Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Homeros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOMEROS
sammansmälts till större epos, vilka i sin tur
erhållit tillägg el. t.o.m. underkastats
omarbetningar. I denna uppfattning finnes plats för en
stor diktarindividualitet, som givit eposet dess
planmässiga utgestaltning och gripande form.
Man kan tillägga denna det traditionella
namnet H. Den unitariska skolan, som betraktar
vartdera, ev. båda, eposen som ett individuellt
verk av en enda stor diktare, har emellertid
alltid ägt representanter och har på sista tid
tilltagit i betydelse och energi.
På 1870-talet företog H. Schliemann sina
grävningar i Troja och Mykene. Hans
upptäckter visade, att en historisk realitet låg bakom
de homeriska sagorna. De ha genom fortsatta
upptäckter utvidgats, så att vi nu känna en
glänsande kulturepok, som fyller en förut
okänd period av Greklands historia, den
mykenska tiden (ung. 1600—1200 f. Kr.; se
Egeisk kultur). Schliemann tog de
homeriska dikterna som bokstavligen
mykenska och fann en efterföljare i
arkeologen W. Dörpfeld. Denna åsikt håller icke
stånd för en kritisk prövning, och de tyska
forskarna ha huvudsaki. hållit sig till den
litterära analysen, medan engelska
forskare (A. Lang, W. Leaf m.fl.) mera brukat de
sakliga synpunkterna. En viktig roll spelar
be-väpningen, som undersökts av W. Reichel.
Det finnes spår hos H. av vitt skilda tider.
Vissa element kunna arkeologiskt visas
tillhöra den mykenska tiden, andra de
arkeologiska epoker, som kallas den geometriska och
den orientaliserande tiden; den senare avlöser
den förra på 600-talet f.Kr. Det finns spår av det
mykenska storkungadömet men också av den
begynnande historiska tidens adelsvälde och
fe-niciernas herravälde till sjöss. Liknande är
förhållandet med språket. Dialekten är jonisk
men uppblandad med talrika eoliska element,
vilka tydligen härstamma från ett äldre skede.
Man har antagit, att dikterna urspr. varit
avfattade på eolisk dial. och sedermera blivit
översatta till jonisk. Emellertid har
överflyttningen säkerligen icke försiggått så mekaniskt,
utan man torde få antaga, att det funnits en
äldre epik på eolisk dial. Då denna övertogs
av jonerna, ha de också övertagit eoliska
uttryck, ord och former och utbildat ett episkt
konstspråk, som till viss grad är en
bianddialekt, och detta även i det hänseendet att
äldre och yngre former stå bredvid varandra.
Dialekten, versifikationen och de ytterst
talrika stående uttrycken och vändningarna
förutsätta en utbildad diktteknik, som nedärvts
genom århundraden.
Om man tar hänsyn till den episka diktens
utveckling hos andra folk, torde man kunna
antaga, att kortare episka dikter, som firade
samtida furstar och händelser, uppstått i
my-kensk tid på akajisk (eolisk-arkadisk) dial.,
att epiken småningom inskränkt sina ämnen
till den trojanska kretsen, ev. därjämte någon
annan, att den med de eoliska kolonisterna
vandrat över till Mindre Asien och där
övertagits av jonerna, att dikterna alltjämt
omskapats och omformats under upptagande av
nya kulturelement, att slutl. en betydande
diktare sammansmält dem under en enhetlig
synpunkt och att det sålunda tillkomna stora epo
set sedermera erhållit mindre tillägg. Detta
gäller framförallt Iliaden; Odysséen är till sin
novellistiska planläggning och sina ämnen,
som äro präglade av adelsvälde och
kolonisation, icke blott yngre utan också modernare.
De homeriska dikterna överträffa all annan
epik, därför att de icke blott berätta
händelser och prisa hjältar utan visa oss människan
med hennes hat och kärlek, hennes sorger och
lidelser i hennes handlingar. Endast en genial
diktare har kunnat ingjuta denna odödliga
människoskildring i epikens ram. Gudarna
intaga en stor plats men kunde vara borta utan
skada för handlingens ekonomi. Även de ha
blivit i hög grad förmänskligade. Den
home-riske hjälten står på egna fötter, rationalismen
griper omkr. sig och skjuter religionen åt
sidan. H. är full av myter, men mytologien
har i viss mån blivit omodern, sagorna berättas
icke för sin egen skull utan som varnande och
upplysande ex. H. är förelöparen till den
börjande joniska vetenskapens rationalism.
För kommande tider fick H. den allra
största betydelse. Yttrandet, att H. var grekernas
bibel, är icke riktigt men ej heller oförtjänt.
I litteratur och konst och i den allmänna
föreställningen framstodo gudarna i de
förmänskligade gestalter, som H. givit dem; han skapade
även den grekiska gudastaten med Zeus som
konung. Den äldre diktningen (lärodikt och
korlyrik) anslöt sig till H. Epiken åldrades
och utträngdes av andra diktarter, men de ho
meriska dikterna behöllo sin rangplats,
recite-rades vid offentliga fester och sattes i barnens
händer som den första skolboken. Icke blott
filologi utan också religionsvetenskap, geografi
m.m. ha sin upprinnelse i H.-förklaringarna
H. stod i medelpunkten av grekernas andliga
liv. Odysséen var den första bok, som
översattes till latin, och just för att tjäna som
skolbok. Vergilius har efterbildat H., men hans
stil och konstnärstemperament äro helt olika.
Under medeltiden var H. föga beaktad, under
renässansen trädde han i bakgrunden för
Vergilius. De romanska folkens smak tilltalas
mera av det retoriska och patetiska hos Ver-
— 265 —
— 266 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
