparen till den börjande joniska vetenskapens rationalism. För kommande tider fick H. den allra största betydelse. Yttrandet, att H. var grekernas bibel, är icke riktigt men ej heller oförtjänt. I litteratur och konst och i den allmänna föreställningen framstodo gudarna i de förmänskligade gestalter, som H. givit dem; han skapade även den grekiska gudastaten med Zeus som konung. Den äldre diktningen (lärodikt och korlyrik) anslöt sig till H. Epiken åldrades och utträngdes av andra diktarter, men de ho meriska dikterna behöllo sin rangplats, recite-rades vid offentliga fester och sattes i barnens händer som den första skolboken. Icke blott filologi utan också religionsvetenskap, geografi m.m. ha sin upprinnelse i H.-förklaringarna H. stod i medelpunkten av grekernas andliga liv. Odysséen var den första bok, som översattes till latin, och just för att tjäna som skolbok. Vergilius har efterbildat H., men hans stil och konstnärstemperament äro helt olika. Under medeltiden var H. föga beaktad, under renässansen trädde han i bakgrunden för Vergilius. De romanska folkens smak tilltalas mera av det retoriska och patetiska hos Ver- — 265 — — 266 —